Naturvårdshänsyn inom skogsbruket i Stockholms län

Denna studie har genomförts i samarbete med nio av Naturskyddsföreningens kretsar i Stockholms län. Ett flertal kretsaktiva med kännedom om den egna kommunens skog-ar har varit med mig ute i markerna. Jag vill framföra mitt varma tack för deras oegen-nyttiga insatser. Tack också till dem som lämnat synpunkter på manus och till persona-len på Skogsvårdsstyrelsens lokalkontor i Vallentuna och Haninge, som varit tillmötes-gående och bistått mig på olika sätt.

Projektet har erhållit ekonomiskt stöd från Miljövårdsfonden vid Stockholms läns landsting.

Stockholm i augusti 1996

Björn Möllersten

Innehåll

Sammanfattning

Avsikten med denna studie är att svara på frågan hur naturvårdshänsynen fungerar in-om skogsbruket i Stockholms län idag, vid 1990-talets mitt.

40 slutavverkningar i nio kommuner (från Norrtälje i norr till Nynäshamn i söder) har bedömts med avseende på tagen naturvårdshänsyn. Skogssällskapet och Mälar-skog, de två skogsentrepenadföretag som svarar för den dominerande delen av alla slutavverkningar i Stockholms län, har genomfört 26 av avverkningarna. 34 av de be-dömda objekten avverkades 1994-96, resterande 1991-93.

En strävan vid urvalet av objekt, som gjordes i samråd med de berörda lokala krets-arna av Naturskyddsföreningen, var att låta Skogssällskapets och Mälarskogs domi-nans på marknaden för skogsavverkningstjänster i länet slå igenom. En avsikt var ock-så att välja ut avverkningar som var högst två till tre år gamla. 28 av avverkningarna hade inte tidigare besökts av de kretsaktiva som deltog i undersökningen och var alltså i den meningen "okända". Övriga tolv objekt valdes ut med sikte på att få ett represen-tativt urval vad gäller tagen naturvårdshänsyn.

Varje avverkning besöktes i de flesta fall två gånger under perioden september 1995-augusti 1996. Första besöket gjordes tillsammans med den lokala kretsen av Na-turskyddsföreningen.

Skogsstyrelsen har utfärdat föreskrifter till Skogsvårdslagen, föreskrifter som är bindande för markägare och myndigheter. Föreskrifterna till Skogsvårdslagens § 30, som reglerar hänsynen till naturvården och kulturmiljövården, har utgjort bedömnings-grund när avverkningarna granskats från naturvårdssynpunkt. I första hand är det de rena fauna- och floravårdsaspekterna som studerats.

De föreskrifter rörande hänsyn till naturvård som jämförts med verkligheten på hyg-gena har i starkt sammandrag följande innehåll:

Spara grova lövträd, mycket gamla träd, torrträd och boträd.

Skydda hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer.

Undvik åtgärder som inverkar skadligt på hotade eller ovanliga arter, och stör inte hotade däggdjur och fåglar under deras fortplantningstid.

Avverka inte på skogliga impediment större än 0,1 hektar.

Lämna skyddszoner mot impediment, stränder och jordbruksmark, när hänsyn till växt- och djurliv, kulturmiljö eller landskapsbild kräver det.

Anpassa hyggets form och begränsa storleken.

Rensa stigar från avverkningsrester och laga stigar som fått körskador.

Undersökningen visar att de slutavverkningar som idag görs i Stockholms län rela-tivt väl lever upp till Skogsvårdslagens föreskrifter rörande naturvårdshänsyn.

På alla utom två av de undersökta hyggena har grova lövträd (omkrets i brösthöjd minst 100 cm) sparats. Genomsnittligt antal per hektar är 2,8. Grova tallar (omkrets i brösthöjd minst 170 cm) har sparats på 25 hyggen. Oftast sparas bara en eller ett par, men på en avverkning står omkring 15 grova tallar och på en annan ca 80. På samtliga hyggen har åtminstone något torrträd lämnats, i genomsnitt 1,8 per hektar. Det mesta tyder på att förekommande torrträd som regel sparas.

Är antalet torrträd i ett avverkningsmoget bestånd litet, finns det goda möjligheter att kompensera för detta genom att skapa högstubbar vid slutavverkningen. Det görs dock fortfarande i ganska liten utsträckning. På drygt hälften av de undersökta hygge-na har man skapat högstubbar. Det genomsnittliga antalet per hektar är 0,4.

Fleralet skapade högstubbar är ca tre meter höga, men på ett par hyggen har träden kapats bara 1,5-2 meter över marken. Enligt Samuelsson & Ingelög (1996), går det att åstadkomma en 6-8 meter hög stubbe av ett normalgrovt träd med en engreppsskör-dare, en möjlighet som bör utnyttjas.

De två kända boträd (för ormvråk) som finns på de undersökta hyggena har spa-rats. Men en skyddszon lämnades bara runt det ena.

I ett fall har det gått att konstatera att en möjlig eller sannolik hänsynskrävande biotop har avverkats, i fyra fall att hänsynskrävande biotoper sparats.

Berg- eller myrimpediment större än 0,1 hektar har inte avverkats på något av de besökta hyggena.

Skyddszoner lämnas ofta mot våtmarksimpediment, stränder och jordbruksmark, däremot endast i undantagsfall mot bergimpediment. Bergbranter med lodväggar före-kommer på tre hyggen, men endast nedanför en av de tre bergbranterna har en skydds-kappa sparats.

Den genomsnittliga arealen hos de 40 hyggena i studien är 6,3 hektar. En avverk-ning, som omfattar ca 19 hektar, får anses vara i största laget. Två andra avverkningar är lika stora, men särskilt på den ena kompenseras detta av en ambitiös naturvårdshän-syn. Samtliga dessa avverkningar ligger i Norrtälje kommun.

Anpassningen av hyggenas form till natur- och kulturmiljön har i de flesta fall gjorts på ett bra sätt. På två avverkningar hade det gått att undanta grunda bäckdalar från avverkning om hyggena avgränsats på ett annat sätt.

Samtliga påträffade allmänt nyttjade stigar och permanenta leder har rensats från avverkningsrester.

Av undersökningen framgår att det förhärskande sättet att föryngra sumpskog i Stockholms län är konventionell slutavverkning, med eller utan lövskärm. Inte sällan lämnas dock ett mindre parti av sumpskogen helt orört.

