Ska fiskmjölsfabrikerna ta den sista fisken?

Utländskt ägda fiskmjölsfabriker etablerar sig längs med kusten i Senegal och andra länder i Västafrika. Fisken de använder kommer från det lokala småskaliga fisket. Det är kvinnorna och landets livsmedelsförsörjning som är de stora förlorarna när fisk som skulle kunna ätas direkt i stället exporteras som fiskmjöl.

Foto / Illustration:

Mats Hellmark
Artikel

Utländskt ägda fiskmjölsfabriker etablerar sig i kustsamhällena i Senegal och andra länder i västra Afrika. Mellan 2011 och 2014 har mer än tio fiskmjölsfabriker byggts upp i Kayar och M´bour längs Senegals kust. Fiskmjölet exporteras till Asien och Europa där det används som foder för fiskar och andra djur. Fisken som de använder för att tillverka fiskmjölet kommer från det småskaliga fisket.

– Det är kvinnorna på den lokala marknaden och landets livsmedelsförsörjning som är de stora förlorarna när fisk som kan ätas direkt i stället exporteras till utlandet som fiskmjöl, säger Beatrice Gorez från Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation CFFA, Coalition for Fair Fisheries Arrangements.

Fiskmjölsfabrikerna konkurrerar framför allt med de lokala kvinnorna om fångsterna från havet. Kvinnorna som traditionellt bearbetar och säljer fångsterna på den lokala marknaden har inte alls samma resurser och ekonomiska tillgångar som fabrikerna har. Detta hotar familjers och hela fiskesamhällens välbefinnande eftersom de ofta är beroende både av fisken som proteinkälla och inkomsten som kvinnornas arbetet genererar.

– De industriella operatörerna har råd att köpa vilken fisk de vill, de har råd att betala två eller tre gånger så högt pris som de lokala fiskekvinnorna, säger Mamboup War, som leder den lokala gruppen Pentium Senegal.

Situationen gör det svårt för de lokala fiskekvinnorna att köpa fisk. Det gör att det småskaliga fisket inte kan bidra lika mycket till lokal livsmedelsförsörjning och att minska fattigdom som tidigare.

– Vi har blivit som en stege som utländska handlare klättrar på för att tjäna pengar, medan vi själva fortsätter leva i fattigdom, fortsätter Mamboup War. Hon funderar på att byta yrke och börja handla med begagnade kläder i stället.

Kvinnorna i byn Nianing minns med nostalgi gångna tider när fisken i havet var riklig och fiskaffärerna frodades.

– Då hade vi inga problem att få tag i fisk. Vi hade till och med råd att hjälpa våra män, vi kunde köpa båtar och utrustning till dem, säger Iphigénie Mbissine Sarr ledare för den lokala organisationen för kvinnor som bearbetar fisk.

En del fiskare är ändå nöjda för att de får ut ett högre pris för sin fångst. Andra tycker annorlunda. Abdou Karim, en av de lokala fiskarna i Joual-Fadiouth 10 mil söder om Dakar, är en av dem.

– Vad händer på några års sikt? Vi tar redan ut mycket mer fisk än vad bestånden tål, och de höga priserna gör att kvinnorna inte längre får tillräckligt med fisk att röka och torka, säger Abdou Karim.

Enligt FNs livsmedelsorgan FAO är alla västafrikanska fisken överexploaterade, och kustfisket har minskat med 50 procent på 30 år.

 

 

Läs mer om fisket i Västra Afrika i När fisken försvinner

 

Läs mer i vår artikel Röster från Afrikas fiskesamhällen. Här hittar du också den lättlästa och tankeväckande rapporten Voices from African Artisanal Fisheries där män och kvinnor som arbetar med fiske i Västra Afrika berättar om sina liv inom fiskenäringen och vilka utmaningar det innebär.