Feed

Hitta djurens spår i snön

Ekorrspår i nysnö

Även nära hus och i tätorter finns det spår som det är roligt att kika på. Hundar, fåglar och ekorrar hittar man lätt, men också rådjur, rävar och harar rör sig gärna nära hus.

För att inte skrämma ett djur som kanske fortfarande finns i närheten, ska man följa spåret bakåt. Många djur känner lukter på långt håll och hör bra. Det är därför som vi så sällan stöter på dem.

Vem gick här och vad hände?

Ibland räcker det med några få avtryck av fötter eller tassar för att se vem som varit framme. Ibland måste man följa spåren en bit och se hur djuret rört sig för att förstå vilket djur det är.

Stora tassar bredvid skoavtryck är säkert en hund, även om märken av stora hundtassar kan likna vargspår. Lodjur kan smyga nära bebyggelse. Om det inte dök upp spår av de stora tassarna skulle de flesta aldrig veta att ett lodjur varit i närheten.

Var en nyfiken detektiv

För att se vad det är för spår man hittat ska man vara detektiv. Titta både på hur ett en spår ser ut i detalj och hur många spår hänger ihop och visar hur djuret rört sig.

Förutom tass- eller fotavtryck kan man hitta märken efter svansen eller vingar som vispat i snön. Somliga djur väljer ofta samma väg så det blir en liten stig i snön. Ibland delar sig ett mystiskt spår så att man plötsligt ser att det faktiskt var två djur som tassat tillsammans en bit.

Harar kan ta väldiga skutt åt sidan för att lura den som följer efter. Rävar gör också stora hopp för att försöka komma åt sorkar och möss under snön.

På vår skolaffisch och i vårt spårkompendiet finns bilder på många spår med mått på hur stora de är. Ta med ut och spåra!

> Spåraffisch (passar bra att printa ut i A4-format)

> Spårkompendium

Bajs och kiss berättar också

Bajs och kiss i snön, matrester som nötskal och gnagda kottar berättar också vem det vara som skuttade eller smög i snön. Vid sjöar och åar kan man hitta träd som fällts och gnagts av bävrar.

Ibland kan man se i bajset vad ett djur har ätit. Om man har tur att hitta bajs av en utter kan det faktiskt lukta viol!

Etiketter: 
Verksamhetsområde: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Bildtext: 
Är det två ekorrar som har mötts eller en som sprungit fram och tillbaka för att hämta nötter från fågelbordet?
Promo-text: 
Snön berättar om djurens liv. Titta på spår, bajs och rester av mat och gnag, klura ut både vem som gått i snön och lista ut vad som hänt.
Länktext: 
Läs mer
Call to action - sidebar: 
Call to action - bård: 

Sydafrika: Folket mot gruvan – en kamp på liv och död

I mars 2016 sköts Sikhosiphi “Bazooka” Rhadebe till döds med åtta skott i sitt hem, framför ögonen på sin son. Kanske stod Sikhosiphi beredd att möta sitt öde när männen trängde sig in i hans hem. Bara en stund innan hade han nämligen ringt till Nonhle Mbuthuma och berättat att han och hon toppade en dödslista. Nästan två år senare är fortfarande ingen dömd för mordet. Men människorna som lever i byarna i Pondoland, Sydafrika, vet att Bazooka fick betala med sitt liv för sin kamp mot den planerade gruvdriften i området.

– Mördarna trodde att Bazookas död skulle skrämma oss till tystnad. Men istället var det som att de hällde bensin i elden. Vi blev bara argare, och insåg att om vi tystnade nu så vore det ett svek mot dem som dött i försvaret av våra marker, berättar Nonhle Mbuthuma som tog över Bazookas ledarskap efter hans död.

Hotad ekologisk hotspot

Pondoland är Sydafrikas fattigaste region, trots att området är rikt på naturtillgångar. Folkgruppen Mpondo som befolkar området lever traditionellt av småskaligt jordbruk och boskapsskötsel. Kanske är Pondoland också den vackraste regionen, med sitt öppna kustlandskap, långa stränder och på sina håll vattenfall som faller rakt ner i havet.

Det vackra Pondoland är en biologisk hotspot, med höga naturvärden ochn många arter som inte återfinns någon annanstans i världen. Foto: Sara Nilsson

Ur ett miljöperspektiv är den här regionen extremt viktig, den är en övergångszon mellan subtropiskt och tempererat klimat. Dess våtmarker, skogsmarker, flodmynningar och rev är en hotspot för biologisk mångfald, och här finns många arter som inte återfinns någon annanstans i världen.

Men området och dess invånare, människor såväl som djur, lever under hot. För som så ofta i områden där jorden har mycket att erbjuda, vill ekonomiska intressen exploatera. I Pondoland hittades titan redan på 90-talet, och sedan dess planeras en gigantisk titangruva, som skulle bli den största av sitt slag i Sydafrika. Om gruvan blir verklighet skulle Mpondofolket förlora rätten till marken de levt på i många generationer, och många skulle tvångsförflyttas eller förlora sina möjligheter att försörja sig. Framförallt är det fem byar längs med en 22 km lång kuststräcka i en del av Pondoland som heter Amadiba, som skulle drabbas värst av gruvan.

Miljökämpen Nonhle Mbuthuma leder kampen mot den planerade titangruvan, som skulle bli Sydafrikas största. Foto: Legal Resources Center

– Gruvdrift kallas för utveckling, men den är ett stort monster. Det är inte utveckling att förlora sin försörjning och leva med förorenat vatten. Men regeringen säger att vi är emot utveckling när vi talar om för dem vad vi behöver, säger Nonhle Mbuthuma.

Många platser i Sydafrika där gruvdriften redan är verklighet vittnar om att Pondolands invånare har rätt i sin oro. Vatten, luft och mark har på många håll blivit allvarligt förorenade av gruvdriften, och ingen kompensation har betalats ut till de drabbade.

Motorväg för storföretagen

För att möjliggöra gruvdriften i Pondoland planeras dessutom en fyrfilig avgiftsbelagd motorväg rakt genom regionen – även om regeringen inte medger att det är anledningen till megabygget. Sinegugu Zukulu är en lokal ledare i Pondoland, och engagerad mot motorvägen.

Sinegugu Zukulu visar sträckningen på den planerade motorvägen. Foto: Sara Nilsson

– Den här motorvägen är som en ko som följs av sin kalv. Kalven som följer motorvägen är sannolikt gruvdriften, säger Sinegugu och fortsätter:

– Visst vill vi ha vägar i vårt område, men vi vill inte ha avgiftsbelagda jättevägar. Varför bygga en avgiftsbelagd väg i landets fattigaste region? Varför bygger de inte vägar för oss som bor här istället?

