HAV & FISKE

EU och överfiskningen

Fiskeavtal mellan EU och utvecklingsländer leder till överfiske, begränsade utvecklingsmöjligheter för det lokala fisket och minskad livsmedelstrygghet i u-länderna.

Inom EU bör man därför sträva efter att minska subventionerna av fjärrfisket och se till att fisket sker på verkliga överskottsresurser.

EU har två typer av fiskeavtal. Den ena typen innebär att EU sluter avtal med närliggande länder som till exempel Norge, Färöarna och Island. De avtalen innehåller främst överenskommelser om gemensam förvaltning av fiskbestånd och utbyte av fiskekvoter.

Fjärrfiskeavtal med utvecklingsländer

Den andra typen, som tyngdpunkten läggs vid här, är fjärrfiskeavtal eller sydliga avtal. De innebär att EU: s fiskeflotta får fiska i ett lands ekonomiska zon i utbyte mot ekonomisk ersättning till landet i fråga.

De sydliga avtalen uppstod när de länder där EU: s fiskeflotta bedrev fjärrfiske utvidgade sina ekonomiska zoner till 200 sjömil från land. Då hamnade 25 procent av EU:s fiskeområden på öppet hav inom andra länders ekonomiska zoner och man var tvungen att avtala med dessa länder, främst utvecklingsländer, för att få fortsätta fiska i dessa områden.

Tonfisken viktigaste fångsten

EU har de allra flesta av sina fiskeavtal med länder i tre områden i världen. Det viktigaste området är västra Afrika. Nästan alla EU: s avtal innehåller tillträde till fiske efter tonfisk, en art som hotas av överfiske. EU eftersträvar öppet ett ”pärlband” av fiskeavtal för att få tillgång till så stor del som möjligt av tonfiskens vandringsvägar.

De länder från EU som helt dominerar utnyttjandet av avtalen är Spanien, Portugal och Frankrike. Även Grekland och Italien samt i liten skala Nederländerna och Storbritannien är inblandade.

Ersättningen bidrar inte till att stärka fiskbeståndet

Den ersättning som avtalsländerna får för fiskeavtalen med EU bestäms i förhandlingar med respektive land. Det finns dock ett schablonbelopp som betalas ut för möjligheten att fiska ett ton tonfisk. Ett ton tonfisk ersätts med 100 euro (2006). Av detta betalar fartygsägaren, som utför fisket och får ta hand om hela vinsten, ungefär 25 euro (2006). Det är bara en bråkdel av vad man får för ett ton tonfisk som säljs i hamnen.

EU försöker idag att styra en viss andel av ersättningen till så kallade sektorspecifika åtgärder, till exempel fiskeriundersökningar, beståndsuppskattningar och en stärkt fiskerikontroll i avtalsländerna. Detta skulle delvis bidra till att få en bättre grund för avtalen.

Problemet med detta är att försäljningen av fiskerättigheter är en statsinkomst och de allra flesta länder vill förfoga över enligt sina egna budgetprioriteringar. Även Sverige har som princip att statsinkomster inte ska bindas till något speciellt användningsområde. EU har alltså svårt att få igenom sina krav på sektorspecifika åtgärder, vilket hämmar utvecklingstakten när det gäller fiskerikontroll och beståndsuppskattningar i avtalsländerna.

Värdet på fångsten är betydligt högre än avgifterna

Under perioden 1993 till 1997 betalade EU omkring 155 miljoner euro per år i utbyte mot tillträde till fiske. Det totala värdet på fångsterna från sydliga avtal var ungefär 485 miljoner euro per år. Det betyder att vinsten är ungefär tre gånger så stor som vad man betalar och då är det inte fiskarna själva som betalar utan EU. När det gäller tonfisk utgjorde avgifter och privata licensavgifter betalade av fartygsägarna aldrig mer än tre procent av värdet på fångsten!

EU: s subventioner bidrar till överfisket

Idag betalar de privata fartyg som utnyttjar EU:s fiskeavtal en bråkdel av kostnaderna för avtalen. EU subventionerar alltså fjärrfiske genom att betala fiskeavtal med utvecklingsländer. Utgångspunkten borde istället vara att fartygsägarna ska betala de verkliga kostnaderna för fjärrfisket. Om fisket då blev olönsamt skulle det helt enkelt inte ha något existensberättigande.