Skogsvårdlagen har inga särskilda bestämmelser om sumpskog, men såväl skötsel-aspekter som naturvårdsskäl talar för att sumpskogar inte bör föryngras på det allmänt rådande sättet. Högskärmsmetoden utgör exempel på en skötselmodell som är bättre anpassad till de speciella förhållanden som råder i sumpskogar.

I många sumpskogar bör skogsbruk över huvud taget inte bedrivas.

För att uppfylla Skogsvårdslagens miljömål, kommer det att krävas en mer långtgå-ende anpassning av skogsbrukets metoder än vad Skogsstyrelsens föreskrifter till sam-ma lag kräver. Det framgår t.ex. vid en jämförelse mellan undersökningens resultat och de preliminära kriterier för miljömärkning av skogsbruk som tagits fram av Natur-skyddsföreningen och Världsnaturfonden.

Undersökningen går inte närmare in på hur mycket ytterligare skog som måste skyddas i reservat. Det står dock klart att arealen produktiv skogsmark som avsatts för naturvårdsändamål måste bli långt större än idag.

Ekologisk planering på landskapsnivå berörs endast flyktigt i rapporten. En sådan planering syftar till att främja den biologiska mångfalden i ett större område, t.ex. ge-nom att motverka en alltför stor uppsplittring av den äldre skogen. Detta sätt att pla-nera skogsbruket befinner sig idag ännu i sin linda men måste i framtiden ingå som en naturlig del i skogsbruket.

Innehåll

Något har hänt inom skogsbruket

En förändring har ägt rum inom svenskt skogsbruk under 1990-talet. Man behöver inte ens tillhöra skogsvandrarnas skara för att göra den iakttagelsen. Det räcker att färdas genom landet längs dess vägar eller järnvägar och se sig om. Man finner då att hygge-na har ändrat karaktär. Ända fram till 1980-talets slut gjorde de verkligen skäl för be-teckningen kalhyggen, men därefter verkar det som om skogsbruket bestämde sig för att börja tillämpa de regler och anvisningar rörande naturvårdshänsyn som faktiskt fun-nits i Skogsvårdslagen ända sedan 1980. Idag börjar det bli ovanligt att se hyggen där samtliga träd - levande som döda - tagits bort.

Men ovanstående är bara allmänna iakttagelser. Systematiska studier i frågan bör genomföras. Sådana är nödvändiga om man vill ge ett tillförlitligt svar på frågan hur naturvårdshänsynen fungerar inom skogsbruket i Sverige idag, vid 1990-talets mitt.

Det är för att svara på ovannämnda fråga som Naturskyddsföreningen genomfört denna studie, som omfattar Stockholms län.

Innehåll

Varför naturvårdshänsyn?

Det skogsbruk som bedrivits i Sverige under den senaste 30- till 40-årsperioden har in-neburit en mycket omfattande utarmning av det svenska skogslandskapets flora och fauna. Det framgår bl.a. av den rikhaltiga litteratur i ämnet som getts ut av Skogssty-relsen och andra sedan slutet av 1970-talet. Att vända denna utveckling, dvs. att re-staurera den svenska skogen vad gäller artinnehåll och biotoper, kommer att kräva en lång tid av hårt och målmedvetet arbete av alla inblandade.

Produktionsmålet och miljömålet är de två jämställda målen för den skogspolitik som antogs av riksdagen 1993. Produktionsmålet innebär att skogen ska utnyttjas på ett sådant sätt att den uthålligt ger en god avkastning. Miljömålets innebörd är att alla arter med naturlig hemvist i den svenska skogen ska kunna fortleva under naturliga be-tingelser i livskraftiga bestånd inom landets gränser.

Det är ett oerhört radikalt steg som riksdagen tagit genom att jämställa produk-tions- och miljömålen. Men det återstår ännu att se om riksdagens beslut kan omsättas i praktisk handling, så att båda de fastlagda målen blir verklighet.

För att nå det uppsatta målet i fråga om skogens växt- och djurliv, måste vi arbeta parallellt med flera olika instrument. På beståndsnivåmåste en ändamålsenlig natur-vårdshänsyn tillämpas vid alla avverkningar som genomförs. Ett annat nödvändigt me-del är att avsätta områden där naturen får sköta sig själv eller, i en del fall, där man sköter skogen med vissa, noga fastlagda naturvårdsmål för ögonen. Det är också vik-tigt att se på naturvårdshänsynen i ett landskapsperspektiv. Ett sätt att tillämpa detta synsätt är ekologisk landskapsplanering. I detta begrepp ingår sådant som att skapa skogskorridorer mellan värdefulla biotoper för att underlätta känsliga arters spridning, att vidmakthålla en tillräcklig areal lövskog och äldre skog och att motverka en alltför stor uppsplittring av den äldre skogen.

Innehåll

40 slutavverkningar i 9 kommuner

I denna studie har 40 slutavverkningar i nio kommuner bedömts med avseende på ta-gen naturvårdshänsyn. Avverkningarna ligger i följande kommuner: Norrtälje, Vallen-tuna, Österåker, Upplands Väsby, Ekerö, Botkyrka, Huddinge, Haninge och Nynäs-hamn. Kartan på nästa sida visar avverkningarnas geografiska fördelning.

I Stockholms stad och i ytterligare några tätbefolkade kommuner närmast Stock-holm är skogsbruket starkt modifierat av hänsyn till friluftslivet. Skogsbruket här avvi-ker starkt från länet och landet i övrigt, varför dessa kommuner medvetet har uteslutits ur undersökningen.

De bedömda avverkningarna är relativt jämnt fördelade mellan de kommuner där undersökningen genomförts. I genomsnitt har 4,4 avverkningar besökts i var och en av de nio kommunerna. I Norrtälje kommun, som omfattar nära en tredjedel av länets landareal, uppgår antalet besökta objekt till sju.

Urvalet av avverkningar skedde i samråd med berörd lokal krets av Naturskydds-föreningen. Objekt som den lokala kretsen hade besökt både före och efter det att sko-gen avverkades prioriterades. Urvalet av avverkningar var inte slumpmässigt. En sträv-an var istället att försöka få ett representativt urval, med avseende på tagen natur-vårdshänsyn och vilka företag som utfört avverkningarna. Det faktum att de två skogs-entrepenadföretagen Skogssällskapets Förvaltnings AB och Mälarskog Ekonomisk Förening genomför den dominerande delen av alla slutavverkningar i länet skulle av-speglas i urvalet. Avverkningarna skulle, slutligen, vara högst två till tre år gamla.