Blir motorvägen verklighet kommer den att skära rakt genom både samhällen där människor splittras, och genom naturområden med stor biologisk mångfald.

Nonhle och Bazooka startade år 2006 Amadibas kriskommitté, ACC, som sedan dess kämpat mot den planerade gruvdriften. ACC har haft hjälp av människorättsadvokater och av Legal Resources Center (LRC), en organisation som har stöd från Naturskyddsföreningen. Genom åren har hot, trakasserier, misshandel och till och med mord blivit vardag för ACC:s aktivister. Sedan mordet på Bazooka lever Nonhle med livvakt och vetskapen om att det kan vara hon som står på tur.

De som står bakom våldet kan vara personer med koppling till det aktuella gruvbolaget, australienska Mineral Resource Commodities, eller de kan vara andra bybor som är positiva till gruvdriften, och som tror att de själva skulle kunna gynnas av näringen. Hur det än är så har gruvdriften bidragit till att skapa djup splittring och konflikter även inom lokalbefolkningen.

Avgörande rättegång om urfolks rätt att säga nej

Till följd av det eskalerande våldet i konflikten meddelade Sydafrikas regering i mitten av 2016 att ingen ny gruvlicens kommer att ges i Pondoland under de kommande 18 månaderna, något som tillfälligt har lugnat ner stämningen.

Ett viktigt framsteg är att urfolks rätt att säga nej till till exempel gruvdrift, rätten till så kallat fritt informerat förhandssamtycke (Free Prior and Informed Consent), kommer att tas upp i Sydafrikas högsta domstol under våren 2018.
 
– Resultatet i rättegången är principiellt enormt viktig, och kommer att följas även utanför Sydafrika. Om vi vinner innebär det att inga gruvföretag kan köra över oss mer, och den kommer att hjälpa många andra av urfolkens samhällen, säger Nonhle.

Många alternativ till gruvdrift

Amadibas kriskommitté vill tillsammans med lokalbefolkningen visa regeringen att det finns alternativ till gruvdrift och motorvägar som skulle gynna utvecklingen i regionen på ett bättre sätt.

– Vi i Pondoland anser att det finns bättre alternativ än en gruva, som hållbart jordbruk och en ekoturism som drivs av lokalsamhället, säger Nonhle.

Xolobenis vackra landskap och långa sandstränder gör området lämpligt för ekoturism. De mörka stråken i sanden innehåller titan, som gruvbolagen vill utvinna i ett jättelikt dagbrott. Foto: Sara Nilsson

Sinegugu menar att turism skulle vara en mer långsiktig investering än gruvdriften, eftersom titanet beräknas ta slut efter 20 år.

– Turism sprider inte heller farliga gifter, och den behöver ingen fyrfilig motorväg, säger han.

Sinegugu drömmer om ett centrum för kunskapsutbyte.

– Våra folk har mycket att lära resten av världen. Om hållbar konsumtion, ekologisk balans och naturmedicin. Marken vi ärvt av våra förfäder är helig, och därför kommer vi fortsätta att försvara den mot dem som exploaterar den.

Läs alla artiklar i serien om hotade miljökämpar:

Allt fler miljökämpar mördas

Brasilien: Hot om våld tvingar bort familjer

Gambia: Fiskmjölsfabrikerna konkurrerar ut lokala fiskare

Brasilien: Miljöaktivister under allvarligt hot

 

Läs mer om Nonhle Mbuthuma

 

Mer information

Naturskyddsföreningens stödjer den sydafrikanska organisationen Legal Resources Center (LRC) som arbetar med stöd till konflikter i lokalsamhällen. I Pondoland arbetar LRC tillsammans med Amadiba Crisis committee (ACC) för att lösa konflikten kring gruvdriften.

Följ konflikten!

Gilla Amadiba Crisis Commitee på Facebook och få uppdateringar om utvecklingen i Pondoland.

 

Etiketter: 
Verksamhetsområde: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Fotograf: 
Legal Resources Center (LRC)
Bildtext: 
Kampen mot den planerade gruvan i Xolobeni har varit lång och hård, ibland livsfarlig. Om gruvan blir verklighet skulle den ödelägga lokalbefolkningens planer på ekoturism och hållbart jordbruk.
Länktext: 
Läs mer
Call to action - sidebar: 

Brasilien: Hot om våld tvingar bort familjer

Maranhão ligger i nordöstra Brasilien, i utkanten av Amazonas och inte långt från det område där Amazonas-floden har sitt utlopp. Delstaten, med drygt sex miljoner invånare, är en av Brasiliens fattigaste. Det är också en delstat där den afro-brasilianska kulturen är mycket levande.

Tillsammans med ett par hundra andra familjer bor Clovis Amorim och hans familj i Cajueiro, en liten by i närheten av delstatens huvudstad São Luís.

– Här finns många symboliska platser förknippade med de första afrikaner som fördes hit till Brasilien. Det här är en viktig del av vår historia. Våra släktingar har levt här under tvåhundra år och det finns dokument som bekräftar bosättningen från 1860. Sedan 1998 har alla som bor här sin mark legalt registrerad, berättar Clovis Amorim.

Företag vill ta över marken

Men nu vill lokala företagare, kopplade till den politiska makten och kinesiska intressen, bygga en privat storhamn. Och för att det ska lyckas måste Clovis Amorim och de andra tvingas bort. Med våld, om det behövs.

Clovis Amorim vill inte flytta från sin hemby trots hot om våld om han stannar kvar.
Foto: CPP

Själv har Clovis Amorim mottagit flera hot från beväpnade män och numera tänker han alltid på var han rör sig.

– Situationen är väldigt svår för familjerna, många har fått sin mark invaderad och byggnader har rivits. Jag är tvungen att vara mycket mer försiktig idag än vad jag tidigare varit, fortsätter han.

Precis som många andra familjer i området försörjer sig Clovis på en blandning av fiske och enklare jordbruk i samklang med naturen. Den biologiska mångfalden är stor och människorna i och kring Cajueiro har länge kämpat för att skapa vad som i Brasilien kallas ett Reserva Extrativista, ett område skyddat från kommersiell exploatering där resurserna endast får användas traditionellt av de människor som bor där. Syftet är att skydda traditionell kultur och traditionella näringar.

Våldsam markspekulation

Men nu hotas både miljö och människors försörjning av den planerade hamnen. De styrande partierna har mottagit stora kampanjbelopp från byggföretaget WTORRE som är ett av de företag som ligger bakom bygget av hamnen.

