Register: Yngve Brodin - Lars-Erik
Liljelund - Ulf Larsson - Gunnar Norén - Magnus Hoffman - Märit Friberg -
- Mats
Engström - Sjöfart - Övergödning
Fredrik Wulff, institutionen för marin systemekologi vid Stockholms Universitet:
Har Östersjön någon framtid?
Fredrik inledde konferensen med att ge en
översiktlig presentation av dagens havsforskning. Forskningen
koncentreras framförallt till tre marina centra i Stockholm,
Göteborg och Umeå. Aktuella forskningsresultat publiceras bland
annat i tidskriften "Havsutsikt".
Miljösituationen i Östersjön är allvarlig men de senaste
åren har forskarna också rapporterat flera positiva tendenser.
Havsörnens reproduktion är idag lika stor som i mitten av
femtiotalet. Sälarna mår allt bättre och ökar i antal, men
Östersjölaxen är utrotningshotad och drabbas av sjukdomar.
Övergödningen är fortfarande ett stort och olöst problem.
Övergödningssituationen i den inre delen av Stockholms
skärgård har blivit klart bättre medan förhållandena i
ytterskärgården har försämrats. Syrebristen i Östersjöns
djuphålor kvarstår trots ett kraftigt saltvatteninflöde
nyligen.
Östersjön utgör ett stort, trögt och mångskiftande
ekosystem, omgivet av ett stort avrinningsområde där 85
miljoner människor lever. De flesta bor i södra Polen i floden
Wislas avrinningsområde. Befolkningen är koncentrerad till
områden med bra odlingsmark.
Sedan sekelskiftet har tillförseln till Östersjön av fosfor
ökat åtta gånger och kvävebelastningen fyra gånger. Vi vet
idag mycket om övergödningen, dess förlopp och konsekvenser.
Effekterna varierar i olika miljöer. Vi vet att bestånden av
strömming och skarpsill ökar på grunda bottnar medan torsken
minskar på grund av syrebrist i djupvattnen.
Hälften av det luftburna kvävenedfallet i Östersjön kommer
från jordbruket, av vattenburen tillförsel svarar floderna för
mellan 50 och 80 procent. En stor mängd kommer från de Baltiska
staterna och Polen. Om man räknar per capita ser bilden helt
annorlunda ut, räknat på detta sätt är Wislas bidrag mycket
litet, en bild som polackerna gärna lyfter fram. Enligt Fredrik
är dessutom närsaltläckaget från polsk jordbruksmark lägre
än från svensk. Marken i Polen håller närsalter bättre
vilket fördröjer tiden det tar för anrikade närsalter att
lakas ut. Trots att jordbruket i de baltiska staterna av
politiska och ekonomiska skäl delvis har slagits ut så läcker
fortfarande stora mängder närsalter från marken. Floderna i
Baltikum för med sig lika mycket närsalter idag som för fem
år sedan.
Vid ministerkonferensen om Östersjön i
Ronneby 1990, togs ett beslut om att begränsa Östersjöns
kvävebelastning med 50 procent. Denna reduktion skulle innebära
en återgång till det tillstånd man tror rådde på 1950-talet.
De scenarier man gjort idag tyder snarare på ökad belastning.
Detaljstudier över de senaste 20 åren visar på stora årsvisa
fluktuationer i närsalttillförseln. Att avläsa trender är
svårt då skillnader i fördelningen av årsnederbörd över
olika områden drastiskt kan påverka närsalttillförseln till
Östersjön.
Helcom (Helsingsforskommissionen) har i sitt "Environmental
action programme" mellan 1993-1997 satsat stora resurser (5
mrd ecu) framförallt på att rena punkt-utsläpp i öst, främst
genom anläggning av avloppsreningsverk. En minskning av
fosforhalterna med 16 procent i de kustnära områdena har
uppmätts, medan kvävet ännu ej har minskat. Nästa steg är
att rena industrierna, enligt Fredrik.
Här hemma har vi kommit långt vad gäller att rena
punktkällor. Dessa källor betyder ganska lite totalt, men kan
ge stora förbättringar lokalt som till exempel i Stockholms
skärgård eller Rigabukten. Havet kring Gotland är beroende av
mer storskaliga processer. En utbyggad av till exempel Visby
reningverk ger inga större effekter lokalt.
Sammanfattningsvis gäller det nu inte bara att "strypa
kranar", utan att optimera insatserna för att komma åt
övergödningen. Enligt Fredrik är det nu viktigast med
strukturförändringar inom trafiksystemen, jordbruk och
industrin i enlighet med Agenda 21.
Frågor/inlägg från publiken i anslutning
till föredraget:
Publiken: Hur påverkas Östersjön av Öresundsbron?
FW: Vattenutbytet i Östersjöns ömtåliga brackvattensmiljö
är mycket känslig, en nollösning bör eftersträvas. Lokalt
ger muddringen stora miljöeffekter under byggtiden. Som
marinbiolog kan jag bara uttala mig om de marina effekterna. Jag
tror att de stora effekterna är indirekta och har att göra med
att transportsystemet påverkas. Utformningen av våra
transportsystem har stor betydelse för Östersjöns framtid.
Publiken: Satsar man på rätt åtgärder idag?
FW: Ja, det är nödvändigt att satsa på att bygga reningsverk
i Polen och Baltikum. I Sverige däremot har vi kommit till en
punkt där vi kanske inte behöver satsa mer på fosforrening.
