Göteborgs-Posten Debatt 2010-01-20
"Klimatkonflikten handlar ytterst om rätten till utveckling för de fattiga länderna och att dessa länder inte vill prioritera klimatåtgärder förrän i-länderna gjort sin hemläxa. Men det finns fortfarande fönster på glänt som kan leda till en global överenskommelse i Mexico City, skriver Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen."
FN kommer i dag att presentera en analys av klimatmötet i Köpenhamn och hur processen ska föras vidare. Vi i miljörörelsen har redan konstaterat att klimatmötet blev ett gigantiskt nederlag. Nu finns ingen konkret färdplan för att begränsa temperaturökningen till två grader.
En tröst är att dokumentet från mötet inte blev bindande. Då hade världens länder beslutat om en temperaturökning på tre till fyra grader, så dåligt är förhandlingsresultatet.
Men kanske är krisen det uppvaknande som behövs. Nästa stora klimatmöte är planerat till Mexiko i december. Inte mycket talar för att det kan gå bättre då men några möjliga fönster står på glänt. En grundlig analys av vad som gått snett är en förutsättning för att undvika en repris av fiaskot i Köpenhamn.
Enligt Reinfeldt berodde misslyckandet främst på beslutsregler i FN och bångstyriga diktaturer. Självkritiken lyser med sin frånvaro. Reinfeldts svartvita problemanalys förklarar inte mycket, och utgör i sig en del av problemet. Den bekräftar snarast vår bild av hur Sverige och EU bidragit till att urholka det förtroende mellan länder som är nödvändigt för att lyckas.
Rätten till utveckling
Klimatkonflikten handlar ytterst om rätten till utveckling för de fattiga länderna och att dessa länder inte vill prioritera klimatåtgärder förrän i-länderna gjort sin hemläxa. Att som Reinfeldt inte tala om den faktiska skillnaden i BNP- och utsläppsnivån per person, är att bortse från fundamentala fakta och bäddar för låsningar i förhandlingen
I-länderna har stått för 75 procent av utsläppen fram till i dag. Amerikanen släpper ut fyra gånger så mycket som en kines samtidigt som amerikanens nationalinkomst per person är sju gånger högre. En EU-medborgare släpper ut sju gånger mer än en indier och har en inkomst som är tio gånger så stor.
I-länderna har ätit förrätt, huvudrätt och efterrätt. Först till kaffet bjuds alla länder men förutsätts ta sin del av hela notan. Är det så konstigt att utvecklingsländerna inte ställer upp på det? Förhandlingarna handlar om en rättvis turordningsregel, om vilka länder som först skall genomföra omfattande utsläppsminskningar och vilka länder som får ett lättare beting till 2020.
USA har det största moraliska ansvaret för misslyckandet men EU har inte heller gjort det som krävs. EU höll inne med en skärpning av det egna utsläppsmålet från 20 till 30 procent till 2020. Och de 100 miljarder euro till utvecklingsländerna som EU lovat är i realiteten 2–15 miljarder från EU, varav det mesta är gamla biståndspengar med ny etikett. Att då skryta med 100 miljarder euro gränsar till hyckleri. För att Mexikomötet ska lyckas måste i-länderna ta ett mycket större ansvar för utsläppsminskningar och pengar.
De fönster jag ser för fortsättningen är:
- Resultatet i Köpenhamn pekar på två parallella avtal i stället för ett avtal vilket länge var Sveriges och EU:s strategi. USA:s utsläppsminskningar, effektiviseringsmål från Kina, Indien med flera kan hanteras under ett avtal och de andra ländernas utsläppsminskningar kommer i ett uppdaterat Kyotoavtal.
- Obama kan efter Köpenhamn få igenom en skärpning av USA:s utsläpp i senaten. USA kan sen höja budet ytterligare genom att räkna in utsläppsminskningar i u-länderna. Då måste EU höja sitt bud till minst 30 procent 2020. Men det räcker inte. I-länderna måste minska med 40 procent till 2020.
- Kunskapen om hur billigt det är att minska utsläppen av växthusgaser måste förr eller senare ge effekt. Det är tragikomiskt att betrakta förhandlingsspelet i vetskap om att länderna i praktiken bara förhandlar om hur gratisluncherna skall fördelas. Olika undersökningar visar att det är samhällsekonomiskt lönsamt för i-länderna att åtminstone minska utsläppen med 20–30 procent till 2020.
- Verkligheten kan överraska när länder inför koldioxidskatter, stimulanspaket och politik för energieffektivisering. Sverige har ju minskat utsläppen med 13 procent mer än vad vi var tvungna enligt Kyotoavtalet.
Glappet mellan ord och handling växer i takt med att isarna smälter. Utmaningarna är gigantiska men kommer flera länder bara igång med konkreta åtgärder förändras också värderingar och betalningsvilja. Ny teknik blir billigare när produktionen ökar. Än lever hoppet om att det omöjliga är möjligt.
Svante Axelsson
generalsekreterare Naturskyddsföreningen