Drevet går mot Vattenfalls VD Lars G Josefsson. En rad frågor ventileras: nya satsningar på kärnkraft, utförsäljning av elnätet och ett kontrakt om obegränsad skadeståndsskyldighet.
Kommentarerna är indignerade. Men i själva verket är det som sker helt logiskt – regering efter regering har låtit Vattenfall fortsätta med en extremt miljöskadlig verksamhet med höga risker. Björn Rosengren (S), Leif Pagrotsky (S), Thomas Östros (S) och Maud Olofsson (C) har som näringsministrar allihop låtit Lars G Josefsson fortsätta spela med miljö och ekonomi i svenska folkets största företag.
Som resultat står Sverige ansvarigt för Vattenfalls enorma satsningar på kolkraft, det smutsigaste av alla energislag. Genom Lars G Josefssons underskrift av ett kontrakt för ett och ett halvt år sedan, som regeringen inte vetat om, står det statliga bolaget även med ett obegränsat skadeståndsansvar för sina kärnkraftverk i Tyskland.
Till skillnad från regeringen och många debattörer anser jag att Vattenfall gjorde rätt i att teckna detta avtal.
Kärnkraften är riskfylld och svåra olyckor kostar oerhört mycket. Den tyska regeringen gör rätt i att ställa krav på kärnkraftens ägare. Varför skulle man inte ställa krav på så kallad atomansvarighet?
Utan obegränsat skadeståndsansvar kan en reaktorägare dra nytta av vinsterna med ett kärnkraftverk i många år och sedan – om en allvarlig olycka inträffar – klara sig undan merparten av kostnaderna.
Tjernobylhaveriet illustrerar detta. Kostnaderna för olyckan är i storleksordningen hundratals miljarder dollar. Den nu gällande svenska lagstiftningen kräver att kärnkraftsbolagen tar ansvar, genom att exempelvis teckna försäkringar, för 470 miljoner euro – några promille av denna summa. Det är en kraftig subvention av kärnkraften som energislag.
En ny statlig utredning föreslog att ansvaret i Sverige skall göras obegränsat, men i praktiken begränsas det till omkring 3,2 miljarder euro, det vill säga några procent av vad en stor olycka kan kosta. Om regeringen följer förslaget fortsätter man att subventionera kärnkraften, i strid med alliansens energiöverenskommelse.
Det tyska systemet, som ställer långt högre krav än det svenska, är också otillräckligt. Inte ens med hela Vattenfalls koncern i pant skulle skadelidande vid en allvarlig olycka kompenseras fullt ut, även om det självklart är bra att Tyskland försöker tydliggöra kärnkraftens stora kostnader.
Men är då inte en kärnkraftsolycka enbart en hypotes?
Ingalunda.
Då skulle försäkringsbolagen inte vägra teckna försäkringar för de fulla skadekostnader som kan uppstå. Då skulle inte regeringar bemöda sig om att – i strid med kärnkraftsindustrins lobbyister – försöka höja skadeståndskraven. Då skulle inte drevet gå mot Vattenfalls kärnkraftskontrakt.
Vad regeringen, oppositionen, journalister, fackföreningar och andra som nu kritiserar Lars G Josefsson och kräver hans avgång egentligen säger är: kärnkraften är riskfylld och vi är inte beredda att ta de riskerna.
MIKAEL KARLSSON