Yngve Brodin, Naturvårdsverket:
Utvärdering av miljömålen för Östersjön
Yngve Brodin arbetar med kartlägga
miljötillståndet i Sverige och att utvärdera de nationella
miljömålen. Naturvårdsverket har avgränsat sex stora
miljöproblem i Östersjön:
* Övergödning
* Förändringar i fiskbestånden
* Klorerade ämnen och andra organiska miljögifter
* Metaller
* Olja
* Främmande arter
Tillståndet i Östersjön idag
Kväve- och fosforhalterna i Östersjön ökade
under 1980-talet. Yngve visade på en minskning under 1990-talet,
men påpekade samtidigt att man måste ta hänsyn till felkällor
som väderfluktuationer och faran med att dra slutsatser utifrån
detta. Man kan dock inte utesluta att minskningen tyder på en
förbättrad utsläppssituation.
En kraftig minskning i torskbestånden har noterats, beroende på
ökande vertikal utbredning av syrefritt vatten i djuphålorna
som slagit mot torskens reproduktion. En kraftig utfiskning har
också skett. Balansen har förskjutits mot ökat antal
sillfiskar i takt med, och delvis beroende på, torskens
tillbakagång. Den vilda laxen är akut utrotningshotad och
utgör nu bara 10-15% av all lax i Östersjön. Sjukdomen M74 har
också slagit hårt mot laxen.
Klorerade ämnen - dioxiner, PCB-former och DDT-former - som
ännu i slutet av åttiotalet var ett stort problem för till
exempel säl och havsörn har nu kraftigt minskat. De sjunkande
dioxinhalterna beror främst på minskade utsläpp från
skogsindustrin. DDT i bekämpningmedel förbjöds under
1970-talet men finns kvar i omlopp och når Östersjön från
områden utanför Europa där användning fortsätter. Också PCB
förbjöds i Sverige under 1970-talet men finns lagrat i hus,
plast och färger. Tillförseln av klorerade ämnen har alltså
minskat men mycket av de ämnen som tidigare släppts ut finns
kvar i omlopp.
Utsläppen av metaller till Östersjön har, med några undantag,
inte minskat de senaste åren. Sill används som indikator på
metallinnehåll i djur. Man vet att utsläppen av bly och
kvicksilver har minskat men någon minskning i sillen har man
ännu inte uppmätt. Mängden utsläpp av kadmium och koppar är
mer osäker. En ökning av kadmiumhalterna i Östersjön kan bero
på ökad utlakning ur mark som en följd av försurningen.
Halterna av tungmetaller är ej direkt skadliga för vår hälsa
men trenden är oroande.
Oljeutsläppen är oförändrade och utgör ett stort problem.
Många små oljeutsläpp orsakar lokala katastrofer framförallt
utanför Stockholm och kring Gotland. För ett år sedan dog
11.000 fåglar vid ett utsläpp utanför Gotland.
Ett problem man tidigare inte uppmärksammat är introduktion
(aktiv och spontan) av främmande arter. Cirka 60 nya arter har
dykt upp i havsområdena runt Sveriges kuster, främst på
västkusten. Ett exempel är sargassotången som expanderat
kraftigt de senaste åren.
Befintliga miljömål
Enligt Yngve är miljömålen för havet inte lika strängt satta
som för fjäll, inlandsvatten och skogar där målsättningen
är att bevara opåverkade områden. Det mål, vad gäller
kvävebelastningen, man satt upp för Östersjön skulle
innebära en återgång till 1950-talets nivå som i sin tur var
betydligt mer påverkad än ett tänkt normaltillstånd. Cirka 10
% av Östersjöns belastning av luftburet kväve kommer från
Sverige, ungefär samma andel gäller för den vattenburna
belastningen.
Hälften av Östersjöns kvävebelastningen utgörs av luftburna
föroreningar och det mesta av dessa kommer från
biltrafiken. Båtar och arbetsmaskiner kommer enligt vissa
beräkningar att stå för en större del av utsläppen än
trafiken om 10 år om inga särskilda åtgärder sätts in. De
luftburna föroreningarna skulle enligt målsättning ha
begränsats med 30 % mellan 1985 och 1995. Enligt Yngve har man
klarat cirka 15 % idag och hoppas uppnå 30% kring år 2000.
Man är idag långt ifrån det mål om att halvera devattenburna
antropogena kväveutsläppen (till årsskiftet 1995/96) som
Helsingforskommisionen (HELCOM) satte upp i slutet på
1980-talet. De största källorna är jordbruk, reningsverk och
industri. Naturvårdsverket har ansvar för att beräkna hur stor
den verkliga reduktionen är. Beräkningarna kommer att
presenteras under våren och diskuteras på statsministermötet i
Visby i maj 1996.Yngve tror att 50%-målet för Östersjön idag
ligger flera decennier bort såväl för Sverige som för övriga
Östersjöländer.
Vilka styrmedel behövs? Att använda kritiska
belastningsgränser som styr-medel är omdiskuterat men
enligt Yngve precis vad beslutsfattarna efterfrågar. Speciellt
för större områden och nationella beslut. Ett exempel är
begränsningen av svavelutsläpp i Europa där man har lyckats
halvera utsläppen på 10-15 år. Varför inte pröva detta på
havet?
En alternativ eller kompletterande väg är att arbeta med så
kallade biologiska kvalitetsmål, Naturvårdsverket har
tagit fram 18 förslag på sådana. Verket inväntar beslut från
regeringen för att upprätta en åtgärdsplan enligt dessa
förslag. Exempel på kvalitetsmål är:
* Tångbältenas djuputbredning ska ej minska.
Blåstångens utbredning ska öka mellan 1990 och år 2000.
* Fintrådiga och andra kortlivade alger ska minska jämfört med
1990.
* Oljeskador ska ej förekomma.
* Ingen syrebrist i Östersjöns djupbassänger.
* Inga nya främmande arter eller gener.
* Minska tillförseln av klorerade ämnen och metaller.
* Vid fiske ska bifångster av fågel, tumlare och säl minska
med 80% till år 2000 jämfört med omkring 1985.
* Fem nya marina reservat bildas till 1998.
