Klimatmötet i Bonn

Ett halvår efter fiaskot i Köpenhamn samlades världens länder igen i början av juni för att under två veckor fortsätta klimatförhandlingarna, nu med sikte på COP 16 i Mexiko vid årsslutet.

Det är en slående skillnad jämfört med stämningen inför Köpenhamnsmötet. Förväntningarna är nedskruvade. Och situationen mer absurd än någonsin. Trots den skenbara tystnaden sedan antiklimaxet i Köpenhamn är klimathotet allvarligare än någonsin. Tumskruvarna dras åt. Nya rapporter visar att uppvärmningen går fortare och hotet om allvarliga tröskeleffekter med skenande uppvärmning är reellt och överhängande.

USA fortsätter motarbeta bindande avtal för i-länderna

Samtidigt verkar klimatförhandlingarna glida i helt fel riktning. Framför allt USA driver hårt att den så kallade Köpenhamnsackorden ska utgöra det nya ramverket för det internationella klimatarbetet, det vill säga inga legalt bindande minskningar för i-länderna.

Istället ska länderna "lista" vad man själva är bekväma med och samtidigt öka trycket på u-länderna. Enligt tidsskriften Nature motsvarar den nuvarande listan en minskning för i-länderna på 10–16 procent till 2020 å i-ländernas vägnar (alltså även inklusive åtgärder som genomförs i utvecklingsländer). Det kan jämföras med Naturskyddsföreningens krav på minst 40 procent varav hela mängden ska genomföras inom i-länderna. Många u-länder kräver minskningar i i-länder på upp till 50 procent.

Kryphål i centrum

Mycket alarmerande, men också positivt, var att frågan om "kryphål" kom i centrum för förhandlingarna i Bonn. Med kryphål avses bland annat användande av överblivna utsläppsrätter från forna Östblockets länder. Det visar sig att i-länderna med Köpenhamnsackordens låga ambitioner som grund, i praktiken skulle kunna öka sina utsläpp med upp till 6,5 procent till 2020 om de existerande kryphålen utnyttjas till fullo.

Det handlar bland annat om för i-länderna fördelaktig beräkning av den egna skogen som kolsänka, om man med fördelaktig menar att i-länderna ska slippa att minska utsläppen från industri och trafik och istället räkna det kol som binds i skog och mark.

Ett annat kryphål är användande av överblivna utsläppsrätter från forna Östblockets länder. Dessa kryphål och hur de slår i form av minskade utsläppsminskningar i i-länder har inte uppmärksammats särskilt mycket tidigare Köpenhamnsackorden och försöken från i-länderna att avsluta Kyotoprotokollet med dess bindande utsläppsminskningar är helt fel väg att gå.

Sverige vägrar visa framfötterna

Tyvärr såg vi i Bonn ytterligare stöd för denna hållning från många i-länder. USA styr mycket av klimatpolitiken, men åt fel håll. Sverige och EU har hittills inte lyckats visa något ledarskap för att försvara viktiga principer och öka ambitionerna (där Sverige i dagsläget inte ens anser att det är läge för EU att öka ambitionen från 20 till 30 procent). I EU:s 2020-mål ingår även utsläppsminskningar som genomförs utanför EU.

En positiv sak från Bonnmötet var att samtidigt, nästan paradoxalt, börjar allt fler tala om ett 1,5-gradersmål. Över 100 länder kräver nu detta.

Det behövs en markant annorlunda politik från Sverige och EU, och det behövs en bred och stark mobilisering från civilsamhället för att styra utvecklingen mot verkliga lösningar och ambitiösa mål.