SOFIA JANNOKS mjuka röst glider snabbt mellan olika tonhöjder. Sången är ofta ordlös men fylld med innehåll: man kan höra glödens röda hetta, tundrans vita oändlighet och västvindens vinande.

– Även om jag vill beskriva relationer eller annat i låtarna hämtar jag bilderna från naturen. När man varit mycket ute blir det lätt så, säger hon.

26-åringen från Gällivare har just släppt sin andra skiva, Assugattis (Vid glöden). Alla låtar är på samiska och musiken har tydliga rötter i jojken, även om den smälter samman med modern jazz och pop till en alldeles egen blandning.

Men försöker man placera henne i världsmusikfacket, underavdelningen samiskt, slår hon bakut. När fotografen Thron Ullberg frågar om hon kan ta på den långa vita samedräkten som hon ofta bär på scen säger hon blankt nej. Svart skinnjacka får det bli.

– Jag vill bli lanserad som Sofia Jannok, inte som en ung samisk tjej. Fast jag har själv svårt att balansera ibland: mellan att behålla uttrycket, det genuina i min bakgrund, och att vara någon sorts turistattraktion.

I början var det väl lite så. Redan som elvaåring började hon sjunga offentligt tillsammans med en kompis i en duo. Det blev många uppträdanden inför turistgrupper. Men med tiden tröttnade hon på känslan av att det var viktigare att se ut som folk förväntar sig att en same ska se ut än vad man sjunger. Särskilt som hon är blond.

– För mig är det samiska inte en kultur man måste jobba för att bevara, något hotat. Det har funnits runt mig under hela min uppväxt, brinnande, levande, och jag bär det med mig.

Familjen har hus både i Gällivare och intill tundran Árvas utanför Arjeplog. De har egna renar tillsammans med släkten i samebyn Luokta Mavas.

En av låtarna på nya skivan beskriver vägen från Árvas till renarnas sommarviste. Där finns namn på rengärden, sjöar med bra fiske och andra platser som ofta nämns i familjen.

– Även om det är 30 grader kallt måste jag alltid ut och se horisonten när jag är hemma. Himlens valv som möter jorden.

För Sofia blir den känslan också en påminnelse om villkoren vi alla lever under:

– Vi står där mellan himmel och jord, små och nakna. Hur vi än försöker avskärma oss och vara självständiga så är vi helt beroende av naturen.

Klimatförändringen märks till exempel tydligt i svältkatastroferna som renhjordarna drabbats av flera år i följd. Med det oberäkneliga vädret har det börjat regna mitt i vintern. När regnvattnet fryser kommer renarna inte åt lavarna.

– Ofta framställs ju klimatproblemen med isbjörnar. Men jag tror få svenskar vet att djur lider här också.

Över huvud taget kan hon bli lite matt inför vår okunskap om den inhemska urbefolkningen. De flesta vet mer om amerikanska indianer, och ser de en lávvu (tältkåta) i fjällen kallar de den ofelbart för tipi.

– En kompis till mig hade läst om aboriginer och gick på om att staten tog deras marker och tänk att de äntligen kan få en del tillbaka. Men gud, vakna, tänkte jag. Vi samer har det också så, vi förlorar bara mer och mer för varje gruva.

Paradoxalt nog mötte hon en djupare diskussion om samer och minoritetsbefolkningar när hon och hennes band Peter Tikkanen Trio spelade i Kina. Där var journalisterna pålästa och kopplade till tibetanernas situation.

ATT SJUNGA PÅ SAMISKA INNEBÄR också att få förstår texten när hon turnerar söderut i Sverige eller utomlands.

– Det kan faktiskt ge mer närhet. Man kommer förbi de språkliga omvägarna och går direkt på kärnan. Speciellt den ordlösa sången, den förstår ju ingen direkt.

Jag berättar att min tolvåriga dotter blivit jätteförtjust i just de bitarna när skivan snurrat i stereon och att hon tycker det påminner om wailing, fast lägre och snabbare.

– Vad kul, så har jag också tänkt! Det är ju inte traditionell jojk, snarare handlar det om att waila loss och använda jojken som språk. För mig ger jojk en frihet att använda rösten.

På skivan finns också en mer traditionell jojk om en plats, Golle Máze (som sjöngs mycket under Altademonstrationerna mot kraftverksutbyggnad av en älv i Norge på 80-talet), och en ”personjojk”, Irene. Jojk är speciellt i så måtto att man egentligen inte sjunger om någon eller något utan människan eller föremålet finns i själva jojken. Känslan är det viktiga.

För Sofia fungerar musikskapandet på liknande sätt: ur munnen, via sinnena till hjärtat.

– Jag kan noter, men skriver sällan ned musik. Jag brukar memorera texter när jag är ute eller sjunga in på mobilen. Sedan försöker jag förklara känslan, vad jag vill säga, för bandet. Det här är en sjöfågel i sorg, kan jag säga. Hur låter det? Sedan fångar de känslan nästan på en gång.

Sjöfågeln finns i låten Gáhkkor (Lommen) från förra skivan Ceaskat (White). Grunden är en konkret händelse från hennes barndom: två lommar brukade ropa till varandra över sjön nära huset. Men en morgon hade en av dem fastnat i hennes morfars fiskenät.

– Det var jättesorgligt. I och för sig daltade ingen, vi åt sjöfågel till middag den kvällen. Men varje kväll hela sommaren hörde vi den andra lommen sörja. Jag gjorde en sång till den och för mig handlar den också om min morfar och mormor, som betydde otroligt mycket för mig. De hade så starka band till varandra.

Förr var det så naturligt med traditionell dräkt att samer sa att de tog på sig ”svenska kläder” när de inte bar kolt. Så kan det aldrig bli i dag, man lever alltid i två kulturer, menar Sofia. Även om man ibland kan känna mer gemenskap med naturfolk i andra delar av världen än med svenskar runt omkring.

Med på nya skivan finns också en traditionell vaggvisa.

– Det är den första sång jag någonsin hörde och den går verkligen way back generationer. Annars var jojken egentligen inte något starkt intryck under min uppväxt. Den var tabubelagd i vårt område, inte riktigt accepterad. Men det började lätta när jag var liten. Nils Aslak Valkeapää vågade jojka på lp-skiva när det fortfarande ansågs ofint och med artister som Mari Boine har det förändrats helt.

I låten Davádat (Västvinden) sjunger hon om stigar som går förlorade när renarna inte längre söker sig dit.

– Konkret handlar det om platser vi inte kommer till längre, kojor och boplatser som står tomma eftersom renarna inte väljer den vägen längre. Vi fjällvandrar ju inte för nöjes skull, renarna styr. Men jag saknar platserna. Kanske handlar det också om hela kulturen. I så fall finns kanske en släng av den där känslan av hot hos mig ändå.

LÄS MER om Sofia Jannok

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.