Att dela in kusten i så kalladetypområden
är ytterligare en väg. I varje typområde ska önskvärda
tillstånd beskrivas och grad av påverkan anges. Lokala
lösningar med utgångspunkt från varje typområdes speciella
förutsättningar ska sedan eftersträvas. De nationella
miljömålen kan på så vis brytas ned och genomföras på lokal
nivå. Naturvårdsverket färdigställer inom ett år en skrift
där typområden beskrivs.
Yngve avslutade med att peka på växthuseffekten som ett nytt
miljöproblem, som till följd av fortsatta koldioxidutsläpp kan
orsaka drastiska klimatförändringar i framtiden
Lars-Erik Liljelund, Miljövårdsberedningen:
Skärgårdsmiljöutredningens uppdrag
Lars-Erik började med att ge en kortfattad historik. Miljövårdsberedningen instiftades 1968 som regeringens råd i miljöfrågor. Arbetsformerna har skiftat , under tidigare regeringar, de senaste femton åren har miljövårdsberedningen varit ett politiskt organ. Efter senaste valet är den återinförd som en kommitté med elva ledamöter som utses av regeringen. Regeringen ger miljövårdsberedningen utredningsuppdrag som är av departementsövergripande slag. "Knäckfrågor" hamnar ofta hos beredningen. För närvarande arbetar man med flera uppdrag. Ett nyligen avslutat var utrdeningen om "Hållbar utveckling i landets fjällområden", vilken resulterade i en mycket upprörd debatt om skotertrafiken. Enligt Lars-Erik finns det flera beröringspunkter och paralleller med skärgårdsmiljöutredningen som han dock anser vara ännu svårare!
Utredningens utgångspunkter
* Man gör ingen exakt avgränsning av vad som är
"skärgård"
* Skärgårdsfri kust har utelämnats.
* Miljöperspektivet ska dominera, utredningen ska ej ta upp
frågan om taxeringsvärden! Detta är ingen regionalpolitisk
utredning.
* Det föreligger stora regioobnala skillnader både vad gäller
marina och natur- och kulturgeografiska förutsättningar.
Det finns få skärgårdar i världen,
förutsättningarn är att området varit nedisat,
attlandhöjning sker och att bergarterna är hårda.
Skärgårdsområden finns främst i Chile, Kanada och Skottland.
Skärgårdsmiljöutredningen ska specialstudera förhållandena i
Stockholms, Östergötlands och Bohusläns skärgårdar. När det
gäller vattenmilöpåverkade faktorer ska närsalttillförsel,
kemikalier och metaller studeras.
Lars-Erik ställde frågan "hållbar utveckling, hur mäts
det"? Det är ett problem att operativa mål saknas.
Beträffande målstyrning frågar han sig om det går att styra
utvecklingen med 156 miljömål? Risken finns att denna utredning
skapar ännu flera mål. Vilken typ av mål behövs? Hur når man
målen? Miljömål måste vara sådana att de kan uppnås! En
viktig uppgift för utredningen blir att skapa riktlinjer för
planering och att identifiera intressekonflikter, till exempel
beträffande riksintressen. Miljötillståndskarteringen måste
ta hänsyn till att problemen kan vara olika i skilda
skärgårdsområden. Ett problem är att vissa företeelser
berörs av många olika lagstiftningar. Fiskodling till exempel
berörs av sju olika lagar och förordningar. Bträffande frågan
om huruvida man ska använda detaljreglering, kan man konstatera
att detta lyckats beträffande CFC-avvecklingen.
Lars-Erik konstaterade att det är viktigt med
kopplingen till lokala och regionala planer. Planen måste
kopplas till ett åtgärdsprogram. Den kommande milijöbalken kan
vara ett sätt att flytta fram positionerna för miljövården.
Följande frågeställningar kommer att
fördjupas beträffande Stockholms skärgård:
-Den tyngre fartygstrafiken kommer att granskas, en särskild
hearing kommer att anordnas i mars där sa,mtliga intressenter
får möjlighet att framföra sina ståndpunkter.
-Hamnarnas läge kommer att analyseras, detta är dock i första
hand en kommunal fråga.
-Beträffande småbåtstrafiken kommer hastighetsbegränsningar
samt skyddsområden att utredas.
-Naturskyddet ska stärkas genom en "Bevarandeplan för
Sveriges skärgårdar", naturvårdsverket har uppdrag att
utarbeta en sådan. marina reservat utgör ett särskilt problem,
få reservat har avsatts, varför är det så?
Frågor/inlägg från publiken i anslutning till föredraget:
Sören Norrby, Håll Sverige Rent:
Informationsbehovet måste lyftas fram. Hur gör man med
befintliga båtmotorer? Det finns idag 600.000 småbåtsmotorer
och det säljs 15.000 nya per år.
Gunnar Norén, CCB: Hur påverkas utredningens arbete av planerna
att föreslå delar av Stockholms skärgård som världsarvspark
enligt UNESCOs Världsarvskonvention?
LEL: Detta är kopplat till Naturvårdsverkets bevarandeplanarbete, problem att SNV har ett längre tidsperspektiv för sitt arbete.
Till registret
Ulf Larsson, systemekologiska institutionen vid Stockholms
universitet.
Övergödning av skärgården - hot och
åtgärder
Ulf inledde med att slå fast att kunskapen om miljötillståndet i skärgårdarna är "oerhört dålig". Fungerande övervakningsprogram saknas och därmed saknas också bra utgångspunkter för miljöarbetet. Det är svårt att veta vilka mål man ska sätta upp när man inte ens känner till det rådande tillståndet. Recepientkontrollprogram finns men ger bara information om vissa specifika områden. Idag vet vi egentligen ganska lite om vilka delar av kusten som är påverkade av övergödning. Undantag finns dock, Norrtäljes kustvatten är till exempel noggrant undersökta. Studierna där visar bland annat att inneslutna kustområden med dålig vattenomsättning har mycket höga klorofyllhalter, och Ulf har i sina undersökninngar visat att klorofyll-halten är väl korrelerad med närsaltstillgången i den fria vattenmassan.
