Älven, makten, tystnaden

Älven, makten, tystnaden

När striden om Vindelälven var avgjord blev det tyst.
Joar Tiberg har rest genom den tystnaden, 30 år efteråt.

Skribent Joar Tiberg

Det står två fjällgäss på gamla slåtterängen ute på det mellersta näset och tiger still. Kortbenta och med vita pannbläsar, i det luddiga snöfallet. När man kommer knallande i kvällningen lyfter de. Tungt, slår ett varv över deltat, Ammarnäs lilla samhälle och potatisbacken, försvinner upp mot fjälltopparna, mot Äivisåive och Ammarfjället.

När man kommer på nästa runda är de där igen. Betar gräs. De lär vara en ornitologisk sensation. Ska vara lyckliga att ha livet i behåll. Tydligen. I vinterkvarteren nere på Balkan klubbar man ihjäl dem och äter.

Det där upprör en del fågelfolk. Men nu ska man visst ställa saken till rätta. Man ska försöka få gässen med de vita pannbläsarna att söka nya vinterkvarter. Några fågelforskare driver ett försök att få dem att ändra rutt, följa kanadagässen istället mot vinterkvarter i det civiliserade Västeuropa, där de slipper undan grytorna. I alla fall just nu… När hungern flyttat på sig får väl något albanskt forskarlag lära dem att flytta tillbaka igen.

Ja, det ska fan vara fågelforskare.

Snöfall alltså. 26:e maj säger almanackan. Ett slags tisdag. Korta uppehåll, och så snöfall igen. Nu fryser kalvarna ihjäl uppe i kalvningslanden, mumlar Per Skum när vi stöter ihop uppe på gårdsplanen. Den samiska flaggan vajar. Forsen mumlar och ryter, ödemarkens tåg som aldrig kommer fram. De vitbläsade, lyckliga, försvinner ideligen i snön.

Det finns en väg.
En väg hit och härifrån. Man säger: Vägen.
Åka förbi går alltså inte. Man åker hit. Här blir man. Det ligger här, nedsänkt i nånting; värdighet, depression, vad man nu vill kalla det, hot.
En vändplan. Några hus. Fåglar…
Och en väg.
Leder hit och härifrån.
Man säger: Vägen.

Gurkodlaren Bengt Johansson i Björkheden har lagt ner verksamheten. Det bar sig inte. Intäkterna ville inte täcka kostnaderna, transportkostnaderna. Suget var inte tillräckligt efter gurkor odlade i lapplandssol.
Nu odlar han i liten skala i stället, för husbehov och förbipasserande. Bakom de tonade bilrutorna skymtar växthuset förbi.

Jag sitter bak i Harriet och Ronny Forséns dieselmersa, och åker. Längs vägen. Knappt tio mil till Sorsele och andra vägar, och fullt med bränsle i tanken. Snö i luften.
Jag har fått läget i korta drag. Alla hoten, isoleringen, de långa vintrarna, och lugnet, som blir för lugnt för att överleva på. Längtan efter väg, väg över fjällen, som politikerna lovade när utbyggnaden av älven inte blev av. Längtan efter värld, förbipasserande: Det finns vägar överallt, så varför inte här.

Byarna sveper förbi, namn: Djupfors, Kraddsele, Övre Sandsele, Svarttjärn. De vinkar inte. Somliga syns inte ens. Husen är mörka, blinda. På andra stranden skymtar enstaka hemman, väglösa en del, tomma med igenväxta potatisåkrar, strandängar. Skogen står överallt. Mörk och nära och vill in.

Vi roade oss en gång när vi åkte här, att räkna hur många hus det lyser i om tio år. En älgko blänger till bakom en sten, fjolårskalven står en bit bort, orolig, snart bortstött.
Då är det nog svart… kom vi till.
Då blir det ruggigt här. Säg en novembernatt, svart alltihop. Då blir det att ha bra laddning i mobiltelefonen, om nåt skulle hända.
Ja, men mottagningen fungerar ju inte jämt.
Nej… det förstås.

Kilometrarna rullar undan och milen. Genom björkslyet skymtar älven ibland, blänker till. Man ser den, för björkarna har inte slagit ut än.
Och snön övergår i regn.
I byn vi kommer till nu bor det folk. Tre stycken, pensionärer. Vedstapel, några pärrader, traktorlik nere vid älvkanten, skorstensrök. Och så skog igen, sly. Svärta. En hare slinker fram, i vinterskrud, vit, lysande. Man kunde vränga till en metafor av den, tänker jag. Den ber om det, den vita haren mot allt det mörka, skogen, bergen mörka, haren vit, jagad, synlig. Synlighet som mått på utsatthet..?
Därinne bor tre barn!!

