Annons

Får folket på fötter

PORTRÄTTET * Han har kallats världens bästa gröna journalist. Strax före jul fick Bill McKibben ”det alternativa Nobelpriset” för att han fått människor i nästan 200 länder att protestera mot klimatförändringarna.

Skribent Carl-Axel Fall

En same i kolt som jojkar. Ett litet gäng aktivister. Annars är det inget särskilt som utmärker Sergels torg denna lördagskväll. Så kommer huvudpersonen ut från ett möte i Kulturhuset. Efter några förvirrade minuter kliver han upp i den permanenta talarstolen och håller ett kort tal.

Han är klädd i grå trenchcoat. Det är något anspråkslöst över honom. Men hans tal är glasklart. Udden är riktad mot de mäktiga företag i fossilindustrin som förstör jordens klimat. När han sedan kliver tillbaka ner till torgets vintermörker ser han ut som vem som helst.

Men det är han inte. 

Bill McKibben är i själva verket den främsta kraften bakom världens största demonstrationer, någonsin. I september förra året samlade hans organisation, 350.org, 400 000 människor i New York i protest mot klimatförändringarna. I samma veva demonstrerades det på 2 600 andra platser jorden runt.

Kontrasten mot den lilla aktionen på Sergels torg är slående. Men Bill McKibben är inte i Sverige för att demonstrera. Han är här för att hämta ”det alternativa nobelpriset”, Right Livelihood, som han tilldelas tillsammans med fem andra.

Vem är han då, mannen i trenchcoaten? Några dagar senare, samma dag som han ska ta emot priset i gamla riksdagshuset träffas vi på hotell Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. I den ombonade miljön känns Bill McKibben som en skogsman. Han har samma enkla kläder som på Sergels torg. Det kan förstås bero på att hans bagage från flyget kom bort, men någonting säger att detta är hans stil.

Bill McKibben föddes i Kalifornien 1960. Fadern var journalist och starkt engagerad emot Vietnamkriget. När Bill var elva år satt fadern en tid i fängelse för sina protester. 

Under intervjun berättar han en hel del om bergsklättring och friluftsliv. Fadern var en trogen medlem i Sierra Club, en organisation mycket lik Naturskyddsföreningen, och han var en stor älskare av friluftsliv. Det blev också Bill.

Men när Bill senare började jobba valde han en helt annan inriktning. 

– Jag blev journalist. Flyttade till New York och skrev urbana grejer, till exempel krönikan Talk of the Town för The New Yorker

Han skrev ofta om de hemlösa i New York. Levde med dem långa tider, och det var också här han mötte sin fru Sue Halpern som var advokat åt de hemlösa.

När en av hans kollegor på tidningen fick sparken valde också Bill att sluta. Dragningskraften från naturen hade inte upphört. Han och Sue flyttade till bergen i Adirondack norr om New York. Där skrev han så småningom boken Naturens undergång – en tung larmrapport om klimatförändringarna som blev mycket uppmärksammad. Med tiden kom han allt närmare vetenskapsmännen och deras syn på klimatet.

Han skriver fortfarande men ägnar sig nu allt mer åt föreläsningar och opinionsbildning. I dag är McKibben tveklöst en av världens främsta klimataktivister. 

På frågan om vad som är viktigast, politiskt ledarskap eller folklig opinion är han tydlig:

– Folklig opinion, helt klart. Politikerna dyker upp först när vi driver på dem. Om vi bygger en rörelse springer politikerna fram till fronten för att leda den. Om vi bara väntar händer inget.

Är det för att du är journalist som du betonar opinionsbildningen?

– Nej, historien visar att vi får förändringar först när det finns starka folkrörelser. Klimatförändringarna är den första globala frågan och därför behövs det en global rörelse. För sju-åtta år sen trodde jag inte att det var möjligt att nå ut globalt, men sen kom internet.  Det är ett verktyg du kan använda i vardagen. Är man bara lite förutseende kan man bygga helheter som blir mycket större än delarna.

Hur ser han då på politikerna, finns det inga som kan inge hopp?

– Jodå, det finns flera. Jag är positiv till Angela Merkel och danska Connie Hedegaard och Marina Silva i Brasilien till exempel. Och FN-politikerna är bra. Ban Ki-moon jobbar hårt, men FN blir inte bättre än vad dess medlemsländer är. 

Det är viktigt, tycker han, att vi förstår att klimatförändringarna inte bara är något som händer. 

– Vi behöver en story som pekar ut the bad guys. De svävar däruppe och vi behöver konfrontera dem så mycket som möjligt. Det är de som håller oss ifrån de förändringar som forskarna säger är nödvändiga och ingenjörerna säger är möjliga.

Han ser två huvudspår i den kampen. Det första handlar om att stoppa nya dåliga projekt från bolagen inom fossilindustrin och ny infrastruktur, som nya vägar eller pipelines till nya oljekällor. Det andra spåret är att bryta industrins image av legitimitet och social prestige.

Ser du på företagen som elaka?

– Nej, det handlar inte om ondska. Företagen ska maximera vinsten. Om vi bygger rörelser som tvingar politikerna att begränsa kolet så kommer bolagen att hitta andra sätt att maximera vinsten på. Men de är inte direkt en god kraft.

 

Kan man inte tänka sig en utveckling där företagen inom fossilindustrin ändrar inriktning och blir klimatsmarta aktörer i stället?

– Absolut. De skulle kunna bli begåvade energiföretag. Men så länge vi tillåter dem släppa ut så mycket koldioxid som de gör, och de gör en så bra affär, kommer de inte att ändra sig. Det finns visserligen företag som satsar på förnybar energi på regional nivå. Men företag som Shell och BP ändrar sig inte, de överger inte de sista stora källorna av gas och olja som kan pumpas upp.

Han varnar för industrins lösningar, som exempelvis CCS, Carbon Capture and Storage, som innebär att man samlar in koldioxiden som bildas vid förbränning och pumpar ned den i berggrunden. Enligt McKibben är detta tekniskt möjligt.

– Men det blir för dyrt. Då är det mycket bättre att bygga vindkraftverk direkt.

Hur är läget om tio år? Gör din bästa realistiska bedömning.

– Då är situationen värre. 2014 var det varmaste året i historien och vi ser allt mer effekter av klimatförändringarna. Samtidigt ökar den folkliga opinionen. Men jag vet inte hur det kommer att gå. Jag hoppas vi kan bryta fossilindustrins makt och se en riktig förändring. Jag går upp varje dag och försöker göra något åt det. Men jag är dålig på att förutsäga utvecklingen. 

Bill McKibben ser ut att vara trött. Men han är effektiv och exakt i sina svar. Inget onödigt bludder, inget extra charmande. För en intervjuare är det onekligen bekvämt. 

 

ORGANISATION 350.ORG som han byggt upp har spritt sig över världen och organiserat människor snart sagt överallt. I Sverige har organisationen inte synts så mycket. Men här finns det redan så många andra som är igång, inte minst Naturskyddsföreningen. 

Bill McKibben hoppas på Sverige. Sverige har gjort mycket bra för världen.  

– Sverige borde samla ihop framstegen och visa att vi skulle kunna kliva ur kasinot ett tag.

Med det menar han att det är dags för de stora aktieägarna att flytta sina investeringar från de stora fossilbolagen. I USA har en av landets största ägarfamiljer, Rockerfeller, nyligen tillkännagivit att den ska sälja ut sina andelar i oljebolagen. Under sitt tacktal vid prisutdelningen underströk McKibben händelsen som stor seger för miljörörelsen och klimatet. 


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Carl-Axel Fall
Artikeln publicerades i