Tre vattenburna närsaltskällor förekommer; från land, med kustströmmar och med uppvällande bottenvatten. Det tog lång tid att se kvävets betydelse som begränsande faktor i det öppna havet. En minskning av övergödningen i innerskärgården har skett samtidigt som situationen i ytterskärgården försämrats.
Regionala hänsyn är mycket viktiga i miljöarbetet i kustområdet. Generella åtgärder kan skapa fler problem än de löser. Det är kanske bättre att utgå från vilket miljötillstånd man vill återskapa än att definiera utsläppsmål i procentsatser.
Hur fastställer man kriterier för en Östersjö? Döda bottnar är ett dåligt kriterium eftersom de förekommer naturligt i vissa perioder och på vissa platser.
Olika platser och kuststräckor utsätts för mycket olika belastning både vad gäller totalkväve och totalfosfor. Att studera den naturliga vattenomsättningen i det lokala området är väsentligt. Kvoten mellan fosfor (P) och kväve (N) är viktig!
Vid N/P<7 uppstår kvävebegränsning vilket i förlängningen kan leda till blågrönalgsblomningar och vid N/P>7 råder fosforbegränsning och det sker en kväveexport till öppna havet, som är kvävebegränsat.
Trots stora mellanårsvariationer i närsaltsbelastningen är trenden stadigt ökande. Bland annat enligt mätningar utförda i Asköområdet. Någon utsläppsökning har inte skett vad man vet, varför ökar då halterna i recipienten? Skillnaden kan vara mycket stor mellan värden som uppmäts i öppet hav och de som uppmäts i skärgårdsområden, det är därför farligt att baka ihop dessa värden. Lokala miljötillstånd måste beskrivas istället.
Man vet idag att ökande kväve- och fosforhalter har ett tydligt samband med ökande klorofyllhalt. Mer klorofyll leder till att siktdjupet minskar och blåstångsbältenas vertikala utbredning minskar. Produktionen av syretärande substanser som sjunker mot bottnarna ökar.
Reningverken renar idag 10-20% av kvävet och 95% av fosforn. Försök pågår i Himmerfjärdsverket med en ny reningsteknik i syfte att uppnå 90-95 procentig kvävereduktion. Denna teknik beräknas bli betydligt billigare än nuvarande teknik. Om man lyckas med en så kraftig kvävereduktion så kan kvävebegränsning uppstå vilket i sin tur kan leda till kraftiga blågrönalgsblomningar. Något vi hittills varit förskonade från i skärgårdsområdena. Både kväve och fosforbelastningen måste minska så att kvoten 7 upprätthålls. Ulf betonar att det är viktigt att bevaka samordningen av insatser.
- Vi måste jobba med avrinningsområden. Övergödningsproblem i de svenska skärgårdarna avhjälps av svenska insatser. Ytterligare en viktig aspekt vad gäller fosforrening är att återföring till åkermark är viktig då fosfor är en ändlig naturresurs.
Till registret
Gunnar Norén, Coalition Clean Baltic
Miljösamarbete kring Östersjön
Gunnar Norén koordinerar arbetet med Coalition Clean Baltic (CCB) som är ett samarbetsorgan för 25 miljöorganisationer kring Östersjön. Naturskydds-föreningen är den svenska organisation som är mest aktiv i CCB.
CCB arbetar för att skapa internationell opinion kring Östersjöns miljöfrågor, fungera som lobbyorganisation och sprida information om Östersjöns ekologi och speciella behov. Stor kraft ägnas åt östländerna och att göra det ekonomiskt möjligt för dem att föra en god miljöpolitik. CCB finns med i Helsingforskommissionen (HELCOM) som observatör och har publicerat "CCB's Baltic Sea Action Plan", en handlingsplan för Östersjöområdet. Olika banker har finansierat projektet och i planen går man inte bara igenom vad som bör göras utan också vilka kostnaderna blir.
1988 samlades Östersjöns miljöministrar till konferens i Ronneby. Konferensen resulterade i ett dokument, Östersjödeklarationen (Baltic Sea Declaration) där man satte upp olika målsättningar. En av målsättningarna var en 50%-ig reduktion av kvävebelastningen på Östersjön till 1995 med utgångspunkt från basåret 1987.
1992 reviderades Helsingforskonventionen (från 1974) man infogade några olika övergripande principer som "polluter-pays-principle", principen om bästa tillgängliga teknik och försiktighetsprincipen. I samband med detta identifierade man 132 stycken så kallade "hot-spots" inustrier och andra anläggningar huvudsakligen i Polen och Baltikum som orsakar stor miljöpåverkan på Östersjöregionen. En handlingsplan antogs med ett tjugoårigt investeringsprogram omfattande 18 miljarder ECU.
Hur gick det då med målsättningen om 50%-ig reduktion av kvävebelastningen? Klart är att man ännu är långt ifrån det mål som sattes upp i ministerdeklarationen. De "hot-spots" som identifierats står endast för en tredjedel av närsaltsutsläppen. De diffusa utsläppen är både mer omfattande och svårare att komma åt. Beträffande fosfor står glesbygdshushållen för den största andelen. Gunnar konstaterade att totalkväveutsläppen från kommunerna har minskat med några procent medan utsläpp från industrier är ungefär desamma som 1987. Gunnar ifrågasatte också vad som är mest kostnadseffektivt, våtmarksrestayrering och urinseparering kontra dyr utbyggnad av avloppsreningsverk?
