Vinnare och förlorare

Det fjärde seminariet i Naturskyddsföreningens serie ”Knäckfrågor för klimatet” handlade om att lyfta blicken. Frågorna inför Köpenhamn är hisnande – enorma behov av finansiering till utvecklingsländerna och teknikskiften.

Omställning och anpassningsårgärder som går djupare än vi någonsin tidigare sett. Möjligheterna att ta ett samlat grepp och lösa många problem samtidigt är stora. Vi måste dock förstå vilka krafter som är i spel och vilka riskerna är att mäktiga intressen tar oss i fel riktning. Inte minst riskerar vi att de redan mest utsatta blir förlorare om vi tar fel beslut.

Vem tjänar och vem förlorar på den klimatpolitik som förs? Vilka lösningar kan väntas fungera, och vilka bör man avstå från? Hur viktiga är egentligen förhandlingarna i Köpenhamn jämfört med andra sätt att åstadkomma förändring? Kräver klimatfrågan en bredare och djupare omvärdering av vår syn på utveckling och politik?

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson inledde seminariet med att peka mot den väldiga utmaningen, som gör att det kanske vore mest rättvisande att säga att vi alla är förlorare. Å andra sidan, menade han, har Sternrapporten och andra ekonomiska studier visat att det ändå är relativt billigt att undvika de värsta effekterna. ”Vi blir alla vinnare om vi agerar nu”, löd budskapet.

Larry Lohmann från den brittiska tankesmedjan The Corner House gav ett annat perspektiv på klimatfrågan. Enligt honom leder debatten kring långsiktiga och kortsiktiga utsläppsmål till att den verkliga frågan – om att styra samhället bort från utvinningen och förbränningen av fossila bränslen – tappas bort. Resultatet blir, menade han, att vi fokuserar på ”skenlösningar” som utsläppshandel och biobränslen.

Tony Tujan från Filippinerna, som inom ramen för det så kallade ”Folkprotokollet om klimatförändringarna” arbetar för en folklig mobilisering menade att för att nå en lösning krävs en ny förståelse av vad utveckling borde innebära. Det vi idag kallar utveckling är en process som äger rum på bekostnad av såväl större delen av folket som planeten.

Seminariet gästades även av de två erfarna FN-diplomaterna Lars-Göran Engfeldt och Bo Kjellén, vilka båda varit djupt involverade i internationella förhandlingar. Båda var också ense om att situationen är akut, och att klimatförhandlingarna inte ensamma kan lösa problemet. Vi har en fragmenterad samhällsstyrning inom vilken miljöproblem betraktas separat från övriga sektorer i samhället, och där nationella egenintressen hela tiden sätts i första rummet. Därmed har ingångna avtal ofta inte implementerats.

Maria Berlekom, delade med sig av Sidas erfarenheter från många decennier av internationellt utvecklingssamarbete och överföring av pengar från Nord till Syd. Detta är inte lätt, men nödvändigt. Erfarenheterna från biståndet måste tas på största allvar, men det är viktigt att klimatinsatserna inte sker på bekostnad av biståndet och de fattiga som har minst ansvar för klimatförändringarna.

Svante Bengtsson, chef för företaget REHACT, gav ett näringslivsperspektiv på frågan och menade att staten och politiken måste sätta tydliga och tuffar ramar så att de bästa och mest klimatvänliga företagen blir vinnare.