Jordens största kolsänka

En viktig länk i jordens eget klimatarbete

Jordens hav och kustområden hushåller hälften av jordens fiskeresurser men har också en enorm förmåga att lagra kol. Vi måste börja ta hänsyn till mangroveskogarna och saltängarna i klimatdiskussionen innan de ödeläggs och slutar fungera som kolsänkor.

Förstörda ekosystem minskar absorbtion av växthusgaser

Femtiofem procent av det gröna kol som lagras av levande organismer återfinns i haven och kallas blått kol. Kol som tagits upp av havslevande djur och växter kan bevaras bundet på havsbotten eller i mangroveskogen under tusentals år, vilket är längre än den tid kol lagras i exempelvis regnskogen. När vi förstör väl fungerande ekosystem i haven och vid kusterna förstör vi en värdefull möjlighet att lagra växthusgaser. Utsikterna att mildra klimatförändringen minskar.

Förlorar chansen att lagra transportsektorns utsläpp

Samtidigt som utsläppen av växthusgaser ökar, ödeläggs allt fler naturliga ekosystem på grund av nedsmutsning och ohållbart nyttjande eller till fördel för bebyggelse eller avverkning. Den årliga förlusten av naturens naturliga förmåga att absorbera koldioxid motsvarar en till två gånger transporsektorns årliga koldioxidutsläpp. Att restaurera eller åtminstone bibehålla dessa ekosystems förmåga att binda koldioxid är en viktig aspekt av arbetet med att dämpa klimatförändringen.

Haven på jorden absorberar och binder motsvarande mängder som den globala transportsektorn släpper ut under ett år. Ändå har det blå kolet, eller havets förmåga att binda kol, länge förbisetts i klimatdiskussionen. Det är framför allt de kolbindande mangroveskogarna, sjögräs- och saltängarna som måste restaureras och bibehållas för att inte ytterligare öka förekomsten av växthusgaser i atmosfären. 

Snabb ödeläggning av mangrove och saltängar

Idag förstörs mellan två och sju procent av havens befintliga kolsänkor varje år, en takt som ökat sjufalt under det senaste halvseklet. Mangroveskogarna, sjögräs- och saltängarna förstörs fem till tio gånger snabbare än regnskogen. Risken är överhängande att kvarvarande sänkor kommer att vara förstörda inom ett par decennier. Mangrove och saltängar förstörs framför allt genom etablering av räkodlingar och ohållbar avverkning. Även ett förändrat klimat minskar förekomsten av mangrove. De allvarligaste hoten mot sjögräsängar är övergödning, nedsmutsning och överfiske eller fiske med exempelvis trålning. 

Det finns många orsaker att skydda jordens kustområden. De utgör endast sju procent av havens yta men bidrar på grund av sin produktivitet till exempel med hälften av världens fiskeresurser. Dessa resurser nyttjas av nästan tre miljarder människor, inte minst bidrar de med huvuddelen av proteinintaget för 400 miljoner människor i världens fattigaste länder. 

Naturskyddsföreningen bidrar till förvaltning

Väl förvaltade skapar jordens kustområden inte bara förutsättningar för tryggad tillgång till mat, livsuppehälle och ekonomisk utveckling. Som kolsänkor spelar de även en viktig roll i mildrandet av de pågående klimatförändringarna. Naturskyddsföreningen samarbetar med miljöorganisationer i Afrika, Asien och Latinamerika vars huvudsakliga mål är att skydda, samt att återplantera och restaurera kustnära mangroveskogar och andra våtmarker.