– Delstatsregeringen respekterar inte på något sätt våra rättigheter. Det pågår en våldsam markspekulation här där ledande politiker också är involverade. Bakom själva bygget finns förutom intressen kopplade till politiker här i delstaten, också kinesiska företag. Mark invaderas, hus rivs och många familjer har redan tvingats bort, fortsätter Clovis Amorim.

Familjerna i Cajueiro är inte ensamma om att drabbas. Enligt en studie som gjorts av Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation CPP är närmare 160 000 brasilianska fiskare utsatta för samma sak som det som drabbar människorna i Cajueiro: miljön förstörs och företag försöker exploatera kustområdet. Och för att lyckas med detta måste de tvinga bort familjerna från sina hem med hjälp av hot och våld.

– Det är inte bara ett brott mot oss, utan också mot naturen och miljön. De skador som uppstår om hamnen byggs kommer att drabba livet i havet, fortsätter Clovis Amorim.

Störst skador orsakas av muddring, ökad fartygstrafik, propellerrörelser, och föroreningar. Detta påverkar inte bara vattenmiljön och vattenkvaliteten och därigenom omkringliggande ekosystem och alla de djur och fiskar som lever där, utan också de människor som är beroende av hav och fiske för sin överlevnad. Dessutom behövs inte hamnen: det finns flera andra hamnar i regionen.

Men familjerna i Cajueiro har också stöd utifrån. Flera europeiska politiker har varit på plats och allt fler börjar nu uppmärksamma det som händer:

– Ju fler som berättar om det som sker här, desto större chans att vi kan rädda miljön och stoppa hamnbygget. Det vi kämpar för handlar inte bara om Cajueiro, utan det är viktigt för hela San Luis. Amazonas håller på att försvinna, vi måste skydda det som finns kvar!

 

Läs alla artiklar i serien om hotade miljökämpar:

Allt fler miljökämpar mördas

Brasilien: Miljöaktivister under allvarligt hot

Sydafrika: folket mot gruvan - en kamp på liv och död

Gambia: Fiskmjölsfabrikerna konkurrerar ut lokala fiskare

 

 Mer information

Brasilien är det land i världen där det är farligast att kämpa för miljön. Sedan början av 2015 har 145 miljökämpar mördats i Brasilien, enligt organisationen Global Witness. I början av 2016 mördades Nilce ”Nicinha” de Souza Magalhães, lokal ledare för Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation MAB som kämpat mot vattenkraftverket Jirau i staden Porto Velho.

Runt om i Brasilien hotas småskaligt fiske av stora infrastrukturprojekt där mangroveträsk och naturliga miljöer riskerar att förstöras, samtidigt som människors försörjningsmöjligheter upphör. På senare år har situationen blivit allt värre, med nya lagar som gjort det allt svårare för miljöorganisationer att ta strid.

Naturskyddsföreningen stöder organisationen CPP (Conselho Pastoral dos Pescadores) som i sin tur stödjer Cajueiro och andra småskaliga fiskesamhällen i deras kamp för att försvara sina markrättigheter och skydda sina traditionella fiskevatten från storskalig exploatering. CPP grundades 1960 och ingår sedan 2012 i Naturskyddsföreningens globala samarbeten.

Etiketter: 
Verksamhetsområde: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Bildtext: 
Runt 160 000 brasilianska fiskare drabbas när kustområden exploateras av företag och miljön förstörs. En del trängs undan med våld trots att de har papper på att marken de bor på är deras.
Länktext: 
Läs mer
Call to action - sidebar: 

Brasilien: Miljöaktivister under allvarligt hot

Enligt en rapport från Global Witness dödades under 2017 nästan fyra miljöaktivister varje vecka.  En stor del av de som mördas är urfolk som bor i områden som drabbas av miljöförstöring, under 2016 så mycket som 40 procent. Troligen är det verkliga antalet mördade ännu fler, eftersom många fall sker i avlägsna trakter djupt inne i regnskogen eller bergen.

Urfolk, miljörörelsen och sociala rörelser som arbetar med frågor som rör tillgången till naturresurser och mark är de som är hårdast utsatta för hot, trakasserier och mord.  Att de ifrågasätter storskaliga, ohållbara energiprojekt, skogsavverkningar och jordbruksprojekt ses många gånger av regeringen och storföretagen som ett hinder för deras ekonomiska intressen.

Kampen för miljön och mänskliga rättigheter försvåras

Enligt Global Witness rankas Brasilien år efter år som det farligaste landet i världen för miljöaktivister. Här samarbetatar Naturskyddsföreningen med den stora sociala rörelsen MAB Movimento dos Antigidos por Barragens – de dammpåverkades rörelse. De organiserar människor som sluter upp i kampen mot storskalig vattenkraft och dammar, som ofta har allvarliga sociala- och miljömässiga konsekvenser.

I januari 2016 mördades Nilce ”Nicinha” de Souza Magalhães, aktivist och lokal ledare för MAB. Nicinha de Souza Magalhães ägnade sitt liv åt kampen mot dammarna och hade lett många protester mot vattenkraftverket Jirau i Porto Velho. Hon försvann från sitt hem ett par veckor efter att hon representerat drabbade fiskare vid ett möte i huvudstaden Brasilia och ett halvår senare hittades hennes kropp i Jirau-dammen. Nilce var fiskare och blev medlem i MAB efter att dammen förstört fisket där hennes samhälle fiskat i generationer.

Sedan 2016 har 145 miljöaktivister mördats i Brasilien och situationen i landet är fortsatt väldigt allvarlig. I april 2017 blev nio män knivskurna eller skjutna till döds i en av de värsta landkonflikterna i Brasilien på många år. Det skedde i Mato Grosso, djup inne i Amazonas regnskog, ett område så avlägset att det tog 24 timmar innan polisen fick veta vad som hänt.

Även lagar gör att utrymmer för civilsamhället krymper

Men det är inte bara hot om våld som påverkar miljörörelsen. Under 2015 antogs en anti-terroristlag som har används för att kriminalisera sociala rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter och miljön. Departementet för mänskliga rättigheter har avskaffats och ett nationellt program för att stödja hotade försvarare av mänskliga rättigheter fungerar inte tillfredsställande. Fortfarande är Brasilien det land i världen där flest miljöaktivister blir mördade.