Urvalet blev i ett avseende mer slumpmässigt än vad som från början var avsikten. Endast beträffande tolv av de besökta objekten hade den lokala kretsen av Natur-skyddsföreningen en uppfattning om hur avverkningen genomförts redan innan besök-et gjordes. Övriga 28 avverkningar var alltså "nya" även för kretsen.

Mälarskog och Skogssällskapet svarar tillsammans för 26 av de undersökta avverk-ningarna. Resterande avverkningar har genomförts av skogsbolag, enskilda entrepe-nörer, kommunala förvaltningar m.fl. Se vidare tabell 1.

Tabell 1. Företag etc. som utfört de bedömda avverkningarna.

Företag eller motsvarande	Antal objekt

Mälarskog Ekonomisk Förening	15
Skogssällskapets Förvaltnings AB	11
Enskild entrepenör	3
Assidomän Skog och Trä	2
Enskild markägare	2
Huddinge kommun	2
Modo Skog AB	2
Stora Skog	2
Stockholm Vatten AB	1

33 av de bedömda objekten avverkades under 1994 eller senare. Tabell 2 (sidan 10) visar hur många avverkningar som genomfördes under respektive år.

Tabell 2. Avverkningarnas fördelning,

med avseende på vilka år de utförts.

Årtal	Antal objekt

1991/1992	1
1992	1
1992/1993	2
1993	1
1993/1994	2
1994/1995	17
1995	10
1995/1996	3
1996	3

Varje avverkning besöktes två gånger (i några fall tre gånger) under perioden sep-tember 1995-augusti 1996. Första besöket gjordes tillsammans med den lokala kretsen av Naturskyddsföreningen. Under den tid då marken hade ett sammanhängande snö-täcke, dvs. ungefär december-mars, gjordes inga fältbesök.

Innehåll

Skogsvårdslagen utgångspunkten

Skogsstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd till Skogsvårdslagen. Före-skrifterna är bindande för markägare och myndigheter, till skillnad från de allmänna rå-den, som är att betrakta som rekommendationer.

Skogsstyrelsens föreskrifter till Skogsvårdslagens § 30 reglerar hänsynen till natur-vården och kulturmiljövården. Dessa föreskrifter har utgjort bedömningsgrund när av-verkningarna granskats från naturvårdssynpunkt. I första hand är det de rena fauna- och floravårdsaspekterna som studerats.

Den nu gällande skogsvårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1994. Till skillnad från tidigare, gäller nu generellt att skogliga impedimentstörre än 0,1 hektar ska undantas från avverkning och andra skogsbruksåtgärder. De 5-7 undersökta avverkningar som genomfördes före lagändringen har i praktiken bedömts enligt samma kriterier som öv-riga objekt.

De föreskrifter rörande hänsyn till naturvård som jämförts med verkligheten på hyg-gena sammanfattas i punktform på följande sida.

Föreskrifterna är alla utformade med utgångspunkt i principen att samhällets krav på markägaren inte får sträcka sig så långt att den s.k. pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Pågående markanvändning på skogsmark är med få undantag skogsbruk. Om samhällets anspråk i fråga om naturvårdshänsyn innebär att markäga-rens förfoganderätt över marken inskränks så mycket att pågående markanvändning avsevärt försvåras, har denne rätt till ekonomisk ersättning.

När det gäller andra punkten i sammanfattningen på nästa sida, innehåller Skogssty-relsens allmänna råd till Skogsvårdslagen en lista med exempel på vad som kan vara hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer i skogen. Listan ska ses som en vägledning för markägare och andra berörda och är inte bindande.

Sammanfattning av föreskrifterna till Skogsvårdslagens § 30 om hänsyn till naturvården och kulturmiljövården

Vid all avverkning ska buskar och enstaka träd eller trädsamlingar lämnas kvar. De träd som i första hand ska lämnas är grova lövträd, ovanliga trädslag, träd av mycket hög ål-der, döende och döda träd, hålträd, boträd och träd som kan utvecklas till boträd samt kulturpåverkade träd.

Skador ska undvikas eller begränsas i och invid hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer i skogen.

Åtgärder som inverkar skadligt på hotade eller i regionen ovanliga växt- och djurarter ska undvikas eller utföras på ett sådant sätt att skadorna begränsas. Hotade däggdjur och fåglar får inte utsättas för allvarliga störningar under sin fortplantningstid.

Avverkning får inte ske på skogliga impediment som är större än 0,1 hektar. Enstaka träd får dock avverkas om detta inte ändrar naturmiljöns karaktär.

Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas mot skogliga impediment samt utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark. Detta ska göras när det behövs med hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön eller landskapsbilden.

Hyggets storlek och form ska anpassas till natur- och kulturmiljön. En begränsning av hyggets storlek ska eftersträvas.

Allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder ska rensas från avverkningsrester och lagas, när det behövs för framkomligheten.

Innehåll

Skötseln av sumpskog

De ovan redovisade bedömningsgrunderna utgår alltså från Skogsvårdslagen och har varit utgångspunkt när avverkningarna bedömts. Men uppmärksamhet har också äg-nats åt hur eventuell sumpskogsmark på hyggena har behandlats. Skälen till detta och en diskussion kring frågan finns i avsnitten Seriösa försök till naturvårdsanpassning och Skötseln av sumpskog problematisk.

Beskrivning på blankett

Varje bedömd avverkning redovisas i Bilaga 1 på en för ändamålet utformad blankett, som ryms på en A4-sida. Förutom en beskrivning, lämnas vissa administrativa uppgift-er.

Blanketten innehåller 15 rubriker (se nästa sida). Under de olika rubrikerna i ge-nomgången på nästa sida avhandlas bl.a. vissa praktiska moment i metodiken samt hur objekten namnges.

Förklaringar och kommentarer till rubrikerna i den blankett där de bedömda avverkningarna beskrivs

Objektnummer och namn

Objektnumret består av en tvåsiffrig kommun-kod och ett löpnummer. Objekten numreras från norr till söder inom respektive kommun. De namn som använts finns, med några få un-dantag, utsatta på topografiska kartan.

Kommun

Församling

Avverkningen utförd

Uppgift om år för avverkning, enligt avverk-ningsanmälaneller den lokala kretsen av Na-turskyddsföreningen.

Markägare

Uppgift enligt avverkningsanmälan.

Avverkningen utförd av

Uppgift enligt avverkningsanmälan.