Laila Borgström har tjänsterum i bottenvåningen i Sorseles kommunhus mitt emot den nedlagda järnvägsstationen. Ljust och rymligt och med två rejäla kungsörnar på ena kortväggen och nånting som hon tror är en fjälluggla på den andra.
Reservatet är som en död hand som ligger över kommunen.
Det var det första hon sa, när vi hälsat klart, kommenterat vädret, minusgraderna, snön som övergått i regn under förmiddan, och satt oss ner.

Hon har varit med länge i politiken, många år, i kommunen och landstinget i Umeå. Kommunalråd är hon sen lite drygt ett år, sen den förre tvärdog i bilen på väg nånstans. Han var centerpartist. Hon är socialdemokrat. Majoritetsförhållandet var osäkert, förklarar hon, och miljöpartiet valde att stödja henne. Hon är barnfödd i kommunen, djupa rötter. Och hon har skrivit ett brev till miljöministern.

Det vill hon tala om. Brevet till Anna Lindh. Där finns det som det handlar om nu för hennes del, för det mesta, där finns de mörklagda husen, den snart kolsvarta vägen, pensionärerna och traktorliken, de igenväxta åkrarna. I brevet till miljöministern finns allt det där, nedsmält till siffror, procenttal, hårdfakta: Sen 1970 har befolkningen minskat med en fjärdedel. Sextiofyra procent av kommunens yta är reservat i någon form. En död hand. Och så står det: Vi kräver tio miljoner.

Tio miljoner om året för den döda handen. Annars tänker de begära omprövning av beslutet att inte bygga ut älven. Så står det i brevet till miljöministern. Och det vill hon tala om.

De var överens, säger hon, alla i fullmäktige var överens om brevet, om den döda handen, om att hota med en omprövning. Längre ner längs älven vill man inte längre bevara den. En majoritet vill riva upp beslutet från 1970 och bygga ut nationalälven. Så långt vill inte Laila Borgström gå. Inte än.

Men ingenting kan uteslutas, inte på sikt. Hon är besviken. Över att löftena från 1971 inte har infriats, säger hon. Det skulle bli väg, ny väg över fjällen och in mot Ammarnäs. Isoleringen skulle brytas, byarna få liv, världen skulle börja pumpa förbi. Det skulle bli sysselsättning. Det skulle bli vindelälvspaket. Det skulle bli framtid. Sen dess har fyra och ett halv tusen invånare sjunkit till dryga tre tusen och snart finns inga unga som kan leda gamlingarna till muggen längre. Skatteintäkterna rasar.
Inte allt, men mycket, har med reservatet att göra, den döda handen.

Hon fick ett svar. Ett kort svar från miljöministern. De skulle vara glada, stod det. De skulle vara glada över reservatet, sa hon, och stolta, och så gick hon på lite om vikten av biologisk mångfald, om EU:s prioritet för bevarandet av den biologiska mångfalden, om upprättandet av ett sammanhängande ekologiskt nät av skyddade områden. Natura 2000… Den döda handen.

Om vägen, hoppet att ljuset skulle tändas ute i byarna, skrev miljöministern: för mig framstår det som något positivt att reservatet inte genomkorsas av vägar; det bidrar till orördheten och ökar möjligheterna att ostörd uppleva naturen.

Så. Makten hade talat. Makten behöver sitt reservat. Sitt ekologiska nät. Sin döda hand.

Det blev nytt krismöte i fullmäktige, och nytt brev till ministern. Ett beskare, säger hon. Man kände viss irritation, skrev man. Konstaterade, att svaret från statsrådet vittnar om en brist på insikt om realiteter. Så skrev man.

Realiteter alltså. Den svarta vägen. 64 procent av kommunen är en död hand, man får inte hugga ner skog, dra väg. Ingenting. Det ger en passiv stämning, uppgivenhet. Händer inget snart kan de inte längre upprätthålla den sociala servicen, gamlingarna får leda varann. Vi är nära gränsen, säger hon. Tio miljoner behövs. Minst.

Och inget svar från ministern. Inget jävla svar på det andra brevet. Hon har haft tid, hon har haft många månader på sig att svara. Men hon har nog sagt sitt. Dom ska vara stolta. Dom ska vara stolta över orördheten, över att ostörda få uppleva naturen, över Natura 2000… Makten har talat. En gång får räcka. Makten har talat klart.

