Det talas om sommar men det är inte mycket som tyder på att det är sant. Från en gråmulen himmel strilar ett fint regn och fjärdarnas vågor toppas av vita gäss. Under helgen rasade åska och Skärgårdsstiftelsens tillsynsman Sten Söderlund blev fast i Lygna skärgård.

Därför ligger han efter med sälinventeringen och har egentligen inte tid. Men det var också därför han och hunden Selma fick korn på minken. Den låg under Sten Rinaldos gamla skithus och flydde ner under en större stenformation. När vi möts i hamnen har Sten tagit fram bössan.

– Låter jag hunden jobba en stund blir minken stressad, säger han, och minken är så aggressiv att den går till anfall. När minken skriker kallar man på hunden, efter en stund kommer minken ut. Det är då man skjuter.

Det ligger tre bodar på största ön i Lygna, långt ut i Stockholms skärgård. Två av dem ägs av skärgårdsskildraren Sten Rinaldos barn. Magdalena Rinaldo bor i den bod som ligger i själva hamnen.

– Vi vill inte ha mink härute, säger hon, den gör ofantlig skada på fågellivet. På vissa av öarna här har vi haft svärta och tordmule sedan slutet av 1800-talet, men när minken kom försvann de.

Magdalena vet, hon har ärvt Sten Rinaldos fågelräkning som han i sin tur övertog från Georg Nordström, vars far började räkna sjöfågel i Lygna utskärgård för mer än hundra år sedan. 1993 såg Magdalena mink första gången och 1995 var den rotad i Lygna.

– På de öar vi har mink ser man tydligt hur sjöfågelbeståndet minskar, säger hon.

– Minken är ett fruktansvärt effektivt rovdjur, säger Sten Söderlund.

Människor har vissa uttryck, eller ord, som återkommer när de berättar. Det kan vara målande ord, slanguttryck eller förstärkande ord. Jag skriver ordet aggressiv i anteckningsblocket när vi sitter hos Sture Lindberg i Norrtälje. Därtill kommer en jämn ström av svordomar. Vi talar om mink och Sture blir svart i blicken, svär och återkommer ständigt till hur aggressiv minken är. Det är ingen tvekan om hans avsky. Inte heller om hans egen aggressivitet, det blir på något sätt en bild av något som kan liknas vid ett krig.

– Den djäveln kunde till och med ge sig till att äta på sig själv, säger han med rospiggars rätt att överdriva. Hade den skadat en tass fick vi smörja in den med tjära för att inte de andra minkarna skulle äta upp den.

År 1938 var Sture Lindberg 18 år gammal och bodde på Tjockö. Hans bror Sivert hade fått jobb på en nystartad anläggning som byggts av en Clarence Hammar på Lidö utanför Norrtäljeviken.
En minkfarm. Sivert rekommenderade Sture.

– Det var ett djävla bra jobb tyckte man då. Och det där med mink var inget man funderade över. Ingen visste något om den, vi skärgårdsbor visste knappt hur den såg ut.

– Så sent som i början av femtiotalet var jag ute med en kompis som sett ett underligt djur. Han trodde det var en hermelin, men jag såg direkt att det var en mink. När jag tagit den djäveln sade han att han aldrig sett något liknande.

– Nej, vi skärgårdsbor var bara glada för jobb.

Och den minkfarm han kom till var ingen liten anläggning. I minkstallar hölls 8 000 minkar i fångenskap. På hösten slaktades 6 000 minkar och de som var kvar användes till avel.

Anläggningen korades i en artikel i Svensk Damtidning 1939 till världens största minkfarm.

– Vi var över femtio man som arbetade där, säger Sture, vi hade tjugo kronor i månaden, fritt husrum och mat.

Farmen på Lidö var ett helt litet samhälle. I herrgården bodde ägaren Clarence Hammar som lärt sig minkuppfödning i Kanada, här fanns elverk, minkstallarna var nio stycken 200 meter långa träbyggnader och tre fiskare var anställda för att fånga strömming. Två ton mat åt minkarna varje dag, oftast mald strömming men också köttrester från slakterierna i Norrtälje.