Gunnar menar att de problem man har med att uppnå målen i minister-deklarationen bottnar i att man aldrig förankrat dessa mål lokalt. Politikerna tycks inte ta sina egna mål på allvar. Inga lokala aktionsplaner har utarbetats och därmed har väldigt lite också skett på lokal nivå. Lokala aktionsplaner i avrinnings-områdena måste upprättas. Vattenvårdsförbund är en lämplig nivå för detta arbete i enlighet med Agenda 21-s intentioner. Detta arbetssätt kan utökas även till andra områden, exempelvis kulturlandskapsbevarande.
Frågor/inlägg från publiken i anslutning till föredraget:
Publiken: Vad krävs för framtiden?
GN: Arbete på lokal nivå (kommuner) samt opinionsbildning för att få politikerna att inse allvaret.
Publiken: Har miljömålen varit orealistiska?
GN: Tidsperioden har kanske varit för kort, men när det gäller Östersjöns framtid krävs definitivt mer än 50% reduktion av kvävebelastningen.
Till registret
Markus Hoffman, Avdelningen för vattenvårdslära Sveriges
Lantbruksuniversitet:
Kväveläckage från jordbruket - nuläge och framtida arbetssätt
Markus arbetar med miljöövervakningsfrågor på lantbruksuniversitetet (SLU) och har på uppdrag av Naturskyddsföreningen nyligen utarbetat ett faktablad om jordbrukets kväveläckage. Detta faktablad bifogas konferensdokumentationen.
Jordbrukets betydelse för närsaltbelastningen på såväl Östersjön som Västerhavet är stor, jordbruket utgör den största svenska kvävekällan till Östersjön, omfattande drygt femtio procent av de svenska vattenburna utsläppen. Vid en jämförelse mellan de nordiska länderna framgår att svensk åkermark läcker i genomsnitt
18-20 kg kväve per hektar (N/ha), siffrorna för Finland är cirka 15 kg N/ha och för Danmark hela 54 kg N/ha. I Sverige brukas idag 2,7 miljoner ha åkermark, vilket ger en total utsläppsmängd från svensk åkermark om cirka 48-54 000 ton N/år.
Sedan början på 1970-talet pågår ett miljöövervakningsprogram där 40 bäckar provtas, och där även markanvändningen i bäckens avrinningsområde har kartlagts. Undersökningarna har visat att jordbruksmarken är den dominerande utsläpps-källan av växtnäringsämnen. Enligt Markus har man nu kunnat konstatera ett trendbrott, för första gången minskar läckaget från åkermark. Jordbruksnäringen har också antagit devisen "På väg mot världesns renaste jordbruk", vilket förpliktigar till fortsatta ansträngningar. Beträffande utsläppen från de kommunala reningsverken har dessa minskat till följd av den omfattande utbyggnad av kväverening som nu genomförs i landet. Utsläppen av kväve från kommunala reningsverk utgör idag cirka 30 procent av Sveriges totala utsläpp till Östersjön. Sverige deltar också i arbetet med begränsning av växtnäringsläckaget i Baltikum, där naturförhållandena liknar de svenska. Ett miljöövervakningsprogram som är uppbyggt som det svenska har startats. Ett antal demonstrationsgårdar i olika avrinningsområden har utsetts. Här eftersträvar man hög produktion i kombination med miljöhänsyn.
Under rubriken "Framtida arbetssätt" betonade Markus avrinningsområdets betydelse, för att lyckas i ansträngningarna att uppnå 50%-målet måste alla aktörer engageras, det hänger inte bara på bönderna. Enligt Markus har en dialog med bönderna saknats, detaljlagstiftning leder inte till minskade utsläpp. Ett gemensamt projekt kallat "Vattendraget", som initierats av LRF, SLU, Naturvårdsverket och Jordbruksverket, skall syfta till att skapa framtida arbetssätt som bland annat innebär att ansvaret allt mer överförs till jordbruksnäringen. Detta projekt beskrivs i bifogade artikel "Samverkan biter bäst på kväveutlakningen". Målsättningen ska vara att uppnå skräddarsydda lösningar för varje enskild gård, och att gårdarna ska ingå i samverkansgrupper om 20-30 gårdar. Detta arbete kan också engagera Naturskyddsföreningens lokala kretsar, som ett konkret inslag i Agenda 21-arbetet.
Märit Friberg, miljö- och skärgårdslandstingsråd (mp):
Miljö och skärgårdsarbetet i Stockholms läns landsting
Märit inledde med att mot bakgrund av vad som sagt tidigare presentera sig som boende i Tyresåns avrinningsområde!
Landstingets organisation vad gäller miljöfrågorna presenterades. Märit kontaterade att ett särskilt miljöutskott tillsatts direkt under landstingsstyrelsen, vilket ger miljöfrågorna hög status. Ett flertal aktörer påverkar miljövårdsarbetet i regionen: landstinget, staten, kommunerna, näringslivet och inte minst de enskilda hushållen. Det är nödvändigt med en förbättrad samverkan mellan dessa aktörer, liksom med miljö- och intresseorganisationer samt med universitet och högskolor, om vi ska lyckas skapa en ekologiskt hållbar region. Det är dessutom bråttom! Landstinget bör aktivt arbeta för en sådan samverkan.
Landstinget är en mycket stor upphandlare av varor och tjänster. Genom att ställa krav vid upphandling kan landstinget påverka producenter i en miljövänlig riktning. Enligt siffror från 1993 uppgår de årliga inköpen till totalt 13 miljarder. man disponerar 4 miljoner kvadratmeter lokalyta, verksamheten producerar 25.000 ton avfall per år. Man förbrukar 650 ton disk-, tvätt- och rengöringsmedel, SL har 1.800 bussar i drift, för att nämna några områden där miljökrav kan och bör formuleras.