 

Läs alla artiklar i serien om hotade miljökämpar:

Allt fler miljökämpar mördas

Brasilien: Hot om våld tvingar bort familjer

Sydafrika: Folket mot gruvan – en kamp på liv och död

Gambia: Fiskmjölsfabrikerna konkurrerar ut lokala fiskare

 

Etiketter: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Fotograf: 
MAB
Bildtext: 
Nilce de Souza Magalhães, aktivist för mänskliga rättigheter och lokal ledare för den brasilianska rörelsen MAB, mördades i januari 2016 efter ett liv av kamp mot dammarna i Brasilien.
Länktext: 
Läs mer
Call to action - sidebar: 

Stoppa avverkningen i Ore Skogsrike

Vi kräver ett omedelbart avverkningsstopp av skog på Sveaskogs markinnehav i Ore Skogsrike tills en oberoende nyckelbiotopsinventering genomförts och samtliga kontinuitetsskogar och värdetrakter artinventerats i fält. Alla skogar med höga naturvärden måste därefter skyddas i sin helhet och inte utsättas för vare sig mosaikhuggning eller någon annan skogsbruksåtgärd. Detta är helt i linje med regeringens egen uttalade ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas.

Ore Skogsrike är ett stort sammanhängande skogslandskap med en relativt stor andel skyddsvärda skogar i norra Rättviks kommun i Dalarna. Ett flertal nära hotade och hotade växt- och djurarter lever i dessa skogar, såsom den tretåiga hackspetten och den starkt hotade vedsvampen urskogsporing. Området kartlades och inventerades av Naturskyddsföreningen under 2011–2012. Inventeringsresultaten presenterades i rapporten "Ore skogsrike – Ett levande skogslandskap i Rättviks kommun" 2013 där många skyddsvärda skogar pekades ut, inte minst på Sveaskogs marker. Naturskyddsföreningens uppföljningsrapport "Ändå hugger man" (2017) visar att Sveaskog avverkat över 600 hektar av dessa skogar sedan 2013.

För att långsiktigt bevara naturligt förekommande arter i livskraftiga bestånd behövs stora sammanhängande skogslandskap som är funktionella och ekologiskt representativa. Därtill behövs spridningsmöjligheter för arter i en så kallad grön infrastruktur. Det räcker därför inte med att ta detaljhänsyn, eller att spara små fragmenterade skogsområden och bedriva naturvårdande skötsel i enskilda bestånd.

Riksdagen har antagit etappmål om att minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensområden ska vara bevarade till år 2020. Dessa områden ska vara av särskild betydelse för biologisk mångfald eller ekosystemtjänster och bindas samman inom ekologiskt representativa system av skyddade och välförvaltade områden. Eftersom över 90 procent av den svenska produktiva skogen påverkats av skogsbruk på ett eller annat sätt råder det stor brist på biologisk värdefull skog i hela landet. Biologiskt skyddsvärda skogar tillhör tveklöst kategorin "av särskild betydelse för biologisk mångfald eller ekosystemtjänster".

För att Sverige ska komma närmare att nå nationella och internationella miljömål är det helt avgörande att alla skyddsvärda skogar i Sverige skyddas. Det är en skandal att skyddsvärda skogar avverkas av staten i unika landskap med en stor koncentration av skogar med höga naturvärden såsom i Ore skogsrike. Enligt Metria (2017) ligger två av de tio största kontinuitetsskogsområdena i Dalarna nedan den fjällnära gränsen i Ore Skogsrike. Ore Skogsrike hyser även värdekärnor, det vill säga skogsområden som av Länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen bedöms ha en stor betydelse för fauna och flora och/eller för en prioriterad skogstyp.

Att slutavverka dessa biologiskt viktiga skogar och omvandla dem till trädodlingar skulle medföra irreversibla förluster av biologisk mångfald i Ore Skogsrike och undergräver miljömålsuppfyllelsen. Att ge redan befintliga skogar med höga naturvärden ett skydd är dessutom ett långt mer kostnadseffektivt sätt att nå uppsatta mål än att behöva restaurera och återskapa förlorade livsmiljöer.

Vi kräver därför ett omedelbart avverkningsstopp i Ore Skogsrike på Sveaskogs mark och att samtliga nyckelbiotoper, naturvärdeslokaler, värdekärnor, kontinuitetsskogar och värdetrakter med höga naturvärden noggrant kartläggs och därefter ges ett skydd. Regeringen behöver på ett helt annat sätt än vad som varit fallet hittills använda den möjlighet som de statliga ägardirektiven ger för att säkerställa att de fungerande skogsekosystem som finns kvar på statens skogsinnehav förblir fungerande. Den biologiska mångfalden har inte råd att förlora fler värdefulla skogar i Ore Skogsrike.

Frode Pleym, chef, Greenpeace Sverige
Lina Burnelius, ansvarig för skogsfrågor, Greenpeace Sverige
Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen
Mattias Ahlstedt, ordförande i Naturskyddsföreningen Dalarna
Margareta Wikström, ordförande i Naturskyddsföreningen i Rättvik
Kristina Bäck, talesperson, Skydda Skogen
Johan Andersson, ordförande, Fältbiologerna
Andrea Söderblom-Tay, ordförande, Jordens Vänner
Jonas Bane, talesperson, Klimataktion
Robin Zachari, kanslichef, Skiftet
Pella Larsdotter Thiel, ordförande, Omställningsnätverket
Peder Karlsson,ordförande, End Ecocide Sweden
Gunilla Winberg, ordförande, Framtiden i våra händer
Eva Waldemarson, ordförande, Svenska Botaniska Föreningen
Sören Nyström, vice ordförande, Dalarnas Botaniska Sällskap
Martin Westberg, ordförande, Svensk Lichenologisk Förening
Tomas Hallingbäck, ordförande, Mossornas Vänner
Hjalmar Croneborg, ordförande, Sveriges Mykologiska Förening
Anders Janols, sekreterare, Mykologiska Föreningen Skogsriskan i Dalarna
Dan Broström, ordförande, Ovansiljans svampförening
Linda Strand, ordförande, Sveriges Entomologiska Förening
Lars-Ove Wikars, ordförande, Entomologiska föreningen i Dalarna och Västmanland
Dennis Kraft, ordförande, Birdlife Sverige
Stig-Åke Svenson, ordförande, Dalarnas Ornitologiska Förening
Anders Geidemark, ordförande, Naturfotograferna

>Läs artikeln på SvD.se och deltag i debatten

>Läs föreningarnas öppna brev till politikerna med krav på avverkningsstopp

Verksamhetsområde: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Länktext: 
Läs mer

Hög tid att Sverige garanterar samers rättigheter som urfolk

För att eliminera de negativa effekter som historiska orättvisor skapat för urfolkens levnadssituation idag, och för att förhindra att övergrepp upprepas, har världens stater skapat internationella regler för hur nationer ska förhålla sig till urfolken. De har samtidigt också uppmärksammat att urfolken med sina traditionella näringar besitter kunskaper som är viktiga i arbetet med att bevara natur- och livsbetingelser åt efterkommande generationer.
 