– Det gällde att föda minken rätt för att pälsen skulle bli blank och fin, berättar Sture, men det var födan som blev farmens fall. När kriget kom räckte inte maten åt både mink och människa.

Men det Sture minns bäst är just minkens aggressivitet och förslagenhet. – Dom var listiga och rymde jämt och ständigt, säger han, större delen av året var mitt jobb att fånga mink som rymt. Minken fanns på alla små öar runt Lidö och de simmade långt.

– Det var ett helvete att ta minken levande ur fällorna. Det gällde att ta den exakt rätt, annars vände den och högg. Blixtsnabbt.

– Gick man i stallarna och minken var i andra änden på en bur och man la handen på gallret så anföll den direkt. Det är ett nästan ofattbart aggressivt djur.

Minkfarmen gick i konkurs 1940.

– Men jag har inget minne av vart djuren tog vägen, säger Sture, de flesta slaktades väl. Men de som inte hade bra skinn… ja inte vet jag vart de tog vägen.

Lidö ligger utanför Norrtäljeviken, centralt i norra skärgården, här går vattenvägar åt norr, öster och söder.

När kvällen sänker sig över Lygna står vi spända vid stenröset. Hunden Selma jobbar febrilt för att jaga fram minken, på en bergknalle står Sten beredd med bössan. Han har varit noga med att ta på kepsen som visar att han är Skärgårdsstiftelsens tillsynsman. Jakt på mink är förbjudet vid den här tiden, men tillsynsmännen har ett övergripande uppdrag att skydda fågelskyddsområden.

Efter en stund hör vi minken fräsa åt Selma och Sten kallar på hunden. Och mycket riktigt kommer minken fram. Men åt fel håll, reptilsnabbt slinker hon som en brun blixt över berget och in i säkerhet under ett ännu större klippblock.

– Nu är det ingen mening längre, säger Sten besviket och lägger ifrån sig bössan, nu får vi sätta ut fällorna.

Fällorna ser ut som långa metallhylsor, en kraftig fjäder gör att en metallplatta slår ner när minken går in. Minken dör. Och alla skärgårdsbor blir glada.

– Ja det blir man väl, säger Sten, minken är ett svårt problem. Men det beror också på vilken inställning man har. Vad man vill skydda.

Sten blir märkbart bitter i rösten när han berättar om minkens härjning. Hur den går fram mot arter som tordmule, svärta och dopping.

– Vissa öar blir helt rena. Jag har haft öar där jag räknat häckande tordmule i många år men efter minken så är tordmulen borta.

– Från början av åttiotalet och framåt kan man se att minken har erövrat cirka två sjömil skärgård om året. Nu har den kommit ända hit. Och de som drabbas är främst koloni- och markhäckande fågel. Ejdern klarar sig däremot ganska bra eftersom den häckar så spritt.

– Ett annat problem är att vi har dålig kunskap om hur man effektivast jagar minken. Det gör det dyrt och vem vill satsa de pengar som behövs?

Jakt med hund är effektivt vår och höst, fällor är en annan metod, kombinationen är sannolikt nödvändig.

– Vi har rent allmänt dålig kunskap om minkens beteende.

För några år sedan trodde man att rejäla isvintrar skulle få ner antalet, men det visade sig att minken gick under iskanten och fiskade. Men det finns några projekt på gång, bland annat med radiosändare på mink, som kan ge oss bättre kunskap. Det kan också förfina fångstmetoderna. Länsstyrelsens minkpolicy är att hålla rent i fågelskyddsområdena.

När mörkret sänker sig över Lygna står fällorna strategiskt placerade runt minkens lya. Minkens naturliga nyfikenhet gör att den troligen kommer att gå i fällan men vi har också spetsat med lite fiskrester.