Landstingets interna miljöarbete utgår från "Miljösatsning 2000" som togs 1991 av landstingsfullmäktige. Ett dokument som konkretiserats i ett program omfattande 98 mål som ska uppnås före 1998. Man har nu upprättat ett miljöledningssystem, som utifrån detta program ska genomföra miljöredovisning och miljörevision av landstingets verksamhet. Att tydliga ansvarsförhållanden är nödvändigt betonas särskilt. Landstingets verksamhet ger i vissa fall upphov till negativa miljöeffekter, målsättningen idag är att kartlägga och åtgärda dessa. Som ett viktigt led i detta arbete anger Märit att samtliga anställda (idag 66.000) ska genomgå miljö-utbildning.
Det regionala samarbetet måste förbättras och det är viktigt att betona att detta inte endast omfattar Stockholms län, utan hela Mälardalen, när det till exempel gäller påverkan på Östersjön. Vattenfrågorna måste få högre status, idag har ett luftvårdsförbund skapats, ett liknande förbund borde skapas för vattenmiljöfrågorna, till exempel Mälardalsrådet. Märits vision är ett demokratiskt valt regionalt "vattenparlament" med beslutsrätt över vattenfrågorna. De enskilda kommunernas arbete med vattenfrågorna är viktigt att betona. Man bör också avgränsa avrinningsområden och noga kartlägga markanvändning och utsläpp i detta område. Vissa kommuner är uppgivna för att stora utsläpp sker uppströms i grannkommunen.
Fartygstrafiken genom skärgården måste regleras anser Märit, Miljöpartiet har skrivit en motion till landstingsfullmäktige med krav på utflyttning av i första hand godstrafiken till andra hamnar såsom Hargshamn i norra Uppland och Oxelösund. Även oljetransporterna med tankfartyg måste bort från Stockholms skärgård. Det är därför viktigt att fatta beslut om att inte bygga någon oljepipeline från Loudden i Värtan till Arlanda för flygbränslet.
Avslutningsvis informerade Märit om EUs skärgårdspolitik som består av två huvudprogram. Ett för Sveriges samtliga skärgårdar (öar utan fast vägförbindelse) som kallas "Mål 5 b" på EU-språk, och ett för regionalt skärgårdssamarbete "Interreg II", som omfattar Stockholms, Upplands, Södermanlands, Ålands och Åbolands skärgårdar. Enligt Märit har EU-kommissionen godkännt dessa program som ska ligga till grund för ytterligare ett program för hela Östersjöregionen. Programmet kan ge 30 miljoner kronor per år från EU, 70% finansiering krävs dock från Sverige. Programmen har utarbetats av företrädare från de berörda länderna. Arbetet ska inriktas på ett antal projekt där miljöprofilen betonas, huvudmålsättningen är att bevara/skapa en levande skärgård. Av naturliga skäl överlappar de olika programmen varandra främst inom områdena näringslivsutveckling och natur och miljö. Övergödningen av skärgårdsområdena framhålls som det största miljöhotet mot en levande skärgård.
Till registret
Mats Engström, biträdande statssekreterare, Miljödepartementet
Nytt liv för Östersjön?
Mats Engström inledde med att konstatera att ministerkonferensen i Ronneby 1990 innebar ett nytt tempo i samarbetet mellan Östersjöländerna. Konferensen resulterade i ett åtgärdsprogram där man identifierade ett antal så kallade "hot-spots", lokala utsläppskällor vid industrier och städer som stod för stor del av de totala utsläppen. Reningsåtgärder har idag påbörjats vid mer än hälften av dessa punktkällor. Bland annat har svenska insatser gjorts vid anläggning av avlopps-reningsverk i Polen.
Nästa uppgift på dagordningen blir att koncentrera sig på de diffusa källorna, som trafik och jordbruk. Jordbruket idag orsakar stora miljöproblem. En framtida EU-anpassning av till exempel det polska jordbruket skulle med EUs jordbrukspolitik föra med sig att problemen förvärras ytterligare. Det är viktigt att anpassa jordbrukspolitiken till miljöns krav och särskilt i östländerna värna om det småskaliga jordbruket. Visbykonferensen senare i vår när statsministrarna möts kan resultera nya avtal inom jordbruksområdet. En viktig målsättning är att användningen av kemiska bekämpningsmedel ej ska öka i Baltikum.
Trafiken är också ett stort problem, mycket luftburna föroreningar kommer från västeuropa. Systemförändringar i trafiksystemen är absolut nödvändiga. Skärpta krav är att vänta vad gäller sjöfartens utsläpp som idag är oacceptabelt höga. Naturskyddsföreningen uppmanas att påverka konsumenterna att ställa krav på färjerederierna.
Vid Visbykonferensen kommer specialdesignade åtgärdsprogram för fyra stora floder i Tyskland, Polen, Baltikum och Ryssland att föreslås.
Östländernas användning av fossila bränslen som oljeskiffer och brunkol bör begränsas kraftigt och ersättas av biobränslen samtidigt som energianvändningen måste effektiviseras.
Östersjöarbetet måste fortsättningsvis drivas på flera olika nivåer:
- Nationellt ansvar
- Samarbete runt Östersjön. Regeringskonfensen i Visby blir ett
viktigt forum för fortsatt samarbete mellan Östersjöländerna.
En särskild Agenda 21 för Östersjön bör upprättas med
utgångspunkt från Riodeklarationens avsnitt om havsfrågor.
- I EUs miljöarbete poängteras särskilt Östersjön.
Publiken, (Birgitta Rauschning): Den nya miljöbalken, vad händer med arbetet?
ME: Det är ännu oklart exakt hur miljöbalken ska se ut, klart är att man ska integrera vattenlagen, frågor om areella näringar och till exempel frågan om talerätt för miljöorganisationer. Utredningen ska vara klar i sommar, riksdagen ska ha ett förslag våren 1997 som ska träda i kraft 1 jan 1998.
