Rättvis turordning nödvändig

En rättvis turordning är nödvändig i klimatförhandlingarna.

– Klimatkonflikten handlar ytterst om rätten till utveckling. De fattiga länderna vill inte prioritera klimatåtgärder förrän i-länderna gjort sin hemläxa. Men det finns fortfarande öppningar inför de fortsatta förhandlingarna i Mexico City, skriver Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens generalsekreterare i en analyserande artikel i Göteborgs-Posten.

Klimatmötet i Köpenhamn lyckades inte åstadkomma någon konkret färdplan för att begränsa temperaturökningen till två grader.  

En tröst är att dokumentet från mötet inte blev bindande och kanske är krisen det uppvaknande som behövs. En grundlig analys av vad som gått snett är en förutsättning för att undvika en repris av fiaskot i Köpenhamn vid nästa möte i Mexico City.  

Ytterst en fråga om utveckling

Klimatkonflikten handlar ytterst om rätten till utveckling för de fattiga länderna. I-länderna har stått för 75 procent av utsläppen fram till i dag. Amerikanen släpper ut fyra gånger så mycket som en kines samtidigt som amerikanens nationalinkomst per person är sju gånger högre. En EU-medborgare släpper ut sju gånger mer än en indier och har en inkomst som är tio gånger så stor.  

USA har det största moraliska ansvaret för misslyckandet men EU har inte heller gjort det som krävs. För att Mexikomötet ska lyckas måste i-länderna ta ett mycket större ansvar för utsläppsminskningar och pengar.  

Möjligheter och öppningar i fortsatta förhandlingar  

Svante Axelsson skisserar i artikeln möjligheter och öppningar i de fortsatta förhandlingarna, t ex: 

Att två parallella avtal skapas. USA:s utsläppsminskningar, effektiviseringsmål från Kina, Indien med flera samlas i ett och de övriga ländernas utsläppsminskningar ingår i ett uppdaterat Kyotoavtal.  

Om Obama kan få igenom en skärpning av USA:s utsläpp i senaten och räkna in utsläppsminskningar i u-länderna, måste EU - till att börja med - höja sitt bud till minst 30 procent 2020.  

Kunskapen om hur billigt det är att minska utsläppen måste förr eller senare ge effekt. Olika undersökningar visar att det är samhällsekonomiskt lönsamt för i-länderna att åtminstone minska utsläppen med 20–30 procent till 2020.  

Koldioxidskatter, stimulanspaket och politik för energieffektivisering kan ge överraskande positiva effekter. Sverige har minskat utsläppen med 13 procent mer än vad vi skulle göra enligt Kyotoavtalet.