Areal

Uppgift normalt enligt avverkningsanmälan. Den areal som anges på avverkningsanmälan är en bruttoareal, där man inte tagit hänsyn till att impediment och andra mindre områden ofta undantas av naturvårdsskäl eller andra anledningar. Hyggets gränser överensstämmer heller inte alltid med gränserna på den karta som hör till anmälan. Av dessa och andra skäl har arealen efter fältbesöket i några fall kon-trollmätts på kartan med planimeter Även i dessa fall är det bruttoarealen som mätts, var-för den angivna ytan ofta är något större den verkliga.

Besökt

Datum för besök.

Besökt innan avverkning

Här anges om den lokala kretsen av Natur-skyddsföreningen har besökt beståndet innan avverkningen genomfördes.

Beskrivning

En översiktlig beskrivning av hur avverkning-en utförts, med tonvikt på naturvårdsaspekter-na. Sparade torrträd och skapade högstubbar berörs inte i beskrivningen utan endast på sär-skilt utrymme (se nedan).

Antal sparade torrträd

Förutom totalt antal anges även hur många torrträd som sparats per hektar. Med torrträd avses stående träd, som var döda när beståndet avverkades. Torrträd som ingår i skogspartier som undantagits avverkning (t.ex. hällmarks-tallskog eller kantzon mot åker) räknas inte.

Antal skapade högstubbar

Även här anges totalt antal och antal per hekt-ar. En skapad högstubbe är ett träd som kapats en bit upp (i regel på ca 3-4 meters höjd) när beståndet avverkades och sedan har lämnats att stå kvar.

Antal sparade grova lövträd

Totalt antal och antal sparade grova lövträd per hektar. Med grovt lövträd avses träd med minst 100 cm omkrets i brösthöjd. De enskil-da träden har mätts med måttband. Grova löv-träd som ingår i skogspartier som undantagits avverkning (t.ex. hällmarkstallskog eller kant-zon mot åker) räknas inte.

Antal sparade grova tallar

Uppgift om totalt antal och antal per hektar. En tall anses som grov om dess omkrets i brösthöjd är minst 170 cm. Tallarna har mätts med måttband. Grova tallar som ingår i skogs-partier som undantagits avverkning (t.ex. häll-markstallskog) räknas inte.

Bedömning

Under denna avslutande rubrik görs en sam-manfattande bedömning av hur naturvårds-hänsynen klarats på hygget. Omdömet ges i punktform. När det talas om "många sparade torrträd", betyder det att minst 3 torrträd har sparats per hektar. Motsvarande antalsgräns i fråga om skapade högstubbar, sparade grova lövträd och sparade grova tallar har satts vid 2, 5 respektive 1.

Innehåll

Seriösa försök till naturvårdsanpassning

De resultat som kommit fram i takt med att undersökningen fortskridit är anmärk-ningsvärt entydiga. De visar att markägare och entrepenörer verkligen gör allvarliga försök att naturvårdsanpassa avverkningarna. Men de visar också att det finns brister och att samma slags brister går igen på hygge efter hygge.

Vi går här igenom hur Skogsstyrelsens föreskrifter till Skogsvårdslagens § 30 om hänsyn till naturvården och kulturmiljövården klarats på de undersökta hyggena. Ru-brikerna syftar på de enskilda föreskrifter som sammanfattas i punktform på sidan 11.

Spara grova lövträd, mycket gamla träd, torrträd och boträd

På alla utom två av de undersökta hyggena har grova lövträd (omkrets i brösthöjd minst 100 cm) sparats. På den avverkning där de grova lövträden står tätast (26.3 Granby) uppgår de till ungefär 12,5 per hektar. Genomsnittligt antal per hektar är 2,8. Två hyggen har vardera en sparad dunge med grova aspar.

Den exakta dimensionen hos de sparade lövträd som konstaterades ha en omkrets i brösthöjd på minst 100 cm antecknades inte systematiskt. Men på åtminstone ett tiotal hyggen står lövträd (oftast asp) med en omkrets överstigande 150 cm, och på minst tre hyggen ett eller ett par lövträd vars omkrets är större än 190 cm.

Bland den stora mängden sparade grova lövträd på 88.4 Kyrksjön hade ett mindre antal (fyra stycken) blåst omkull hösten 1995. De nedblåsta träden forslades senare bort. De borde istället ha fått ligga kvar, då även liggande döda träd är livsnödvändiga för många arter, inte minst vedlevande insekter.

De grenar som blir kvar på ett hygge efter ett avverkat lövträd skiljer sig tydligt från gran- och tallgrenar. Det är därför relativt enkelt att se ifall grova lövträd har av-verkats, förutsatt att inte noggrann ristäkt utförts.

Grova tallar (omkrets i brösthöjd minst 170 cm) har sparats på 25 hyggen. Oftast sparas bara en eller ett par, men två avverkningar avviker starkt från detta. På 25.1 Pimpeludd står ca 15 grova tallar, på 25.4 Malmvik ca 80. De avverkningar där antalet grova tallar uppgår till minst två per hektar är de två ovannämnda samt 25.2 Landhol-men och 27.1 Männö.

Något som i hög grad begränsar antalet är att de grova tallarna inte är särskilt vanli-ga i dagens brukade skogar. De korta omloppstiderna medger inte att träden blir rik-tigt grova. Men om markägare och entrepenörer gör det till rutin att spara s.k. evig-hetsträd (träd som får leva, dö och förmultna på naturligt sätt) kommer vi i framtiden att ha gammeltallar i betryggande antal i våra skogar.

Resultatet av undersökningen tyder på att evighetsträd redan sparas i ganska stor utsträckning, åtminstone om vi talar om lövträd.

På samtliga hyggen finns åtminstone något lämnat torrträd, i genomsnitt 1,8 per hektar. Endast i ett fåtal fall har jag observerat sådant som tyder på att torrträd avver-kats. Tydligaste exemplet är 92.5 Ristomta II. En välvillig tolkning är att avverkning av torrträd skett endast där det varit svårt att undvika, av avverkningstekniska eller an-dra skäl.

Det är jämförelsevis svårt att se om torrträd avverkats. Att leta stubbar är inte rea-listiskt, och dessutom är det svårt att med säkerhet fastställa huruvida en stubbe härrör från ett avverkat torrträd. Motsvarande gäller kvarlämnade stamdelar. Det blir också allt svårare ju längre tid som gått sedan avverkningen.

Det totala antalet sparade torrträd är dock relativt stort. Det talar för att förekom-mande torrträd som regel sparas.