DEBATT
Debattledare: Magnus Nilsson (MN) I panelen Mats Engström
(ME), Yngve Brodin (YB), Märit Friberg (MF), Markus Hoffman
(MH), Ulf Larsson (UL), Gunnar Norén (GN)
Debattinläggen har för strukturens skull sorterats i två huvudavsnitt, sjöfartens miljöpåverkan och övergödning.
Gunnar Norén inledde debatten med en reaktion
på Mats Engströms föredrag.
GN: Hur ser framtida satsningar ut? Beträffande färjetrafiken
har Naturskydds-föreningens arbete inte gett någon respons
från myndigheterna? Beträffande avloppsreningsverk så införs
endast enklare rening i till exempel Polen. Hur ska man gå
vidare?
ME: Vad gäller avloppsrening så behöver mer göras, men det är viktigt hjälpa till i ett första steg. Beträffande färjetrafiken så ingår denna aspekt i miljövårdsbered-ningens uppdrag. Regeringen behöver hjälp av en stark opinion, det är viktigt med konsumentkraft. Man bör också betona fritidsbåtarnas miljöpåverkan i skärgården, miljökrav måste ställas även på dessa.
MF: Miljöpartiet har motionerat om att få bort färjorna från Stockholms hamn och utlokalisera dem till utsjöhamnar istället. Idag tillbringar färjorna halva transport-tiden i skärgården, Stockholms Hamn AB äger även hamnarna i Nynäshamn och Kapellskär och skulle därför mycket väl kunna låta trafiken gå dit.
Publiken (Birgitta Rauschning, Sigtuna): Det är viktigt att vara nyanserad i kritiken av färjetrafik på Östersjön. För de Baltiska länderna betyder färjelinjerna mycket, de fungerar som en livlina till väst. Håll isär gods- och persontransporter. Färjetrafiken är trots allt en bra transportform miljömässigt i jämförelse med till exempel vägtransporter.
MN: Antalet oljeutsläpp i Östersjön ökar ständigt. Många små avsiktliga utsläpp gör stor skada längs kusterna. Importen av olja till de östra delarna av Östersjön ökar.
ME: Det är förhållandevis enkelt och kostnadseffektivt att rena sjöfartens utsläpp.
Publiken (Sören Norrby, Håll Sverige rent): Sjöfarten är i princip miljöanpassad. Att använda mindre och säkrare tankfartyg är det mest miljövänliga transportsättet. Järnväg är ett bra transportmedel men spåren passerar över till exempel dricksvattentäkter där olyckor kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det är viktigt att passagerarna på färjorna börjar ställa miljökrav för att påverka rederierna i rätt riktning.
Publiken: I debatten efter Estoniaolyckan tycks det vara så att man har liten möjlighet att påverka internationella regler som enskild nation, gäller detta även miljöbestämmelserna?
GN: IMO (International Maritime Organisation) blockerar beslut och hindrar utvecklingen. Helcom kan dock införa regionala regler för Östersjön.
ME: Vi är upprörda över IMOs hantering av miljöfrågor. Vi behöver specialbestämmelser för Östersjön och regionala avtal. Detta är en prioriterad uppgift.
MN: Ska detta även gälla Finlandsfärjorna?
ME: Reglerna ska tillämpas även där, en fråga som kan tas upp på Visby-konferensen i maj.
MF: Miljömärkning av fartyg borde vara möjlig, Stockholms hamn borde kunna ställa sådana krav.
Publiken (Hans Westling): Konsumenter måste fortsätta att ställa miljökrav även när man köper till exempel båtresor. Miljömärk färjetrafiken och redovisa miljöpolicy vid varje köp.
Publiken BR:Utveckla systemförändringstankar vad gäller transporter...
ME: Beträffande transporter kan konstateras att det inom EU pågår hårda strider om miljökrav på bilar. Krav på katalytisk avgasrening och strategier för den växande trafiken i öst behövs. Bilindustrin och enskilda länder som Frankrike och Italien bromsar utvecklingen. I Sverige kommer den statliga kommunikations-kommittén att föreslå radikala lösningar för framtidens vägtrafik, såsom höjda bensinpriser och minskade satsningar på nya vägprojekt. Att genomföra sådana förändringar är inte lätt, politikerna måste ha en stark opinion i ryggen för att våga genomföra detta. En majoritet av befolkningen måste vara beredda att ta högre kostnader för sitt bilåkande.
Publiken, Egon Enoksson Haninge: Vilka intressegrupper är man beredd att "köra över" i Skärgårdsmiljöutredningens arbete?
ME: Fritidsbåtsägarna måste vara med och betala för en bättre miljö i skärgården. Båtmotorerna måste bli miljövänligare med avseende på till exempel utsläpp av kolväten. Färjerederierna måste i eget intresse ta ökade miljöhänsyn. Både med fritidsbåtägare och rederier kan man behöva införa tvingade åtgärder.
Publiken, Sören Norrby (SN): Att göra nya fritidsbåtsmotorer miljövänliga är lovvärt men vad gör vi åt de 600 000 båtmotorer som redan sitter på våra båtar. Miljövänligare bränslen krävs till de befintliga motorerna i kombination med en massiv informationskampanj. Fritidsbåtar används för att få naturupplevelser, hotas naturen av båten är det ett starkt incitament för miljöanpassning av fritidsbåtarna.
Naturupplevelsen och inte båten i sig är det viktiga.
ME: Det kommer snart lagstiftning om nyproducerade motorer, vad gäller befintliga tar jag gärna emot alla förslag.
MF: Det saknas tankställen i skärgården där man säljer miljövänliga bränslen. Sådana behövs. Fritidsbåtägarna vill vara miljövänliga! Det finns så kallad alkylatbensin som man kan använda till fritidsbåtar men monopolställning på bensinleveranserna i skärgården har hittills hindrat distribution av sådan.
SN: Ring Mikael Robell AB (tel 571 534 94) och kräv alkylatbensin!