Men de gav sig inte. För en månad sen satte hon sig ner igen, Laila Borgström, och skrev, en gång till, till statsministern, gamle kommunalrådet från Katrineholm, han borde väl veta, Göran Persson borde väl.

Får se om han svarar före valet, säger hon lågt.

Det är ett år sen hon blev kommunstyrelsens ordförande, ett år sen den förre gick och tvärdog i bilen nånstans. Hon ville inte egentligen. Det kändes tungt. Hon hade landstingspolitiken nere i Umeå. Trivdes med den. Med resorna. Tjugotusen mil har dom ihop, hon och Volvon. Tjugotre mil på morron och tjugotre mil hem igen på kvällen. Hon trivdes, och det kändes tungt att ta tag häruppe, all verklighet, sågen som stod still och hotellet i konkurs. Hon ville inte. Men de tvingade henne. Mer eller mindre, partivännerna, sa att när hon stod tvåa på listan så fick hon nog ta och ställa upp, bita ihop…

Och det är bättre nu. Det har börjat bli roligt, säger hon. Lite framgång har hon fått känna. Sågen är igång igen, och hotellet har öppnat. Jag var där nyss. På hotellet. Åt dagens, och väntade på vårt möte, såg ut på älven. Den rann där. Den var fin att titta på. Jag tänkte på bilderna, i pressarkiven, från då, när den var på allas näthinnor, när Vindelälven var nationens stora framtidsfråga. Fjällbönderna som marscherade i teverutor och på löpsedlar, och fann sympatier långt ner i Skåne, bland folk som aldrig hade sett en norrlandsälv. Samerna, i sina högtidsdräkter, och med sina tystnader, sina allvarstyngda tystnader som under några ögonblick tycktes utmana hela det moderna projektet, Industrisverige.

Nån hyllmeter tar de upp i pressarkiven, de där bilderna, ett borrprov genom en bit svensk efterkrigshistoria. Man kan bläddra. Det börjar försiktigt, underdånigt: Bekymrade fjällbor till huvudstaden, 100 gårdar beräknas bli översvämmade… Renägare Olof Nutti från Svaipa sameby gick till kungs. Men ett knappt decennium senare, efter ungdomsrevolt och med en mornande kvinnorörelse i ryggen, kan socialdemokratiska riksdagskvinnan Nancy Eriksson läsa lusen av utbyggarivraren och partikollegan Gösta Skoglund. Så avhyvlad har nog aldrig en före detta riksdagsman blivit av en av sina partivänner inför kolleger och publik, rapporterade Expressen. Och kort senare, i mars 1970, blev industriminister Krister Wickman hårt ansatt av ungdomar från Västerbotten. Ungdomarna gick inte med på ministerns kraftekonomiska beräkningar. Då var kampen nästan över, den mest segdragna miljöstriden i landets historia gick mot sitt slut, vinden hade vänt.

Den 1 april 1970 kom beslutet. Heluppslag i rikstidningarna, bybor i lusekoftor poserande i hemmajorden, skålande i blåbärsvin, leende: Arnold Sundqvist, som enligt somliga avgjorde hela frågan den där augustidagen 1967, när riksdagens beredningsutskott med Nancy Eriksson i spetsen var på resa längs älven, när han klev upp på sin omkullvälta båt ute på Bäverholmen, under den hamrande solen, och läste en dikt till älven. Det blev knäpptyst. Nancy Eriksson rördes och lär efteråt ha viskat i örat på en av byborna: vi kan inte tillåta att detta läggs under vatten. Och Harry Thorfve, hemmansägare från Adolfström som kanske hade kämpat allra hårdast, som hade etablerat vissa kontakter under striden, och var i radio och hos Hyland i Hylands hörna, fick sympatier långt inne i makten och rapporter bakom rygg, fick höra hur snacket gick i utskottet, hur Palme resonerade, Sträng som var för och ville vräka dem, Erlander, och Ingemund Bengtsson, jordbruksministern: Vad ska man göra med en befolkning som vägrar att flytta på sig… Harry Thorfve, som lite senare, när segeryran hade lagt sig, fick åka ner till Karlstad och hämta medalj från Naturskyddsföreningen, för insatserna i nationens kanske största miljöstrid dittills. En vattendelare i synen på naturvården.