Idag är det samernas nationaldag och 100 år sedan det första samiska landsmötet hölls i de svenska delarna av Sápmi. På jubileumsveckan i Staare kommer FN:s särskilda rapportör för urfolksrättigheter, Victoria Tauli-Corpuz, att lyfta den växande internationella kritik Sverige fått på grund av bristande respekt för urfolksrätten. I sin senaste granskning av Sverige var FN:s rasdiskrimineringskommitté särskilt kritisk till att staten, utan samiskt inflytande, tillåter stora ingrepp som mineralutvinning på samers traditionella marker.
 
Tillgång till traditionella landområden, inflytande i beslutsprocesser och möjligheten att kunna bestämma sin sociala, kulturella och ekonomiska utveckling anses centralt för urfolkens kulturella överlevnad. Ändå tvingas samer strida för sina rättigheter i kostsamma rättsprocesser med ojämlika förutsättningar, samtidigt som de saknar inflytande i beslut som berör dem. Nyligen underkände hovrätten i målet mellan Girjas sameby och staten den lagstiftning som ger staten rätt att disponera jakt- och fiskerättigheter på samebyns område, då dessa rättigheter i första hand tillkommer samer. Ändå kan samebyn tvingas ta målet till Högsta domstolen för att få klarhet i de återstående tvistefrågorna.
 
Den svenska staten tycks i de flesta fall låta storföretagens och branschorganisationernas intressen gå före det samiska inflytandet och urfolksrätten. Dessutom har staten, som ägare av till exempel LKAB, Vattenfall och Sveaskog, intressen som sammanfaller med dessa företag och organisationer gällande utvinning av naturresurser i Sápmi. Konsekvenserna är ofta förödande för såväl miljö som samiska intressen.
 
Sveriges nuvarande lagstiftning som berör samers rättigheter är ihålig och det politiska ansvarstagandet bristfälligt. Statens uppdelning mellan renskötande och icke-renskötande samer har lämnat efter sig ett stort tomrum med olösta frågor. Det lagförslag till konsultationsordning som presenterades i höstas är ett steg i rätt riktning men alldeles för svagt. Framförallt i och med att förslaget inte garanterar reellt inflytande.
 
Vår förhoppning är att den svenska staten lyssnar till budskapet som Victoria Tauli-Corpuz kommer att föra fram idag, samt agerar för att säkerställa urfolkens rätt till kulturell överlevnad – också i Sverige. Sveriges internationella åtaganden och skyldigheter är väldigt tydliga. Om den svenska staten har som avsikt att ligga i framkant vad gäller mänskliga rättigheter är det hög tid för lagstiftning som garanterar samers mest grundläggande rättigheter.

John Stauffer, chefsjurist och tillförordnad chef, Civil Rights Defenders
Åsa Simma, teaterchef, Giron Sámi Teáhter
Peter Rodhe, ordförande, Riksorganisationen Same Ätnam
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsförenin

>Läs debattartikeln i Aftonbladet och deltag i debatten

Artikeltyp: 
Visa författare: 
Länktext: 
Läs mer

Vi vaktar akut hotad skog – från staten!

I Ore skogsrike utgörs ungefär en femtedel av landskapet fortfarande av skogar med höga naturvärden. Merparten ägs av alla svenska medborgare genom statliga Sveaskog. Naturskyddsföreningen har kartlagt områdets höga naturvärden och delgav 2013 resultatet till såväl Sveaskog som ansvariga myndigheter. Trots detta har bolaget redan avverkat minst 600 hektar.

Nu är ytterligare två skogar, Norra Brännvinsberget och Södra Ormtjärn, hotade av avverkning. Centralt i konflikten är att Sveaskog inte undersökt områdets status genom en nyckelbiotopsinventering. Ideell naturvård har emellertid redovisat viktiga fynd av en stor mängd rödlistade och hotade arter som innebär att områdena har tydliga nyckelbiotopskvaliteter. Trots det vill Sveaskog avverka skogarna utan att dela med sig av sina egna naturvärdesinventeringar.

Ore skogsrike är inget unikt exempel. Regeringen har upprepade gånger sagt att skyddsvärda skogar inte ska avverkas, samtidigt sker det så gott som dagligen runt om i landet. De få kvarvarande skogar som aldrig tidigare kalavverkats utgör inga undantag.
Skogspolitikens devis ”frihet under ansvar” innebär att skogsbruket har stor frihet att bruka sin skog och samtidigt ta ett frivilligt ansvar för miljö- och naturvärden i skogen. Staten litar på att storskogsbruket klarar av att identifiera sina egna nyckelbiotoper, vilka har en särställning för naturvården i skogen.

Enligt den frivilliga skogscertifieringen FSC får nyckelbiotoper inte avverkas. Detta är regler som skogsbruket har varit med och tagit fram och lovat att följa. Eftersom det finns ett stort mörkertal nyckelbiotoper är det avgörande att dessa identifieras. Ideella inventeringar visar dock att nyckelbiotoper inte sällan avverkningsplaneras och i de fall de inte upptäcks i tid, avverkas.

Skogsstyrelsen är den tillsynsmyndighet som vid osäkerhet avgör om en skog är en nyckelbiotop. FSC-certifieraren Det Norske Veritas (DNVGL) ska dessutom se till att certifierade markägare, som Sveaskog, lever upp till certifieringens krav.

I Ore fallerar båda dessa kontrollmekanismer. Skogsstyrelsen vägrar att genomföra en nyckelbiotopsinventering i de två akut hotade skogarna med hänvisning till Sveaskogs eget ansvar. DNVGL menar att det inte finns några nyckelbiotoper i områdena och att Sveaskog därför kan avverka dem. Hur DNVGL har kommit till denna slutsats är oklart. Ingen, förutom Naturskyddsföreningen, kan eller vill uppvisa några inventeringsresultat.
Regeringen har en hög svansföring när det gäller naturvårdsarbetet i skogen. I verkligheten är det dock en kamp för varje hektar.

