Själv kallade jag den inget särskilt. Jag och mina kompisar spelade fotboll i en glänta och fiskade i viken. Men en dag när vi jagade småfågel blev grannen arg och stoppade oss.

Det var mitt första bidrag till naturskyddet: att avstå från att skjuta talgoxar. Det var inte svårt, bara någon högre instans talade om vad jag redan innerst inne visste. Långt senare, när jag skrev boken Naturkontraktet (1991), satt kanske känslan kvar, att det går att göra något om man bara inser vad som är fel. Jag ville erinra om att erkännandet av miljöproblemen var ett stort framsteg.

Det var då. Idag är miljöledning vardagsvara och miljöfonderna gör karriär på börsen. Det mesta av detta är bra, men ibland går det för långt. Som hos den evige marknadspredikanten Herbert Simon, som i ännu en bok konstaterar att mänskligheten och miljön aldrig mått bättre. Om hur ”mänskligheten” mår vet jag lika litet som Simon, men att miljön mår bättre än någonsin är så fel det kan bli.

Med trosnitet hos vissa av den gröna marknadens evangelister kan man överse. Frågan är dock vad man skall säga om stämningsläget i den svenska miljöpolitiken. I propositionen Svenska miljömål (prop. 1997/98:145) sägs många kloka ord om mål- och resultatstyrning, och det talas om hur fint det i framtiden – om en generation – ska vara ställt med ”myllrande våtmarker” och ”levande skogar” och ”hav i balans” och många andra saker som ingen vettig människa kan ha någonting emot.

Inte så att propositionen saknar förtjänster. Den reflekterar djupa insikter om det nödvändiga i att pröva många vägar, inte minst internationellt samarbete, till ett så komplext mål som ”en bra miljö”. Den noterar att ett förverkligande av den s.k. Faktor 10 kan kräva beslut som kan upplevas som obehagliga.

Kruxet är tidsperspektivet, uppskjutandet till morgondagen av vad som kunde göras idag. Att vi haft ett förhållandevis snabbt genomslag för miljön i det nyss förflutna garanterar inte en lyckad miljöanpassning i den nära framtiden.
Det beror på.
Det beror på medborgarna, på företagen, på miljöorganisationerna.

Och det beror fortfarande på politik. När propositionen ställer upp allmänt hållna mål som skall vara uppnådda om några årtionden, så undrar man varför de som av folket givits makt inte vill använda sin makt för att göra något. Nu. Idag. 1998.

Ambitionen brister inte. Sverige skall bli ett ”ekologiskt föregångsland”. Men vet någon hur? Och vem skall gå före vem? Propositionen konstaterar att ”många företag går längre än vad som krävs enligt gällande regler”. Har politikerna delegerat rollen som ekologisk föregångare åt näringslivet? Antingen lever vi i paradiset eller också är det någon som inte tänkt färdigt här.

”Har politikerna delegerat rollen som ekologisk föregångare åt näringslivet?”
Man kan jämföra med den ekonomiska politiken. Vilken regering skulle kunna gå till val på ett program som sade att politikerna har lagt fast målen: ”ingen arbetslöshet”, ”hög tillväxt”, ”myllrande småföretag”. Nu är det sektorsmyndigheternas och marknadens sak att tala om hur arbetslösheten skall sänkas och tillväxten öka. En sådan regering vore otänkbar.

Miljöpolitik bör inte tas på mindre allvar än ekonomisk politik. Även en politik för ett ekologiskt föregångsland måste besvara frågan: Hur? Att inse vad som är rätt för miljön kan fortfarande kräva ett ord från en högre instans, särskilt när uppgiften är svårare än att avstå från att skjuta småfågel.

Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria vid Umeå universitet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.