Är antalet torrträd i ett avverkningsmoget bestånd litet, finns det goda möjligheter att kompensera för detta genom att skapa högstubbar vid slutavverkningen. Det görs dock fortfarande i ganska liten utsträckning. Bara på drygt hälften av de undersökta hyggena har man skapat högstubbar. Det genomsnittliga antalet per hektar uppgår till 0,4.

Det finns ingen klar tendens att högstubbar skapas framför allt på hyggen där antal-et torrträd är litet. På två av de avverkningar som har flest skapade högstubbar per hektar (25.4 Malmvik med 2,3 högstubbar/ha och 26.3 Granby med 2,1) är antalet sparade torrträd litet (0,6 respektive 0,4/ha). Men på det hygge som har allra flest spa-rade torrträd per hektar (92.4 Ristomta I med 5,3 torrträd/ha) har ca 1,4 högstubbar skapats på varje hektar. Denna siffra överträffas bara på tre andra hyggen (de två ovannämnda och 92.1 Eriksberg).

Flertalet skapade högstubbar är ca tre meter höga, men på ett par hyggen (27.2 Ur-inge och 92.1 Eriksberg) har träden kapats bara 1,5-2 meter över marken. Samuelsson & Ingelög (1996) anser att stubben bör göras så hög som möjligt. Med en engrepps-skördare går det att åstadkomma en 6-8 meter hög stubbe av ett normalgrovt träd. Grövre stubbar är svåra att göra mer än 4-5 meter höga, allt enligt Samuelsson & Ingelög.

På två av de undersökta hyggena (88.5 Sika och 36.2 Åvavägen II) finns det kända boträd (som i bägge fallen hyser ormvråksbon). På den ena avverkningen lämnades en skyddszon kring boträdet, där dock viss plockhuggning av tallar gjordes. På den andra avverkningen lämnades visserligen själva boträdet, men i övrigt står endast några frö-tallar kvar kring trädet.

Skydda hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer

I ett fall har det gått att konstatera att en möjlig eller sannolik hänsynskrävande biotop har avverkats, i fyra fall att hänsynskrävande biotoper sparats.

Avverkningen 17.3 Åsättra sammanfaller delvis med ett av objekten i Länsstyrel-sens redovisning av värdefulla ängs- och hagmarker i Stockholms län. Objektet, som har förts till värdeklass III (höga värden), utgörs av hagmark och betad skog. Avverk-ningen berör i huvudsak endast den betade skogen.

Biotopen betad skog ingår i Skogsstyrelsens lista över s.k. nyckelbiotoper, dvs. bio-toper där det förekommer eller kan förväntas förekomma rödlistade arter Äldre skogsbeten omfattas dessutom av biotopskydd enligt § 21 Naturvårdslagen. Det är förbjudet att skada naturmiljön i biotopskyddsområdena, men för att denna bestämmel-se ska gälla i ett enskilt område måste objektet först ha identifierats och avgränsats av Länsstyrelsen eller Skogsvårdsstyrelsen (i detta fall av Skogsvårdsstyrelsen). Markäga-ren har rätt till ekonomisk ersättning ifall ett beslut om biotopskydd innebär att pågå-ende markanvändning avsevärt försvåras.

Det är alls inte säkert att den nu avverkade betade skogen uppfyllde de krav som ställs på en nyckelbiotop eller ett biotopskyddsområde. Men det är olyckligt att just detta område avverkades utan att avverkningsanmälan först gjordes. En sådan anmälan hade åtminstone gett Skogsvårdsstyrelsen en chans att reagera innan avverkningen var ett faktum.

När 25.1 Pimpeludd avverkades undantogs två mindre partier, ett område med ur-skogsartad barrskog och ett våtmarksobjekt med grova lövträd och gott om död ved. Avverkningen föregicks av samråd mellan markägaren, Mälaröarnas Naturskyddsför-ening och Länsstyrelsen. För våtmarksobjektet erhöll markägaren intrångsersättning. Bägge områdena är sannolikt kvalificerade både som nyckelbiotoper och biotop-skyddsområden.

En ca 0,3 hektar stor hällmark med gamla tallar (upp till 150 cm i omkrets i bröst-höjd) sparades helt på 17.4 Prästgården. Den sparade hällmarkstallskogen är av allt att döma en nyckelbiotop. Ett likartat parti med hällmarkstallskog, men mindre, har sparats på 14.4 Antuna.

I de övriga fall där hänsynskrävande biotoper finns inom avverkningsområdet har vi i regel att göra med sumpskogar och andra skogbeväxta våtmarker, där skyddsvärdet hos det enskilda objektet inte har dokumenterats. Sumpskogar kan generellt sägas ha höga naturvärden, då dessa många gånger hyser svårspridda arter som är beroende av konstanta miljöförhållanden. Resonemanget kring detta utvecklas i avsnittet Skötseln av sumpskog problematisk.

Undvik åtgärder som inverkar skadligt på hotade eller ovanliga arter, och stör inte hotade däggdjur och fåglar under deras fortplantningstid

Hotade eller ovanliga arter förekommer ofta i hänsynskrävande biotoper, vilka har be-handlats under närmast föregående föreskrift. Boträd har tagits upp under föreskriften dessförinnan. När det gäller kravet att hotade däggdjur och fåglar inte får störas allvar-ligt under sin fortplantningstid, har det inte legat inom ramen för denna undersökning att ta reda på exakt vid vilket tid på året avverkningarna genomförts.

Avverka inte på skogliga impediment större än 0,1 hektar

Berg- eller myrimpediment större än 0,1 hektar har inte avverkats på något av de be-sökta hyggena. Däremot avverkas ibland mindre hällmarksknallar. Detta strider dock inte mot Skogsvårdslagen, som sätter en gräns vid 0,1 hektar.

Det finns skäl att här nämna 26.1 Visättra, som i stor utsträckning berör mycket lågproduktiv mark. Stora delar av området ligger antagligen nära gränsen för vad som klassas som impediment, och vissa delar är sannolikt impediment.

Lämna skyddszoner mot impediment, stränder och jordbruksmark, när hänsyn till växt- och djurliv, kulturmiljö och landskapsbild kräver det

På de undersökta hyggena har skyddszoner mot stränder och jordbruksmark varit en ganska vanlig syn. Även mot våtmarksimpediment har en skyddszon inte sällan läm-nats, men när det gäller bergimpediment tycks denna form av hänsyn höra till undanta-gen.