Avtalsfisket har en negativ effekt på livsmedelstryggheten

Tanken med fiskeavtalen har varit att de ska utnyttja sådana fiskeresurser som inte behövs i avtalslandet, så kallade överskottsresurser. Som det är idag fiskar EU:s fartyg upp mycket fisk som annars skulle komma till nytta i kuststaten. Det har en självklar och mycket negativ effekt på livsmedelstryggheten i avtalslandet, där många människor ofta är beroende av fisk som proteinkälla.

Det omfattande avtalsfisket i länder med svag administration och dålig fiskerikontroll leder också ofta till att fiskebestånden överutnyttjas och resurserna minskar, vilket ytterligare förvärrar situationen för dem som är beroende av fisk för sin dagliga överlevnad.

Problem med ekonomiskt beroende av hotad resurs

Att utvecklingsländer dessutom blir ekonomiskt beroende av försäljning av en resurs som dels skulle behövas i det egna landet och dels riskerar att uttömmas, måste ses som ett stort problem och en stor fara. På lång sikt skulle det säkerligen vara bättre, både ekonomiskt och ekologiskt, om man kunde utveckla fisket och beredningsindustrin lokalt inom landet istället för att sälja fiskerättigheter.

Fjärrfisket begränsar utvecklingen i avtalslandet

Dessvärre begränsar de utländska fiskeflottorna utvecklingsmöjligheterna för det lokala fisket genom konkurrens om både fiskeresurser, utrymme och marknader. De stora effektiva EU-flottorna konkurrerar med det lokala småskaliga fisket om samma arter.

Även om man fiskar efter olika arter kan de fiskemetoder, till exempel trålar och långrevar, som används av de stora fartygen förstöra och därmed tränga ut de lokala fiskarenas fasta redskap från stora och viktiga fiskeområden. Konkurrens kan också uppstå om olika marknader där fisken sedan ska säljas. EU:s subventionering av fjärrfisket skapar dessutom en orättvis konkurrensfördel för fartyg från EU som de lokala fiskarna inte kan tävla med.

Fördelningen av fiskekvoter blir ett moment 22 för avtalsländerna

Ännu en faktor som gör det svårt för utvecklingsländer att utveckla sin fiskeindustri är att de kan ha svårt att få tillgång till fiskekvoter för vissa ekonomiskt lönsamma arter. Flera av de länder som har fiskeavtal med EU vill själva bygga upp en tonfiskeflotta, men har svårt att få tillgång till fiskekvoterna eftersom de redan är upptagna av stora flottor från bland annat EU. Fiskekvoterna för tonfisk fördelas till exempel genom internationella avtal som ofta går mest på historiska kvoter, det vill säga vem som fiskat mest tidigare.

Naturskyddsföreningen anser 

• Avtalsfisket i utvecklingsländer måste ske på verkliga överskottsresurser så att det inhemska fisket får de fisketillgångar det behöver.
• Fartygsägarnas andel av kostnaderna bör öka och subventionerna av fjärrfisket bör minska.
• Avtalen ska efterlevas bättre och rapporteringen förbättras kraftigt.
• De utvecklingsåtgärder som finansieras inom avtalen bör följas upp och att stödet inte minskar även om avtalsfisket minskar.
• Det inför avtalsförhandlingar ska finnas en konsekvensbeskrivning. Denna ska även inkludera konsekvenser för det inhemska småskaliga kustfisket.
• Förhoppningsvis kommer många av de utvecklingsländer som idag har fiskeavtal med EU en dag att kunna leva på sitt eget fiske, inhemsk fiskeindustri och egen export. Till dess är det viktigt att vi som konsumenter inte slutar äta fisk som fiskats inom ett fiskeavtal, eftersom inkomsterna från avtalen är mycket viktiga för många utvecklingsländer.
• Kapaciteten hos världens fiskeflotta måste anpassas till nivån för ett hållbart fiske anpassat till beståndens storlek, och stödåtgärder som bidrar till överkapacitet ska inte få förekomma.