Varje val är ett miljöval

Varje val är ett miljöval

För tio år sedan dog Västkustens knubbsälar mitt under valrörelsen. Katastrofen gjorde miljön till en av politikens viktigaste frågor. Alla partier lovade krafttag. Inför årets val är miljöpolitiken inte alls i fokus på samma sätt som 1988. Ändå är läget på många områden lika dystert som då.

Kvävebelastningen på havet har inte minskat och bottendöden breder ut sig, både på Västkusten och i Östersjön. Listorna över hotade arter har inte blivit kortare, och de skyddsvärda skogarna faller alltjämt. Fallet ”Hallandsåsen visar att vi ännu inte har grundläggande kontroll över kemisamhället. Utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser är lika stora nu som för tio år sedan. Trots detta, och trots att partier och riksdagsledamöter blivit betydligt mer miljömedvetna, stöter många angelägna reformer på patrull. SNF:s granskning av miljöpolitiken under den mandatperiod som nu är slut ger flera exempel. I början av perioden var nästan alla partier för höjda skatter på energi, råvaror och utsläpp som miljöpolitiskt styrmedel. Samtidigt skulle skatten på arbete sänkas för att hålla skattetrycket oförändrat. Efter några inledande höjningar, av framförallt energiskatterna, har utvecklingen stannat av. I dag diskuteras sänkningar av miljöskatter mer än höjningar. Det som lovade att bli de ekonomiska styrmedlens mandatperiod har i stället blivit subventionernas –med bidragsmiljarderna till ekologisk omställning som slutcrescendo.

Tendensen är betänklig. Den centrala principen att miljökostnader ska göras synliga, att varje verksamhet ska bära sina egna miljökostnader, förfuskas. Det finns en enkel förklaring till att detta sker, trots att politikerna säger sig vilja något annat. Inte många motsätter sig bidrag och subventioner. Men hot om höjda skatter och avgifter utmanar ofta starka särintressen. ”Likvärdiga konkurrensvillkor” har blivit det vanligaste kravet från lobbygrupper som vill slippa miljökrav och skatter på sin verksamhet. Det handlar ofta om att svenska företag anses missgynnade i förhållande till sina konkurrenter i andra EU-länder. Alla vet att den tunga lastbilstrafiken inte betalar sina miljökostnader. Ändå driver åkerinäringen just nu kravet på sänkt dieselskatt. Man menar att svenska åkare är missgynnade, eftersom vissa EU-länder har lägre dieselskatt än Sverige. Situationen är likartad när det gäller energibeskattningen för jordbruket. LRF anser att svenska jordbrukare inte har likvärdiga konkurrensvillkor. Eftersom industrin har undantag vill jordbruket också ha det. Ett undantag i energiskattesystemet leder snabbt till krav på ett annat undantag. Så fortsätter det. Vi får en successiv anpassning mot sänkta miljöskatter och lägre miljökrav, där det EU-land som har lägst ambitionsnivå blir normgivande. Ska utvecklingen inom EU bli positiv för miljön måste Sverige och andra, i miljöfrågor progressiva, länder våga gå före. Det blir också allt mer uppenbart att EU måste kunna ta majoritetsbeslut om miniminivåer för miljöskatter. I dag kan ett enda land, eller i praktiken ett enda starkt särintresse i ett land, sabotera för resten av Europa.

Det enda som kan ge politikerna kraft att stå emot starka särintressen är en väljaropinion som kräver att de försvarar allmänintresset. Den opinionen borde inte behöva hållas levande av säldöd eller andra rubrikmässiga miljökatastrofer en gång per decennium. Så länge den natur som försörjer oss är i fara måste varje val vara ett miljöval.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.