Skogsvårdslagen innehåller inget ovillkorligt krav på att lämna skyddszoner mot impediment, stränder och jordbruksmark. Det är därför upp till den enskilde markäga-ren eller entrepenören att avgöra när denna hänsyn ska tas, en bedömning som många gånger säkerligen inte är lätt att göra.

Om ett hällmarksparti på någon sida avslutas med en lodrät, några meter hög klipp-vägg, en s.k. lodvägg, är det viktigt att lämna en skyddszon nedanför väggen (Alden-tun, Drakenberg, Lindhe 1991). Denna typ av miljö är ofta växtplats för skuggfördrag-ande och fuktighetskrävande mossor och lavar. Lodväggar ingår ibland också i större bergbranter, en biotop som kan vara både nyckelbiotop och kvalificerad som biotop-skyddsområde.

Lodväggar förekommer på 17.2 Bromseby, 27.3 Byrsta och 92.3 Valla, en på var-je avverkning. Men endast på 92.3 Valla har en skyddszon lämnats.

Anpassa hyggets form och begränsa storleken

Den genomsnittliga arealen hos de 40 hyggena i studien är 6,3 hektar. Medelarealen är betydligt större i norra delen av länet än på Södertörn. I Norrtälje kommun uppgår den till 12,3 hektar, i Nynäshamns kommun till 3,6 hektar.

En avverkning, 88.7 Beateberg, får anses vara i största laget. Den ligger i Norrtälje kommun och omfattar ungefär 19 hektar. Två andra avverkningar i Norrtälje kommun, 88.1 Kåtorp och 88.4 Kyrksjön, är lika stora. Men särskilt hos 88.1 Kåtorp kompen-seras detta till stor del av en ambitiös naturvårdshänsyn.

När det gäller anpassningen av hyggenas form till natur- och kulturmiljön, är min bedömning att anpassningen i de flesta fall gjorts på ett bra sätt.

Dock hade gränserna för 27.5 Tegelvreten och 92.5 Ristomta II med fördel kun-nat läggas något annorlunda. Ute på respektive hygge, men nära hyggeskanterna, finns grunda bäckdalar. Med den gjorda hyggesavgränsningen hade det sannolikt varit svårt att spara skogen i de två bäckdalarna, då träd på fuktig mark (framför allt gran) nor-malt har låg stormfasthet. Om bäckdalarna legat utanför och inte som nu innanför hyggeskanten hade de kunnat undantas från avverkning. Lövträd har dock sparats, i bäckdalen på 27.5 Tegelvreten i ganska stor mängd.

Rensa stigar från avverkningsrester och laga stigar som fått körskador

Samtliga allmänt nyttjade stigar och permanenta leder som påträffats har rensats från avverkningsrester.

Innehåll

Skötseln av sumpskog problematisk

Undersökningen av de 40 hyggena visar att det förhärskande sättet att föryngra sump-skog i Stockholms län är konventionell slutavverkning, med eller utan lövskärm. Inte sällan lämnas dock ett mindre parti av sumpskogen helt orört.

Skogsvårdslagen kräver inte uttryckligen att sumpskog sköts med metoder som av-viker från gängse skötselmodeller på annan skogsmark. Det finns dock flera skäl som talar för att sumpskogar inte bör föryngras på det allmänt rådande sättet, dvs. genom trakthyggesbruk. Motiven för alternativa skötselmodeller utgår både från rena skötsel-aspekter och från naturvårdssynpunkter.

Hyggesupptagning i sumpskog leder i många fall till dålig föryngring och stora kostnader på grund av frostskador, snytbaggeangrepp, konkurrens från hyggesvegeta-tion, höjd grundvattennivå och viltskador. Metoden är dock väl beprövad, eftersom den har dominerat inom svenskt skogsbruk under en lång följd av år. Utförd på rätt sätt, kan hyggesupptagning på sumpskogsmark ge ett gott resultat från skötselsyn-punkt, med ett högt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga. Det sponta-na lövuppslag som i allmänhet uppstår gör att det finns goda möjligheter att skapa be-stånd med ganska stort lövinslag (Gustafsson, Persson, Samuelsson 1995).

I naturtillståndet präglades en stor del av Sveriges skogar av återkommande skogs-bränder. I sumpskogarna var brandfrekvensen dock betydligt lägre, och de arter som är anpassade till dessa miljöer har därför svårt att klara den omvälvande störning som en skogsbrand innebär. Sumpskogarna har också brukats mindre intensivt än många andra skogar, vilket gynnat uppkomsten av död ved i form av torra träd och lågor. Sumpskogarna har ofta drag av naturskog och är viktiga livsmiljöer för en mängd väx-ter och djur. Ett stort antal arter - bl.a. nära hälften av alla hotade högre växter - är knutna till sumpskogar.

Vill vi slå vakt om den biologiska mångfalden i brukade sumpskogar, måste vi prak-tisera skötselmetoder där man försöker efterlikna den interna beståndsdynamik (för-yngring i luckor efter stormfällning etc.) som utmärker sumpskogarna. En sådan inrikt-ning hos skogsbruket på våt skogsmark vore sannolikt gynnsam även från virkespro-duktionssynpunkt.

I sumpgranskog som föryngras med högskärmsmetoden har måttligt störningskäns-liga arter bättre möjlighet att överleva föryngringsfasen än vid hyggesupptagning (Lindhe & Drakenberg 1992). Men det är inte möjligt att med denna metod bevara hög biologisk mångfald i biologiskt rika bestånd (Gustafsson, Persson, Samuelsson 1995).

I bestånd som ska föryngras under högskärm bör sista gallringen göras i form av en beredningshuggning. De blivande skärmträden gynnas vid gallringen, för att öka stormfastheten i den framtida skärmen. Men man bör ändå räkna med att en del av skärmträden blåser ner, särskilt om skärmen består av enbart gran.

Högskärmsmetoden nedbringar behovet av skyddsdikningoch minskar problemen med konkurrerande hyggesvegetation. En annan fördel är att risken för frostskador re-duceras. Kostnaderna för avverkning ökar, men detta kompenseras av att föryngrings-kostnaderna sänks i ungefär motsvarande grad. Högskärmar förutsätter också en lång-siktig planering av skogsbruket.

För mer ingående information om högskärmsmetoden hänvisas till Sumpskog - eko-logi och skötsel av Gustafsson, Persson och Samuelsson. Här beskrivs också successiv beståndsavveckling, naturkultur, blädning och andra alternativa skogsskötselmodeller.

