Jordbruket – då och nu

Människor har brukat jorden i årtusenden. Genom att lära sig bruka jorden kunde man försörja fler. Men jordbruket i Sverige ser idag inte alls ut som det gjorde för 200 år sedan, och mycket är än idag under förändring.

Artikel

Världen över ser jordbruket olika ut. Historiskt har det byggt på platsgivna resurser, det vill säga jordart, vattentillgång och klimat har styrt vad som är möjligt och lönsamt att odla. I Sverige, som har gott om vatten och betesmark men kallt klimat, har det betytt fokus på att producera mjölk och kött. I andra länder tar man flera skördar per år och kan odla allt från kaffe till soja. 

I Sverige har jordbruket genomgått stora förändringar under de senaste två hundra åren. Fram till mitten av 1800-talet var jordbruket helt uppbyggt kring ängsslåtter. Ängen var ”motorn” i livsmedelsproduktionen genom att ge vinterfoder till djuren. Samtidigt försörjde djuren åkrarna med växtnäring. Bakom varje tunnland åker fanns ungefär tre tunnland äng. Det var en kontinuerlig utarmning av ängens produktionsförmåga. Det blev successivt allt svårare att få tillräckligt med foder till djuren och åkermarkens skördar minskade på grund av brist på gödsel från djuren. Försörjningsproblemen hopade sig eftersom Sveriges befolkning samtidigt ökade kraftigt. 

Baljväxter ökade skördarna

Att Sverige trots allt lyckades försörja sig under 1800-talet berodde inte på utvandringen, utan på nya produktionssätt – odling av kvävefixerande baljväxter. Tack vare att man lärde sig att odla baljväxter som band luftkväve och därmed ökade markens kväveinnehåll, ökade skördarna. Man började odla djurfoder även på åkern och kunde försörja fler djur vilket i sin tur gav mer gödsel och skördarna ökade. I slutet av 1800-talet hade baljväxtodlingen spridit sig över landet. Stora delar av tidigare ängsmarker odlades upp och de stenigaste blev betesmarker. Vid 1900-talets början hade två av tre ängar försvunnit och kvar fanns cirka en miljon hektar. Vinsten var att jordbruket nu försörjde befolkningen och överskott exporterades. Odlingssystemen byggde på en balans mellan djurhållning och växtodling. Forskning har studerat huruvida detta odlingssystem som byggde på hästar skulle kunna konkurrera med det moderna fossilberoende jordbruket. Resultaten pekar på att produktionen per tillförd enhet energi utifrån 1981 var endast 15 % av vad den var 1927. Den totala energiåtgången för jordbrukets fältarbete ändrades mycket lite, fast drivmedlet byttes från lokal bioenergi i form av hö och havre för dragdjuren till fossil olja. 

Oljan kunde fixera luftkväve

Nästa stora förändring av jordbrukets struktur skedde när oljan blev billig och möjliggjorde mekanisering, långväga transporter och konstgödselanvändning. Redan på 1800-talets mitt fanns det syntetisk mineralgödsel att få tag på men de användes i liten skala och främst till nybruten mark som saknade mineraler som kalium och fosfor. Det var först på 1930- och 40-talen när fossil energi i form av olja började användas i stor skala, som produktionen av konstgödsel kom igång på allvar. Tack vare billig olja kunde man fixera luftkväve syntetiskt och producera kvävegödselmedel. Plötsligt var det möjligt att odla spannmål och andra grödor utan att ha djur. Växtnäringen kom från konstgödseln istället för djuren. Jordbrukets specialisering hade börjat. Idag är specialiseringen utpräglad och i stora regioner odlar man enbart spannmål – oftast foderspannmål – medan andra regioner fokuserar på djurhållning och odlar främst vall och köper in foderspannmål. Denna uppdelning försvårar omhändertagandet av växtnäringen i stallgödseln. För många djur i en region i relation till mark att sprida gödseln på, ökar risken för växtnäringsläckage, vilket övergöder omgivande vatten. 

Strukturförändringen skedde inte enbart inom primärproduktionen utan parallellt förändrades även förädlingsindustrin och livsmedelshandeln. Regional prägel ersattes av storskalighet och centralisering. Inom mejerisektorn har Sverige exempelvis gått ifrån att efter kriget ha lokala mejerier till att idag domineras stort av ett mejeri, ARLA, som ägs gemensamt av svenska, danska och engelska bönder. 

Strukturförändringen är inte unik för Sverige utan följer samma mönster över världen.