År 1928 kom minken till Sverige. Då startade den första minkfarmen, samma år gjordes också den första observationen av mink i fritt tillstånd. Den stora explosionen kom efter kriget, då också minkfarmerna i Sverige ökade drastiskt.

I dag finns minken över i stort sett hela Sverige, med något undantag i de allra nordligaste fjälltrakterna. Detta är en anmärkningsvärt kort tid för en djurart att etablera sig i ett nytt område. Det visar att den svenska naturen lämpar sig väl för denna nordamerikanska invandrare, men också att minken i Sverige har relativt få fiender. Minkens ökning sammanfaller också med dess huvudfiendes, utterns, tillbakagång. Redan när minken kom var utterstammen svag i Sverige. Minken är dessutom en allätare som väl anpassar sig till vad som erbjuds, den kan till och med bli asätare om det krävs.

Alla är i dag överens om att minken går hårt åt framförallt sjöfågeln i skärgården. Inventeringar visar att sjöfågelbeståndet minskat sedan den stora fågelräkningen 1974, allra mest under de senaste åren.

– I Lygna, Skarv och Röder kom ingen tordmuleunge på vingarna 1995 trots att det fanns nästan 800 vuxna tordmular i juni, berättar Sten Söderlund.

I Bullerö skärgård visar fågelinventeringar att antalet regelbundet häckande sjöfåglar minskat från 25 till 20 arter. Det är tordmule, skräntärna, bergand, skrattmås och skäggdopping som helt försvunnit, men bestånden av silltrut, småskrak och tobisgrissla har också minskat. Sent häckande fåglar som svärta drabbas extra hårt.

I maj till juni behöver minken föda till kullar på sex till tio ungar.

Det är inte många som i dag ifrågasätter att minken är en fara för sjöfågelbestånden. Men jakten på mink är ändå kontroversiell. Det handlar trots allt om att jaga ett djur som är på väg att etablera sig i den svenska faunan. Och kanske man måste acceptera förändringen, allt annat handlar ju om utrotning.

– Du kan spetsa till frågan, säger Sten Söderlund, antingen har vi en fågelrik skärgård med många arter, då måste vi hålla efter minken, eller så låter vi det vara och får färre arter.

– Du kan aldrig utrota minken, men lokalt på vissa öar eller skärgårdar kan du hålla rent från mink. Svenska Högarna är till exempel rent från mink och där häckar fortfarande alla arter.

– Det har också visat sig att sjöfågeln ganska snart kommer tillbaka om minken försvinner. Ska vi ha fågelskyddsområden får vi nog acceptera att vi måste hålla efter minken.

På morgonen ligger dimman tät runt Lygna skärgård. Sten Söderlund är lätt stressad, just denna vecka ska han räkna säl. Men dimman ställer till det.

Den första fällan vi kollar är tom, i den andra sitter minken. Just jakt med fällor är i dag det kanske billigaste och effektivaste sättet att fånga minken. Men även fällor måste vittjas och skötas. Och tidig vår och höst är skärgården ofta avfolkad.

Vid bryggan i den lilla naturhamnen flår vi minken och känner något som alla talar om.
Lukten. Mink luktar. Körtlar släpper ut doftämnen som används för revirmarkering. Det är den doft som gjorde att Sture Lindberg och hans bror brukade bli trakasserade när de åkte till dans från jobbet på Lidö minkfarm. Det fungerade positivt också. Sture berättade att fjärdingsman en gång vände med båten när han var på väg till Lidö och kände lukten.

– Det fanns ju inga duschar på farmen, sade Sture.

Men pälsen är fin. Magdalena sätter pälsen på tork på bodens vägg, den glimrar brun i solskenet. På något sätt speglar pälsen tragiken i människans förhållande till naturen. Vi har så lätt att påverka när marknaden skapar nya behov. Så står vi där med lång näsa när våra uträkningar slår slint. Med död sjöfågel i utskärgårdarnas klippskrevor och gläds över ett uppspänt minkskinn på en bodvägg i Lygna utskärgård.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.