Därför krävs en rad åtgärder:

  • Skogsstyrelsen måste utöva tillsyn när systemet fallerar. Trots klara nyckelbiotopskvaliteter har Sveaskog aviserat att de tänker hugga skogarna. Skogsstyrelsen kan då inte gömma sig bakom skogsbrukets sektorsansvar.
  •  Regeringens aviserade uppdrag om en 10-årig landsomfattande nyckelbiotopsinventering måste omgående preciseras i ett regeringsuppdrag till Skogsstyrelsen. Tydliga riktlinjer behöver formuleras, bland annat att bolagsskogsbruket använder samma metodik som Skogsstyrelsen, och offentliggör resultaten utan dröjsmål.
  • Regeringen måste se över Sveaskogs ägardirektiv och avkastningskrav samt ställa krav på att Sveaskog offentliggör sina naturvärdesinventeringar. För att statens skogsbruk ska kunna anses trovärdigt behöver Sveaskog, via ägardirektiven, ges i uppdrag att öka sina naturvårdsambitioner samt att bolagets avkastningskrav sänks.

Vi kan inte ha en ordning där ideell naturvård tvingas vakta skyddsvärda skogar som staten ämnar hugga ner. Vi kan inte ha en skogspolitik som ger så stor frihet att hela systemet sätts ur spel.

Johanna Sandahl, ordförande, Naturskyddsföreningen

>Läs artikeln i Dagens Samhälle och deltag i debatten

Verksamhetsområde: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Länktext: 
Läs mer

Gambia: Fabriker konkurrerar ut lokala fiskare

Det säger Dawda Foday Saine som är generalsekreterare för CAOPA, ett nätverk för fiskeorganisationer i Västafrika arbetar för fiskares rättigheter. Dawda är även ledare för Nafo, en lokal fiskeorganisation i Gambia som ingår i nätverket.

Sedan tre år tillbaka har fiskmjölsfabriker från mestadels Kina installerat sig längs Gambias smala kustremsa. Fabrikerna fiskar småfisk som de sedan pulveriserar och exporterar som foder till framförallt odlad fisk, kyckling och gris. Fiskmjölsfabrikerna har nästan helt konkurrerat ut den lokala fiskhandeln.

– Kvinnorna är de som bearbetar fisken och sedan säljer den. De är därför särskilt utsatta på grund av fabrikerna. De styrande i landet tvingade bort kvinnorna från sina fiskbearbetningsplatser när fabrikerna skulle byggas och de fick ingen kompensation. Förutom att hitta nya platser att torka och förädla fisken på, så var de dessutom tvungna att köpa nya torkställ när de gamla demolerades av lokala makthavare som gjort plats för fabrikerna, berättar Dawda som själv kommer från en fiskarfamilj och som vet hur viktigt det lokala fisket är för familjerna och deras försörjningsmöjligheter.

Idag försöker många av de kvinnor som tidigare försörjde sina familjer med försäljning av fisk hitta andra inkomstkällor. De lokala fiskarna har antingen blivit utkonkurrerade av fabrikerna eller anställda av fabrikerna. Fabrikerna kan dock anställa endast ett fåtal av alla fiskare, vilket har resulterat i ökad arbetslöshet längs kusten. Förändringen har också lett till mycket lägre löner.

Kvinnorna som bearbetar och säljer fisken lokalt är de stora förlorarna när fiskmjölsfabrikerna breder ut sig. Familjers och hela samhällens välbefinnande hotas eftersom de ofta är beroende både av fisken som högvärdig proteinkälla och inkomsten som kvinnornas arbete ger.

– Ett av problemen är att det inte finns någon transparens. Vi vet inte vad arbetarna har för villkor eller hur de behandlas, fortsätter Dawda som i sitt arbete försöker sprida kunskap om arbetares rättigheter och ställa kollektiva krav på makthavare.

Ekosystemet påverkas

Förutom de negativa sociala och ekonomiska konsekvenser som fabrikerna orsakar påverkas även det lokala ekosystemet. Dawda konstaterar att det inte finns någon information om fabrikernas utsläpp, men att vattnet och ekosystemet kommer att påverkas negativt:

– Vi har redan problem med överfiske och överexploatering i våra vatten. Med fabrikerna blir det ännu värre och problemen kommer att bli stora för alla som bor längs Västafrikas kust.

Fiskmjölsfabrikerna i grannlandet Senegal tar dessutom in fångad fisk som sedan görs till mjöl, utan någon som helst registrering. Det blir därför svårt att föra statistik över varje lands exploatering och vilka åtgärder som måste vidtas för ett hållbart hav. Dawda efterlyser därför en studie som fokuserar på effekterna av fiskmjölsfabrikerna:

– Vi måste veta vilka biologiska, sociala och ekonomiska effekter fabrikerna har. Om vi hade haft siffror och hårda fakta hade det varit lättare för oss att engagera världssamfundet och påverka våra egna politiker. Men än så länge är det tyst från makthavarna.

Fler protesterar

Civilsamhället har sedan länge organiserat sig och genomfört protester gentemot både fabrikerna och politiska makthavare. Dawda berättar om fiskare som gått till radio och tv för att nå ut till makthavare i hopp om förändring. Men hittills har man bara mötts med tystnad.

– Fiskmjölsfabriker och den exploatering de står för strider mot rätten till tillräcklig och bra föda i FNs deklaration för mänskliga rättigheter. Om vi inte längre kan komma åt fisken på grund av fabrikerna och våra familjer går hungriga på grund av det, är inte detta ett brott mot de mänskliga rättigheterna?

Beatrice Gorez är koordinator på Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation CFFA, Coalition for Fair Fisheries Arrangements, som bland annat jobbar gentemot CAOPA i Västafrika. Hon tror att ett organiserat civilsamhälle är en förutsättning för att nå bättre resultat och villkor för lokalbefolkningen längs kustremsan. Trots den senaste tidens positiva demokratiutveckling i Gambia, ser Beatrice Gorez att trycket fortfarande är hårt mot oberoende miljöorganisationer i Gambia:

– Efter tjugotvå år av diktatur finns det väldigt lite utrymme för yttrandefrihet och ett civilsamhälle som vågar organisera sig i någon slags aktivism uppstår inte över en natt. Samtidigt har presidentvalet 2017 möjliggjort ett friare samhälle så vi ser en positiv trend, säger Beatrice Gorez.

Men alltjämt finns det mäktiga aktörer – som de kinesiska fiskmjölsfabrikerna – som fortsätter att hota miljökämpar och de människor som demonstrerat i protest mot fabrikerna.

Ledare mutas

– Det finns också rapporter om att representanter på fabrikerna mutat lokala ledare och köpt sig utrymme att fortsätta förorena natur och omgivande miljöer. Det är därför viktigt att vi fortsätter att stärka yttrandefriheten i Gambia och civilsamhällets förmåga att organisera sig. Att makthavare ser till att skydda sina invånare från hot från aktörer med mycket makt och att de också stöttar och förstärker transparensen i fiskindustrin är oerhört viktigt, forsätter hon.