Gustafsson, Persson och Samuelsson (1995) anser att sumpskogar med mycket hö-ga naturvärden över huvud taget inte bör avverkas. Mindre sumpskogar med höga el-ler vissa naturvärden bör även de lämnas orörda. I sumpskogar av större areal med hö-ga naturvärden kan extensivt skogsbruk som regel accepteras. Större sumpskogar med vissa naturvärden bör i första hand, enligt Gustafsson, Persson och Samuelsson, bru-kas med anpassade skötselmetoder.

Innehåll

Räcker Skogsvårdslagens krav?

Denna undersökning visar att skogsägarna i Stockholms län gör seriösa försök att na-turvårdsanpassa sitt skogsbruk. De tycks idag relativt väl leva upp till Skogsvårdslag-ens föreskrifter vad gäller hänsyn till naturvården. Men för att nå ända fram, dvs. att bevara alla i landets skogar naturligt förekommande arter i livskraftiga bestånd, krävs mer. Ingen kan dock säga exakt hur mycket mer.

Statsmakterna har under alla år stått tämligen handfallna inför de naturvårdspro-blem som skogsbruket orsakat. De pengar som ställts till förfogande för avsättandet av skogsreservat har alltid (i förhållande till behovet) varit ytterst knapphändigt tilltagna. När skogsbruket under 1980-talet systematiskt satte sig över Skogsvårdslagens be-stämmelser om naturvårdshänsyn, räckte myndigheternas försök att komma till rätta med överträdelserna inte på långt när till för att uppnå en acceptabel situation. Det som fick skogsbruket att till sist börja ändra sin attityd var signaler från miljöorganisa-tioner i viktiga köparländer i Västeuropa om att man tänkte uppmana till bojkott mot nordiska skogsprodukter, ifall skogsbrukets metoder inte naturvårdsanpassades.

Knappast någon regering i världen har förmått att i tillräcklig grad slå vakt om det egna landets skogar och deras växt- och djurliv. Den ideella miljörörelsen har därför istället fått rycka ut. Det hittills mest lovande initiativet är bildandet av Forest Stew-ardship Council (FSC), en ideell sammanslutning som tagit fram principer och kriterier för miljömärkning av skogsbruk och utarbetat ett system för hur verksamheten ska kontrolleras och administreras. Principerna och kriterierna är avsedda att utgöra ett överordnat ramverk och ska kunna tillämpas i alla länder. Nationella arbetsgrupper ut-arbetar skogsskötselstandarder som gäller på nationell eller regional nivå.

I Sverige presenterade Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen i maj 1995 preliminära kriterier för miljöcertifiering av skogsbruk. Dessa utgör nu miljörörelsens utgångspunkt i arbetet med att ta fram slutliga kriterier, ett arbete som äger rum i en svensk FSC-arbetsgrupp, bildad i februari 1996. I arbetsgruppen ingår representanter för landets större miljöorganisationer, för samerna, för skogsbolag och övriga större skogsägare, för köparsidan (möbelindustrin) samt för berörda fackföreningar.

Världsnaturfondens och Naturskyddsföreningens preliminära kriterier ger en upp-fattning om vad som kan komma att krävas om riksdagens beslut att jämställa produk-tions- och miljömålen för skogsbruket inte ska stanna på papperet. De preliminära kri-terierna presenteras i sammandrag på.

Naturskyddsföreningens och Världsnaturfondens preliminära kriterier för miljö-certifiering av skogsbruk i sammandrag.

Inget skogsbruk i nyckelbiotoper, gammel-skog och övriga hänsynskrävande biotoper eller på impediment, blöt fastmark och odikade, lågproduktiva torvmarker.

I fjällnära skog ovanför Naturskyddsför-eningens naturvårdsgräns får skogsbruk bedrivas endast på markinnehav mindre än 1 000 hektar, och bara genom plockhugg-ning eller fjällskogsblädning.

Minst fem procent av den produktiva skogsarealen nedanför Naturskyddsför-eningens naturvårdsgräns ska avsättas för naturvårdsändamål. De biotoper och skogstyper som kan bli aktuella för detta är nyckelbiotoper och liknande miljöer, be-tad, trädbevuxen hagmark eller skog samt barrskog eller ädellövskog med förutsätt-ningar att utveckla nyckelbiotopskvaliteter.

Fuktig skogsmark vid sjöar och vatten-drag, igenväxande hagar med grövre träd samt oskötta, lövdominerade bestånd sköts i syfte att främja den biologiska mångfald-en.

Lövdominerade områden ska utgöra minst fem procent av den produktiva skogsareal-en.

Skog får inte anläggas på ogödslad ängs- och hagmark eller på öppna eller igenväx-ande kulturmarker mindre än ett halvt hektar. Anläggning av skog i kulturland-skapet ska ske på ett sådant sätt att framti-da beskuggning av bryn, åkerholmar och andra småbiotoper undviks.

Kemiska bekämpningsmedel får inte an-vändas på skogsmark.

Röjning och gallring i barrdominerade be-stånd ska göras bl.a. med sikte på att minst tio procent av grundytan i beståndet vid lägsta slutavverkningsålder ska utgöras av lövträd.

Slutavverkning som medför att andelen eg-en äldre skog understiger 20 procent i ett landskapsperspektiv är inte tillåten.

Barrdominerad skog på fuktig mark ska i första hand föryngras under högskärm el-ler genom plockhuggning. I stormkänsliga lägen används istället lågskärm av lövträd.

Vid föryngringsavverkning lämnas hän-synsytor och tillräckliga kantzoner mot vatten, våtmarker och biotoper med sär-skilda naturvärden.

Vid föryngringsavverkning lämnas i ge-nomsnitt minst 20 äldre, grövre, stormfas-ta hänsynsträd per hektar. Hänsynsträden sparas för att ingå i de kommande bestånd-en och får aldrig avverkas.

Vid föryngringsavverkning lämnas stående och liggande döda träd (om de inte finns i sådana mängder att Skogsvårdslagens be-stämmelser om skydd mot insektshärjning kräver att de avlägsnas eller oskadliggörs).

Vid föryngringsavverkning skapas ny död ved i form av grövre högstubbar, i genom-snitt minst tre per hektar.

Nya diken får inte anläggas på skogsmark. Detta gäller även s.k. skyddsdiken. Befint-liga diken på lågproduktiva torvmarker får inte underhållas.

