Elskrot som levebröd

Elskrot från rikare länder betyder pengar till mat och utbildning för skräpplockarna i Filippinernas huvudstad Manila. Men också kemikalie­utsläpp som ger svåra skador på människor och miljö.

Skribent Mats Hellmark

SVART RÖK VÄLLER UPP från en hög brinnande elsladdar. En ung kille petar i brasan. Ögonen är röda, svett och tårar rinner nerför ansiktet.

Jonathan Manado är 12 år och ett av många arbetande barn vid Manilas stora soptipp Pier 18. När han bränt bort plasten kan han sälja kopparledningen till skrothandlarna utanför området.

– Det ger pengar till skolavgiften, säger han.

Elden brinner utanför huset där hans familj bor, ett enrumsskjul av masonit med korrugerat plåttak. Varje dag letar Jonathan sladdar och lågenergilampor när sopbilarna kommer med sina laster till pråmen längst ut på piren. En bra dag hittar han fem lampor. På en månad blir det en säck.

När han krossat lamporna får han ut ungefär ett kilo koppar som kan säljas till skrothandlare för 200 pesos (30 kronor). Lamporna innehåller också aluminium som kan säljas, fast det är inte lika lönsamt. Ett kilo ger 45 pesos (7 kronor).

Elskrotet är det värdefullaste på tippen. Men också det farligaste. När pvc-sladdarna brinner frigörs dioxiner och furaner som är starkt cancerframkallande. Kvicksilvret i lamporna påverkar bland annat nervsystem och fortplantning. Ångor från smältande koppar skadar lever och njurar.

Jonathan vet att det finns risker. Men i första hand tänker han på sånt han märker direkt: att glasskärvor är vassa och att röken ger hosta. Det är inte bara plast som brinner, ett grått dis från illegal träkolsbränning vilar över hela kåkstaden. Lungsjukdomar som tuberkulos är vanliga.

På gården mittemot skruvar Marvin Gonzalez isär gamla mobiltelefoner. Det krasar under skorna av lamprester, plast och krossat bildskärmsglas. Marvin har plockat skräp sedan han var tio. I dag är han 21 och har avancerat en bit. Han tjänar 150 pesos (23 kronor) om dagen och kan försörja två små barn. Tv-apparater, kylskåp och datorer ger mest, men det är objekt han sällan kommer åt.

När han började tänkte han inte på riskerna, i dag bär han skyddsglasögon och gasmask. Precis som andra vuxna jag pratar med vet han att avfallet är farligt. Svaret på min naiva fråga varför de ändå gör det de gör är hela tiden detsamma:

– Vi har inga alternativ.

För även om miljön ser ut som ett modernt helvete så ger skräpet resurser. Vid sidan av sotiga sladdbrännarkillar trippar flickor i välstrukna skoluniformer genom leran. Skjulen mellan avfallshögarna är inte bara slum utan också dagis, små affärer och verkstäder.

DET ÄR LÄTT ATT prata med folk, kanske för att jag besöker tippen tillsammans med representanter för EcoWaste Coalition, en filippinsk folkrörelse med hundra medlemsorganisationer som arbetar för bättre sophantering. De hjälper skräpplockarna att hitta mindre farliga metoder och att organisera sig för att bli erkända av myndigheterna.

Vid Pier 18 har 300 skräpplockare gått samman i en lokal skräpplockarförening, bland annat för att förbättra hälsovård och myndighetskontakter. Ungdomsledaren Renalyn Lizano berättar att hon tagit med ett par hundra tuberkulospatienter till behandling. Ordföranden Louie Lazano vill starta en ko­operativ återvinningsstation.

En sådan finns redan vid den gamla tippen Smokey Mountain några kvarter bort. Vi åker dit och ser liten öppen gård med sorteringsfack, reningsanläggning och kompostering. Kooperativet har en egen lastbil som hämtar skräp från företag enligt avtal. Här hanteras inte elskrot, men modellen känns ändå som ett stort steg framåt jämfört med Pier 18.

– Skräpplockarnas kunskaper tas tillvara, de får ta hand om skräp under säkrare former. Mängden som går osorterat till tippen blir mycket mindre, säger Thony Dizon från EcoWaste.

Det finns redan beslut om ett system med återvinningsstationer på Filippinerna, men hittills har lite hänt. Eileen Sison från EcoWaste sitter med i den nationella kommissionen för skräphantering och driver på för bättre förhållanden.

– Man lyssnar på vad vi säger, men arbetet går väldigt långsamt eftersom kommissionen saknar ekonomiska resurser. Situationen kompliceras av att elskrot faller under två olika lagar.