Dawda Foday Saine hoppas för sin del att FN, EU och Afrikanska Unionen ska stötta de lokala fiskarna i deras kamp att få tillbaka sina rättigheter:

– Vi som tillhör civilsamhället kan inte göra mer utan stöd av globala aktörer. Fiskmjölsfabrikerna borde ställas till svars. Vi har inte pengarna eller kapaciteten att stämma fabrikerna, utan måste sätta vårt hopp till våra tyvärr alltför passiva makthavare. Därför är stödet utifrån så viktigt för att vi ska kunna fortsätta kämpa för rätten till fisken och vår försörjning.

Mer information

Fiskmjölsfabriker har sedan flera år tillbaka etablerat sig längs Västafrikas kust och slagit ut lokala fiskare och fiskhandlare. Mellan 2011 till 2014 byggdes över tio fabriker i Senegal. I grannlandet Gambia har fabrikerna etablerat sig sedan tre år tillbaka. Civilsamhället hoppas att globala aktörer ska sätta press på makthavarna och ställa fabrikerna till svars för brott mot havsrättskonventionen inom ramen för ITLOS, the International Tribunal of the Law of the Sea. Enligt FN:s livsmedelsorgan FAO är alla västafrikanska fisken överexploaterade, och kustfisket har minskat med 50 procent på 30 år.

Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation CFFA (Coalition for Fair Fisheries Arrangements), som samordnar stödet till de lokala organisationerna i Västafrika, har ett särskilt fokus på småskaligt fiske i Västafrika och arbetar för en hållbar fiskepolitik i låginkomstländer. CFFA grundades 1992 och samarbetar med Naturskyddsföreningen sedan 2007.

Läs mer om fiskmjölsfabrikerna i Västafrika och vår rapport Röster från Afrikas fiskesamhällen
 

Etiketter: 
Verksamhetsområde: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Bildtext: 
Det västafrikanska fisket är redan överexploaterat. Nu konkurrerar fiskmjölsfabrikerna ut de lokala fiskarna och fiskhandlarna i jakt på den sista fisken.
Länktext: 
Läs mer
Call to action - sidebar: 

Flyget ska inte ha en fribiljett i politiken

Vi har alla ett personligt ansvar att se över konsekvenserna av våra val och vår livsstil. Det är politiken som kan tillhandahålla förutsättningar, begränsningar och alternativ som tillgodoser de behov och utmaningar vi måste möta.

I fråga om dessa förutsättningar, begränsningar och alternativ är de politiska partierna tyvärr varken konsekventa eller resoluta. Å ena sidan finns Parisavtalet och FN:s hållbarhetsmål, riksdagspartiernas enighet kring en klimatlag och målet att utsläppen i Sverige ska minska med 85 procent till år 2045 och en statsbudget med offensiva satsningar på en rad klimatåtgärder. Å andra sidan finns en politik som upprätthåller betydande ekonomiska subventioner till flygbranschen, stora stöd med offentliga medel till flygplatser och starka expansionsplaner för svenska flygplatser. Hur går detta ihop?
Annons

Statligt ägda Swedavia presenterar nu en framtidsstrategi som innebär en massiv expansion av kapaciteten på Arlanda, landets största flygplats.

Antalet resenärer vid Arlanda har ökat de 90 senaste månaderna till dagens 26 miljoner passagerare per år. Under de kommande 20 åren vill Swedavia investera 15 miljarder kronor för en kapacitetsökning som siktar på 40 miljoner passagerare år 2040, och 70 miljoner år 2070. Sveriges infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), tillika ordförande för Arlandarådet där även näringsminister Mikael Damberg (S) ingår, stödjer expansionsplanerna.

Regeringens signaler om hur framtiden för flygandet i Sverige ser ut, handlar därmed inte om begränsningar, utan ökningar. Hur ska expansionsplanerna för Arlanda förenas med den utveckling som Parisavtalet kräver? Kring detta är det tyst från såväl regering som opposition.

Av alla transportslag i Sverige står flyget för den största utsläppsökningen. Enbart utrikestrafiken till och från svenska flygplatser har ökat med 130 procent 1990-2014. Den totala klimatpåverkan från svenskarnas internationella flygresande har ökat med 61 procent under samma tidsperiod, och uppgår idag till ungefär 11 miljoner ton – ungefär lika mycket som utsläppen från den svenska personbilsflottan, enligt Naturvårdsverket. Svenskt Flyg visar också nya rekordsiffror: 47 miljoner människor avreste från svenska flygplatser, en sexprocentig ökning från 2016.

En viktig orsak till att flygresandet ökar är ständigt sjunkande priser. Flyget har under lång tid fått, och får, undantag och stöd i form av subventioner för mångmiljardbelopp:

  •  Energiskattebefrielse på inrikesflygets bränsle: 860 miljoner kronor.
  •  Energi- och koldioxidskattebefrielse på utrikesflygets bränsle: cirka 6400 miljoner kronor.
  •  Driftsbidrag till kommunala flygplatser: 100 miljoner kronor (statligt) och 286 miljoner kronor (kommuner).
  •  Momsbefrielse på utrikes flygresor: 720 miljoner kronor.

Forskare från Linnéuniversitet visar i en studie från 2017 att subventionerna bidrar till att skapa överkapacitet för flyget. De verkliga kostnaderna syns inte vid biljettköpet.

Det var glädjande när klimatskatten på flyg mödosamt baxades igenom i riksdagen, om än i kraftigt reducerad form. Den nuvarande utformningen förväntas bromsa ökningen av flygandet, men förslaget är inte tillräckligt ambitiöst för att på ett betydande sätt minska utsläppen. Blir Arlandaplanerna verklighet riskerar flygskattens effekter att slukas av expansionen.

Vi kan inte ha en ordning där politiskt förvärvade utsläppsminskningar i andra sektorer äts upp av en ständigt expanderande flygtrafik. Men det är en svår nöt att knäcka. Många uppskattar resande, men fördelarna måste vägas mot klimatfrågans allvar. Effekterna av klimatförändringarna är redan kännbara. Det krävs resoluta åtgärder:

  •  Nya ägardirektiv till Swedavia. Det statsägda bolaget driver en agenda om ett ökat flyg. Bolaget behöver i linje med klimatramverket uppvisa stärkta klimatmål som även innefattar utrikesflyget.
  •  En ordentlig översyn av miljardsubventionerna till klimatskadlig verksamhet, inte minst flygsektorn.
  •  Hoten om en indragen flygskatt vid ett regeringsskifte måste upphöra. Sök istället politisk enighet om hur den successivt ska kunna höjas.
  • Ordentliga satsningar på andra transportsätt. Tillgodose fungerande, pålitliga och långtgående tågförbindelser – i hela landet.
  •  Ytterligare ekonomisk styrning av efterfrågan genom höjda skatter och avgifter, kanske med mer differentierade avgifter.
  •  Teknikutveckling och utsläppsbesparande innovationer måste få en stärkt prioritet. Utvecklingen av eldrivna flygplan måste få en rejäl satsning.