Hyggesbränning eller naturvårdsbränning ska utföras på minst fem procent av för-yngringsarealen på den del av markinne-havet som överstiger 1 000 hektar.

Främmande trädslag är inte tillåtna vid återbeskogning.

Barrdominerade bestånd får inte anläggas på nedlagd jordbruksmark.

Om vi återgår till undersökningsresultatet, visar det sig att antalet sparade grova lövträd (omkrets i brösthöjd minst 100 cm) i medeltal uppgår till 2,8 per hektar, antalet sparade grova tallar (omkrets i brösthöjd minst 170 cm) till 0,3per hektar och antalet skapade högstubbar till 0,4 per hektar.

Enligt Naturskyddsföreningens och Världsnaturfondens preliminära kriterier för miljöcertifiering av skogsbruk, lämnas minst 20 grövre hänsynsträd per hektar och ska-pas minst tre grövre högstubbar per hektar.

Ovanstående jämförelse talar för sig själv. Man kan naturligtvis invända att gränser-na för omkretsen hos grova lövträd och grova tallar i undersökningen borde ha satts lägre. När det gäller definitionen av grova tallar, hade det varit tänkbart att sänka krav-en något. Med en gräns t.ex. vid 160 cm hade antalet registrerade grova tallar ökat be-tydligt. I fråga om grova lövträd, hade det däremot blivit rent missvisande att välja en lägre gräns för omkretsen. En annan naturlig invändning mot jämförelsen är att Världs-naturfondens och Naturskyddsföreningens preliminära kriterier är alltför långtgående. Men om vi i praktiken ska kunna leva upp till Skogsvårdslagens ambitiösa miljömål, är det knappast möjligt att mer än marginellt sänka kraven på miljöanpassning av skogs-brukets skötselåtgärder.

Även i andra avseenden visar en jämförelse mellan undersökningens resultat och de preliminära kriterierna för miljöcertifiering av skogsbruk att vi ännu har lång väg kvar till ett i verklig mening miljöanpassat skogsbruk.

Den mark som idag undantas från skötselåtgärder i samband med avverkning är framför allt berg- och myrimpediment samt mindre sumpskogspartier och smala kant-zoner mot våtmarker, stränder och jordbruksmark. Arealmässigt dominerar impedi-menten (som sedan 1994 är skyddade enligt lag). Enligt Naturskyddsföreningens och Världsnaturfondens preliminära kriterier för miljömärkning av skogsbruk, avsätts minst fem procent av den produktiva skogsarealen för naturvårdsändamål. I Några fakta om miljön i Stockholms län (1995) läser vi att omkring en procent av den produktiva skogsarealen i Stockholms län idag har ett långsiktigt skydd. I denna siffra ingår inte de smärre hänsynsområden som lämnas i samband med avverkning, men vi har ändå långt kvar till ett femprocentsmål.

Ekologisk landskapsplanering tillämpas idag mest på försöksstadiet. Detta sätt att i ett landskapsperspektiv verka för en ökad biologisk mångfald (t.ex. genom att förhind-ra en alltför stor uppsplittring av den äldre skogen i ett större område) måste dock in-gå som en naturlig del i framtidens skogsbruk.

Innehåll

30 förlorade år

Jag avslutar med en personlig reflektion.

Skogsägarna i Stockholms län har under 1990-talet tagit ett stort steg i riktning mot något som börjar likna ett miljöanpassat skogsbruk. Det är naturligtvis oerhört gläd-jande. Men samtidigt är det djupt tragiskt att det skulle krävas åtminstone 30 år av omfattande kritik från miljöhåll innan skogsbruket visade sig berett att ändra sina me-toder. 30 år av utarmning av skogslandskapets växt- och djurliv. 30 förlorade år vad gäller skogens biologiska mångfald. Dessutom återstår det ännu att avsätta en tillräck-lig areal med skog - långt större än idag - för naturvårdsändamål.

Innehåll

Litteratur och referenser

Aldentun, Yvonne, Drakenberg, Börje och Lindhe, Anders, 1991: Naturhänsyn i skogen. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten.

Biologisk mångfald i Sverige, 1994. Claes Bergnes (redaktör). Monitor 14. Naturvårdsver-ket.

Biotopskydd, 1994. Skogsstyrelsen.

Gustafsson, Thomas, Persson, Håkan och Samuelsson, Hans, 1995: Sumpskog - ekologi och skötsel. Skogsstyrelsen.

Hånell, Björn, 1992: Skärmföryngring av gransumpskog. Det går faktiskt! Skog & Forsk-ning 4/92, sid 40-43. Sveriges Skogsvårdsförbund.

Lindhe, Anders, 1996: Swedish certification developments. Arborvitæ, juni 1996, sid 10. WWF och IUCN, Schweiz.

Lindhe, Anders, Drakenberg, Börje, 1992: Modifierade skogsbruksmetoder och biologisk mångfald. Skog & Forskning 4/92, sid 26-31. Sveriges Skogsvårdsförbund.

Miljömärkt skogsbruk - vad är det? 1995. WWF Sverige och Naturskyddsföreningen.

Nyckelbiotoper, 1994. Skogsstyrelsen.

Några fakta om miljön i Stockholms län, 1995. Lena Svärd och Christina Fagergren (re-daktörer). Länsstyrelsen i Stockholms län.

Olsson, Roger, 1992: Levande skog. Skogsbruket och den biologiska mångfalden. 3:e upplagan. Naturskyddsföreningen.

Praktisk skogshandbok, 1994. Michael Håkansson och Christian Steffen (redaktörer). 14:e upplagan. Sveriges Skogsvårdsförbund.

Preliminära kriterier för miljöcertifiering av skogsbruk, 1995. Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF.

Projekt Nyckelbiotoper - definitioner och bekrivningar av nyckelbiotoper, 1995. Skogs-styrelsen.

Samuelsson, Johan och Ingelög, Torleif, 1996: Den levande döda veden - bevarande och nyskapande i naturen. Artdatabanken, Sveriges Lantbruksuniversitet.

Skogen, skogsägaren och samhället. Den nya skogspolitiken, 1993. Skogsstyrelsen.

Skogsordlista, 1994. Tekniska nomenklaturcentralen och Sveriges Skogsvårdsförbund.

Skogsvårdslagen - handbok, 1994. Skogsstyrelsen.

Ängar och hagar, 1993. Länsstyrelsen i Stockholms län. Rapport 1993:18.

Innehåll Till skogsgruppen Till rapporter