Metallpriserna har också skjutit i höjden med ökad efterfrågan, så pass att det igenlagda gamla sopberget Smokey Mountain ovanför återvinningsstationen nu blir föremål för regelrätta utgrävningar efter gammalt elskrot. Vi går uppför den grönskande kullen och ser djupa hål ner genom 20 år gamla skräplager. ”Urban mining” kallas det lite skämtsamt. Men det är farligt, berättar Thony. Går man ned på fel ställe kan man sjunka som i kvicksand.

NÄSTA STEG I elskrotkedjan är Capulong Road. Här säljs, köps och demonteras skrot, ofta med små barn som medhjälpare. Jag ser sex-sjuåringar som skruvar i tv-apparater och datorer på trottoaren, tioåringar som tar isär höljen och isolering på kylskåp.

Antony Oliveros slår sönder en luftkonditionering med hammare och mejsel. Han köper för 1000 pesos (150 kronor), berättar han, och säljer sedan delarna för det dubbla. Jodå, han vet att AC och kylskåp innehåller freon, men han skyddar sig genom att täcka näsa och mun och gå undan när gasen pyser ut. Tyvärr är åtgärderna meningslösa eftersom freon ­i princip är ofarligt för människor, men skadligt för ozonskiktet och klimatet (innehållet i en enda kyl kan motsvara tre ton koldioxid i växthuseffekt).

En illegal köpare dyker upp, på jakt efter moderkort från datorer. En hög vägs på en hushållsvåg, och efter en stunds diskussion fastställs priset till 150 pesos kilot (23 kronor). På andra sidan gatan lyfter Mambaro Miranda ut elektronik ur en gammal tv. Han köper in gamla tv-apparater för 200 pesos styck (30 kronor) och lagar eller säljer dem i delar för mer än det dubbla. Sonen Tintin, 9, kretsar nyfiket runt oss.

En tv eller bildskärm av den gamla ”tjocka” typen med bildrör kan innehålla över 1,5 kilo bly. Inuti lådan finns ämnen som kvicksilver, arsenik, kadmium och beryllium och själva plasten innehåller ofta bromerade flamskyddsmedel.

Tvn Mambaro tar isär har japansk text på baksidan. Med 90 miljoner invånare producerar Filippinerna förstås en hel del eget elskrot. Men mycket kommer utifrån, mest från Japan. Japans nationella institut för miljöstudier beräknar att cirka 400 000 begagnade tv-apparater exporteras till Filippinerna varje år. Enligt en undersökning av Japan International Cooperation Agency och The Philippine Board of Invest­ment importerades 1,2 miljoner begagnade tv-apparater, kylskåp, tvättmaskiner och AC till Filippinerna mellan 2001 och 2005. Mellan 60 och 70 procent kom från Japan.

Men den filippinska regeringens statistik talar ett annat språk: mindre än 800 gamla tv-apparater ska ha importerats från Japan mellan 2006 och 2009, under 2009 inte fler än tio. En orsak till de låga siffrorna är förmodligen att man inte vill bryta alltför flagrant mot Baselkonventionen, som förbjuder handel med farligt avfall över gränserna. Ett nytt handels­avtal mellan Japan och Filippinerna, JPEPA, verkar syfta till att öka handeln, eller åtminstone göra den mer rumsren, genom att omdefiniera och skattebefria export av gamla apparater.

Att många gamla tv-apparater faktiskt importeras kan jag enkelt konstatera vid ett besök hos importören Rick Panganina. Hela den stora lagerlokalen är fylld med staplar. 2006 importerade han 250 containrar med totalt cirka 175 000 gamla japanska tv-apparater. Antalet har sjunkit sedan dess, mycket på grund av konkurrens från kinesiska uppköpare, men är fortfarande högt. Enligt Panganina kan mellan hälften och tre fjärdedelar av apparaterna i en container säljas på begagnatmarknaden. Resten hamnar i återvinningssvängen direkt.

– Glas och mycket annat farligt innehåll återvinns inte alls, utan krossas och göms eller blandas med vanligt skräp, säger Richard Gutierrez i organisationen Ban Toxics som samarbetar med EcoWaste.

Han menar att Filippinerna egentligen fungerar som en mellanstation för japanskt och amerikanskt elskrot på väg till Kina (som officiellt inte får importera farligt avfall):

– Elskrot tas isär och processas här för att sedan säljas vidare till Kina som råvaror. Där återanvänds metallerna i industrin för att tillverka ny elektronik, som sedan hamnar i exempelvis Sverige.

Tanken slår mig att elektroniken inuti den nya dator som jag skriver den här artikeln på kan vara sista ledet i elskrotskedjan. Den som börjar hos Jonathan Manado som bränner sladdar för att ha råd att gå i skolan.

Fotnot: Både EcoWaste Coalition och Ban Toxics stöds av Naturskyddsföreningen.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i