Men det var ingen början. Det var ett slut. Och kanske kände dom det, rentav, långt inne, när de hissade flaggor och skålade, poserade i potatislanden för pressfotograferna, att det skulle bli svårt. Det fanns ju ingen plan för dem, ingen alternativ zon i storsamhället som kunde få utvecklas åt ett helt annat håll. Nåt sånt fanns inte. Och kanske kände de det, när de stod där, att de skulle försvinna, baxas in på bygdemuseum, med sina slåttermarker och sitt blåbärsvin, sitt fiske för husbehov.

Anna Lindh tänker inte betala ut några skattemiljoner för den döda handen, för bygdemuseet. Det har hon gjort helt klart med sin tystnad. De sa nej den gången, och tåget gick. De finns inte med, riktigt. Och därför kommer inte Göran Persson att svara på nåt brev han heller. Annat än med allmänt hållna utfästelser om vikten av biologisk mångfald, EU:s prioritet av ekologiska zoner. Natura 2000… Grötspråk. Maktens språk. Den fjällvandrande makten, som behöver den orörda naturen, Natura 2000, den döda handen, en vecka om året för att samla tankarna… Kjell Olof Feldts språk.
De hade sin seger, och inget mer. De fanns inte med i planritningen som borgarna och socialdemokraterna drog över framtiden, de som satt och skålade den där aprilkvällen för snart trettio år sedan med skinande snö på fjällsluttningarna. Arnold Sundqvist gick åt sidan då, gick ner till stranden, han hade målarfärg med och pensel, skulle döpa båten han stod på den där solskensdagen, under den höga himlen, och läste sin dikt till älven. Han döpte den till Nancy, förstås.

Och då hade Nancy för länge sen åkt hem till sitt. Nancy Eriksson och naturvårdarna och fågelfolket, makten. De hade för länge sen åkt hem till Stockholm och planritningarna som skulle förpassa älvdalen rakt in i glömskan och mörkret. Rakt in i historien, den döda handen.

För de sa inte bara nej till en utbyggnad, den där gången. De sa nej till en världsbild, ingenting mindre. Kanske utan att egentligen veta det sa de: vi vill nåt helt annat.
Det sa de inte.
Och det sa de.
Och nu rinner den där, som den alltid gjort, provocerande, är sig själv nog, rinner utanför det nyöppnade hotellet några kvarter bort, där man kan äta dagens om man vill, skinka och potatis och kaffe, femtiofyra kronor.

Laila Borgström sitter tyst under fjällugglan. Verkar ha tankarna på annat håll, hon också. Om några timmar ska hon stå på scenen i Folkets hus inbjuden av LO-facket, och svara på just dina frågor om kommunens framtid. Kanske tänker hon på dem nu, på LO-folkets frågor. Vad hon ska svara. Ska hon nämna brevet till Göran Persson? Anna Lindh som ger fan i att svara? Kanske grubblar hon på det. Hur hon ska tackla missnöjet som pyr i LO-leden, de har hela tiden förespråkat en utbyggnad, varnat för mörkret och utflyttningen, den döda handen. Att samma döda hand vilar över de utbyggda älvarna, samma mörker, fast ännu tystare, utan forsbrus i fonden… låtsas dom inte om. I fyrtio år har dom varnat, hon hörde det vid köksbordet hemma redan som barn, från pappan, byggnadsarbetare, LO-medlem, han ville ta älven, han varnade för mörkret, han har fått rätt, han också… Om tre timmar kliver hon upp på scenen.

Det sitter en blåhake i slyet framför Filadelfiakyrkan. I snön som faller. Den väntar på bättre väder, lite värme för att ta sig vidare upp till häckningsplatserna i fjällsluttningarna. 27 maj i almanackan. ICA har stängt för dagen. Posten har stängt för alltid. Blickstilla bland kåkarna. Till och med hundarna tiger. Allt tiger.
En bit upp i backen kan man nå in till paradisets lugna kärna om man vill. Ett gäng som har slagit sig på den nischen i en loge däruppe.

Blåhaken byter kvist. Den ska man nog minnas, den tigande blåhaken i snöfallet. Och sopsäckarna ska man minnas. Ljudet från de tomma sopsäckarna när de färdas runt i stålburarna i Fridas stugby ovanför vändplanen och vägen. Mjuka oroliga ljud.
www.vindelalven.se står det på en plastremsa på anslagstavlan mitt emot hembygdsgården. Jesus vet hur du har det, vid entrédörren till Filadelfia.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.