De fyra stora rovdjuren

Foto: Magnus Elander / www.de5stora.com

Vi arbetar för att påverka den statliga rovdjurspolitiken, så att de fyra stora rovdjuren ges möjligheter att uppnå och bibehålla livskraftiga populationer och sprida sig till sina naturliga utbredningsområden.

På nationell nivå arbetar vi med information till skolor, allmänhet, media och politiker. Vi har kontakt med riksdag och regering, och yttrar oss om utredningar och lagförslag. Dessutom medverkar vi i Naturvårdsverkets nationella rovdjursråd, och samverkar även med andra miljöorganisationer i rovdjursfrågan.

Genom Naturskyddsföreningens lokala föreningar arbetar vi även med utbildning, dialog och aktivt fältarbete.

De fyra stora

Björn, järv, lo och varg kallas ofta för De fyra stora. Och alla fyra är sällsynta och mer eller mindre hotade i Sverige. Stammarna skulle behöva växa för att trygga arternas framtid.

Men motståndet mot ökade rovdjursstammar är starkt, bland annat från renskötare och jägare. Rovdjur är och förblir en känslig fråga och mycket återstår innan framtiden för de fyra stora i vårt land är säkrad.

Naturskyddsföreningen anser att de fyra stora rovdjuren måste ges möjligheter att uppnå och bibehålla livskraftiga populationer och sprida sig till sina naturliga utbredningsområden.

Vår åsikt i rovdjursfrågan

Vi anser att de fyra stora rovdjuren måste ges möjligheter att uppnå och bibehålla livskraftiga populationer och sprida sig till sina naturliga utbredningsområden.

De minimiantal som beslutades av riksdagen 2001 kan Naturskyddsföreningen acceptera för lo och björn. Däremot anser föreningen att både varg- och järvstammarna  måste tillåtas växa för dessa djur ska kunna överleva på lång sikt.

• Naturskyddsföreningen tillstyrker att jakten på björn och lo sker i form av licensjakt i framtiden. Fastställandet av avskjutningsnivåer ska dock ske med fortsatt restriktivitet och med hänsyn till nivån på den illegala avskjutningen samt till nya forskningsrön. Den beslutade jakten måste vara i enlighet med EU:s art- och habitatdirektiv.
• Förebyggande insatser borde ha få mer utrymme i rovdjurspolitiken. Det är en mycket viktig insats för att förhindra rovdjursangrepp och därmed öka acceptansen för rovdjuren. Samhället bör ekonomiskt stödja förebyggande åtgärder
• Lagstiftningen ska också ge rimliga möjligheter för tamdjursägare att skydda och försvara sina djur vid angrepp. Ersättning ska utgå till skador på tamdjur, orsakade av rovdjur.
• Det är väsentligt med förstärkta insatser för forskning, inventering, övervakning och information.

Björn

Naturskyddsföreningen accepterar riksdagens minimiantal för björnstammen, det vill säga minst 1 000 djur. 2007 var dock björnstammen betydligt större, mellan 1 400 och 2 800 djur enligt senaste uppskattningar. Björnar kan orsaka problem om de blir för närgångna, därför är det viktigt att förebygga sådana problem och även ha en beredskap för snabba insatser om problem uppstår.

Järv

Insatser bör göras för att försöka minska järvens angrepp på renar i renbetesområdet och underlätta för järven att sprida sig till andra områden. Sedan ett antal år finns en liten järvstam etablerad i skogslandet mellan Medelpad och Hälsingland, där ett antal föryngringar skett. 900 järvar är målet för att kunna bevara järven långsiktigt.

Lo

Lostammen har minskat på senare år från att ha legat runt 1 500 djur, det vill säga lika med riksdagens beslutade miniminivå.  Särskilt snabbt minskar lo i renbetesområden. Den totala stammen är nu under riksdagens beslutade miniminivå. Därför tycker Naturskyddsföreningen att tilldelningen av antal lodjur som får jagas varje år ska vara mer restriktiv.

Varg

Riksdagens etappmål är 200 vargar. I riksdagsbeslutet sägs dock att vargstammen därefter ska tillåtas växa till en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns kvar i den svenska faunan, något som Naturskyddsföreningen instämmer i. På vetenskapliga grunder har bedömts att vargstammen bör vara cirka 500 individer för att bli livskraftig. För att minska risken för inavel som kan slå ut stora delar av stammen är det mycket viktigt med ett regelbundet inflöde av nya gener, det vill säga det måste komma in obesläktade vargar från Finland/Ryssland i den svenska vargstammen. Det är därför viktigt att se till att invandrade vargar verkligen får en möjlighet att förena sig med svenska vargflockar. Om ett regelbundet tillskott av gener sker blir vargstammen mindre sårbar och kan även tåla viss avskjutning.