Publiken (Sören Norrby): När samhället satsar pengar på miljöåtgärder är det viktigt att tänka på var pengarna gör mest nytta. VA-kollektivet satsar gärna stort på nya dyrbara reningssteg i reningsverken. Samma pengar skulle kanske göra mer nytta för miljöinsatser med samma syfte i jordbruket.
UL: Det är viktigt att skilja på frågorna, olika åtgärder behövs i olika kustavsnitt. Behoven och förutsättningarna är mycket varierande. Ny billig teknik för kväverening i reningsverk kan tala för att satsa pengarna där istället för i jordbruket.
MH: För en långsiktigt hållbar utveckling av jordbruket krävs reducering av kväveläckaget.
UL: Man ska undvika att diskutera i termer av "antingen eller". Det är ofta "både och" som behövs!
Publiken (Tomas Hellström forskare från VAV, Vatten- och Avloppsverks-föreningen): Forskningen vet inte vad den gör idag. Ökad kväverening kommer bara att leda till kraftiga blågrönalgsblomningar, ett värre problem än många andra övergödningsrelaterade problem. Hundar och kor som dricker vatten med blågrön-algstoxiner kan dö av förgiftning. Vattnet kan vara hälsovådligt även för människor i samband med bad. Alla resurser borde koncentras på att rena fosfor.
UL: Hänvisade till sin tidigare presentation. Är kvävereduktionen idag så stor att Tomas farhågor infrias? Nej. Det är mycket långt kvar till en situation där enbart kväve är begränsande, åtgärder för både fosfor- och kväverening bör genomföras parallellt. Det finns historiska bevis för att blågrönalgblomningar förekom redan för hundra år sedan trots att ingen avloppsrening som renade bort vissa ämnen förekom. Ytterligare kritik mot Tomas Hellströms teorier är att de baseras på resultat från sötvattensforskning, andra regler gäller för marina system. Den debatt som Hellström nu vill återuppväcka har förts tidigare och förhindrade då att viktiga miljöinsatser påbörjades.
MF: Vi måste sluta kvävets kretslopp, för detta krävs nya långsiktigt hållbara VA-system som till exempel urinseparering.
GN: Håller med Märit. Fosfor är en ändlig resurs som förskingras i det nuvarande VA-systemet. Det kommer att bli svårt att ställa om eftersom det handlar om en systemförändring. Samhället måste ta ett ekonomiskt ansvar för att sluta kretsloppen. I ett första steg behövs demonstrationsanläggningar.
UL: I vissa områden som små landsbygdssamhällen behöver detta systemskifte inte vara så svårt att genomföra, i en storstad som Stockholm blir problemet naturligtvis mycket mer komplext. Hur löser man problem med lagring, transporter och energiförbrukning i varje led?
GN: Ju större städer desto större problem. Men exempel på urinsepareringsprojekt finns från större städer, som till exempel Zürich.
ME: Det finns pengar för pilotprojekt som syftar till ekologisk omställning. Man måste dock som Ulf säger analysera till exempel transportbehoven i samband med nya VA-system. Ska Sveriges lantbrukare leva upp till parollen "världens renaste jordbruk" måste de själva börja ta större ansvar.
MH: Det finns positiva erfarenheter av uringödsling på åkermark, bönderna visar ett ökande intresse för detta.
TH: Det är tio gånger dyrare att använda urinkväve jämfört med konstgödsel.
Publiken, SN: Förr transporterades människoavföring till skärgården, ett utmärkt sätt att återföra näring.
UL: Angående övergödning. Program för utvärdering av genomförda åtgärder krävs, dessa kostnader är små jämfört med de stora tekniska investeringar som görs idag. Det gjordes aldrig någon utvärdering av den ensidiga fosforreningen som byggts ut i våra reningsverk. Denna innebär en kväveexport från innerskärgården till mellan- och ytterskärgården.Det tog tjugo år innan man insåg att kväve och inte fosfor är begränsande i det öppna havet. Beslutet om 50% kväverening har för det första tagits på lösa grunder och har dessutom inte följts upp. Vi har ett alldeles för begränsat faktaunderlag för att kunna sätta upp sådana mål.
Publik (Gunnar Aneér, Länsstyrelsen: Styrande gränsvärden kan ställa till problem.
I vissa situationer skulle det vara bra att ha möjlighet att släppa ut mer av ett ämne för att uppnå balans. Idag finns inte utrymme för detta.
UL: Håller med Gunnar Aneér, man ska inte i varje läge utgå från gränsvärden eller bästa möjliga teknik utan istället låta miljötillståndet i recipienten få avgöra. Myndigheter och lagstiftare måste visa mod att tillåta mer utsläpp av till exempel fosfor i vissa lägen.
Publiken SN: Ett skärgårdens vattenvårdsförbund behövs, gärna enligt samma modell som Stockholms luftvårdsförbund. I ett sådant förbund kan man bland annat samordna provtagning som sker i området.
UL: Östersjöns försämrade allmäntillstånd späder ut reningseffekter från kustreningsverken.
YB: Naturvårdsverket är på gång med ett utvärderingsprogram för övergödningen.
Ett framtida hittills "bortglömt" problem är de klimatförändringar som växthus-effekten kan ge upphov till och de effekter de kan få på Östersjön. Ökad över-gödning på grund av temeraturhöjning kan förta de positiva effekter som hittills uppnåtts. Vad gör vi? Detta är en framtida arbetsuppgift för Naturskyddsföreningen, forskare och inte minst regeringen.
MN: Vi tar till oss detta, Naturskyddsföreningen arbetar aktivt mot Dennispaketet som ger ökade koldioxidutsläpp. Härmed tackar jag alla deltagare för visat intresse och förklarar dagens konferens avslutad!
Till förstasidan Till Skärgårdsgruppen Upp till registret Till rapporter