Flyget kan inte längre ha en fribiljett i klimatfrågan. Om vi ska möta klimathotet och nå miljömålen handlar det till syvende och sist om att vi också måste minska flygandet. Att vägleda oss i en sådan utveckling genom beslut som ger förutsättningar, begränsningar och alternativ är politikens ansvar.

Johanna Sandahl, ordförande, Naturskyddsföreningen 
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen

> Läs artikeln i på Svenska Dagbladets webb och deltag i debatten

Verksamhetsområde: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Länktext: 
Läs mer

Allt fler miljökämpar mördas

De flesta tror nog att det framför allt är personer som kämpar för yttrandefrihet och politisk frihet som riskerar att mördas för sina åsikter. Men idag är hoten också stora mot dem som kämpar för att få behålla sin mark, skydda regnskogen mot plundrare, eller för att det lokala fisket ska bevaras. Och för varje människoliv som går förlorat finns det många fler som hotas eller misshandlas – och ännu fler som tvingas bort från sina hem. Samtidigt tystas många organisationer och hindras från att arbeta.

– Den som kämpar för att skydda natur och miljö utmanar ofta mäktiga ekonomiska intressen. Gruvor, byggandet av vattenkraftverk och skogsavverkning är tre områden där hoten och morden varit många, säger Karin Lexén.

Mord för att skrämma

Bakom övergrepp står ofta korrupta regeringar, stora företag eller enskilda markägare. I demokratiska länder sker övergreppen ofta i områden där staten har en liten kontroll. De ökade övergreppen hänger också ihop med en försämrad situation när det gäller de mänskliga rättigheterna i många länder. Utvecklingen leder till ett minskat utrymme för miljöorganisationer som inte lägre kan verka fritt: möten kan inte hållas, organisationerna övervakas, oskyldiga ställs inför rätta, medlemmar och aktiva fängslas och mördas.

Värst utsatta är ofta människor som kämpar för rätten till det land de brukat eller ägt i flera decennier, och som själva tillhör urfolk i länder som Brasilien. Värst är våldet i Brasilien där minst 45 miljökämpar mördades under 2017, enligt Global Witness och the Guardian. Ofta syftar morden till att skrämma anhöriga till tystnad och tvinga bort människor som bor i områden företag vill exploatera. Många mord har inträffat när människor protesterat mot byggandet av stora vattenkraftverk som hotat hela deras närmiljö.

Urfolket samerna drabbas

Men det är inte bara i länder långt borta som exploateringen av naturresurser inverkar negativt på urfolk och deras livsstil. I Sverige har etableringen av nya gruvor på traditionellt samiska områden lett till omfattande problem:

– Här hemma ser vi tydligt hur det samiska urfolket drabbas. Därför har vi inlett ett samarbete med det samiska samhället och organisationen Civil Rights Defenders (CRD) om hur samernas rättigheter ska kunna stärkas, fortsätter Karin Lexén.

Naturskyddsföreningen kommer att arbeta tillsammans med samiska företrädare och CRD med att stärka samiska rättigheter överlag och bland annat lyfta fram Laver-projektet i Älvsbyn. Här planeras Sveriges största gruva någonsin, vilket innebär ett gigantiskt avfallsupplag för hundratals miljoner ton svavelhaltig gruvsand mitt i ett sjölandskap som är både Natura 2000-klassat och viktigt för samisk kultur och näringar.

Ökat tryck på världens resurser

Den snabba ekonomiska utvecklingen i stora delar av världen med ökad konsumtion som har de senaste åren lett till ett allt hårdare tryck på världens naturresurser. Men är det då inte rimligt att också människor i Afrika, Asien och Latinamerika får det bättre? Jo, menar Karin Lexén. Men då måste användning av naturresurser ske på ett hållbart sätt, i enlighet med de lagar som gäller och följa de konventioner som världens länder skrivit under.

– De ”brott” som många miljökämpar gjort sig skyldiga till är ofta att de krävt att företag och stater ska följa de lagar och internationella konventioner som finns.

Vi som lever i Sverige har också ett ansvar för det som sker. Vårt behov av nya produkter som till exempel mobiltelefoner är starkt pådrivande för utvinningen av det som kallas konfliktmineraler. Flera svenska företag är engagerade i gruvverksamhet och många pensionsfonder har pengar investerade i företag som bidrar till exploateringen. Ett sätt att minska risken för övergrepp mot miljökämpar är därför att öka återvinningen av den metall som redan utvunnits – och att vara en medveten konsument, till exempel genom att inte byta mobil lika ofta.

Vårt stöd kan rädda liv

Men går det då att göra något för att skydda de miljökämpar som förföljs? Ja, menar Karin Lexén:

– Nyligen uppmärksammade vi ett fall i Gabon i Afrika  där regnskog avverkades för att ge plats åt oljepalmsplantager mot bybornas vilja. Avslöjandet ledde till att Sverige satte press på Afrikanska Utvecklingsbanken som nu prioriterar miljö och sociala frågor högre. Vi kommer också att förstärka vårt arbete för att kunna ge ett snabbt stöd till människor som är utsatta för direkta hot. Sen är det viktigt att vi engagerar oss för dem som är utsatta. Genom att visa vårt stöd kan vi rädda liv – och viktiga resurser för framtiden!

 

Läs alla artiklar i serien om hotade miijökämpar:

Brasilien: Hot om våld tvingar bort familjer

Gambia: fiskmjölsfabrikerna konkurrerar ut lokala fiskare

Brasilien: Miljöaktivister under allvarligt hot

Sydafrika: Folket mot gruvan - en kamp på liv och död

 

Läs mer i Sveriges Naturs artikel "Jag saknar regnskogen så att det gör ont"

Etiketter: 
Verksamhetsområde: 
Call to action - standard: 
Artikeltyp: 
Visa författare: 
Fotograf: 
Douglas Engle
Bildtext: 
Claudelice dos Santos storebror José Cláudio Ribeiro da Silva och hans fru, Maria do Espírito Santo da Silva mördades när de försökte stoppa skövlingen av Amazonas.
Länktext: 
Läs mer
Call to action - sidebar: