Annons
Björnen – rovdjuret i våra hjärtan

Björnen – rovdjuret i våra hjärtan

Över tusen björnar lufsar omkring i Sveriges skogar. För 50 år sedan fanns det 300. Ökningen har inte provocerat fram något nämnvärt rovdjurshat. Men 60 vargar är tillräckligt för att väcka starka reaktioner och krav på utökad jakt.

Skribent Kerstin Otterstål Och Roger Olsson

I somras fick den statliga rovdjursutredningen i uppdrag att utreda vargfrågan med förtur. I april nästa år ska utredaren Sören Ekström ha bestämt sig – skyddsjakt på varg eller inte. Vargskräcken och varghatet lever. Ändå är björnen det enda av våra fyra stora rovdjur som i undantagsfall kan vara livsfarligt för folk. Sist någon människa dödades av björn i Sverige var 1902, när en jägare anfölls av en skadskjuten björn. De senaste 20 åren har sju personer blivit anfallna och skadade av björnar i Sverige. Av dem var sex jägare och en skogstaxerare. Fem av björnarna som anföll var skadeskjutna. Skogstaxeraren råkade överraska en hona med ungar. Skandinaviska Björnprojektet har registrerat över hundra möten mellan björn och människa under de senaste 14 åren. Inte ett enda möte har slutat med att en människa blivit skadad. Oftast har björnen stuckit så fort den känt lukten av människa. I fem fall gick björnen till skenangrepp. Den rusade fram en bit men kastade sedan om och försvann.

Han är inte farlig, bara man är varlig? Det stämmer kanske inte så bra. Jägarna som blev anfallna var varliga, smög tysta i skogen. Det är bevisligen bättre att tjoa och hojta, sjunga och ropa om man går i björnmarker. Jämför man svenska björnar med dem i Nordamerika och öster om Uralbergen får våra nallar gott betyg i uppförande. Ryska och amerikanska björnar är mer aggressiva och angriper människor i större utsträckning än våra. Sedan 1984 har Skandinaviska Björnprojektet följt över 200 björnar med radiosändare. Det har gett mängder av nya kunskaper kring björnarna och deras vanor. Man kan träffa på björnar inom fyra områden i Sverige (se kartan på nästa uppslag). Främst är det honorna som håller sig inom kärnområdena. Hanarna rör sig mellan dem, ofta över enorma områden.

Björnarnas gener har avslöjat att vi har två olika typer av brunbjörn i Sverige. De i Dalarna, Hälsingland och Härjedalen, det sydligaste området, är nära släkt med björnar i Spanien och Frankrike. De två björngrupperna har kommit hit från var sitt håll; den sydeuropeiska björnen kom traskande söderifrån och de nordligare björnarna från Finland och Ryssland. Egentligen kan man tycka att den här upptäckten borde ha lett till att all björnjakt stoppas i det södra området. De 200-250 björnar som lever där är nämligen världens enda livskraftiga stam av just den här björntypen, som dessutom är den äldsta man känner till. Problemet är att skillnaden mellan den norra och södra björntypen är liten. De är en och samma art, de ser inte särskilt olika ut och de har i stort sett samma beteende. Därför anses inte den södra björntypen så unik att den måste skyddas, utan man drar alla björnar över en kam. Om våra björnar hör till de fridsammare, är de inte lika vänligt sinnade mot varandra. Det är inte ovanligt att hanar dödar ungar, i synnerhet när hanen kommer ny till ett område och inte kan vara far till ungarna. Honorna å sin sida parar sig ofta med flera hanar, vilket kan vara ett sätt att få ungarna att överleva. En hane dödar vanligen inte ungar som han kan vara far till. Är tusen björnar tillräckligt? Det är en av de frågor forskare, jägare, samer och andra i Sören Ekströms rovdjursutredning nu ska försöka svara på. Klas Hjelm, SNF, är en av experterna:

– Redan i direktivet står det att vi ska ha livskraftiga stammar av rovdjuren i Sverige. Sedan gäller det att bli överens om vad som är en livskraftig stam. SNF vill höra den genetiska expertisen och menar att definitionen för ”livskraftig stam” måste grunda sig på vetenskapliga rön.

– Vi föreslog skyddsjakt på varg i samma omfattning som för de andra rovdjuren när det finns femton etablerade par. Men det har forskningsvärlden, genetiker och andra, sagt nej till, säger Anders Bjärvall på Naturvårdsverket. Femton vargpar är för lite, menar forskarna. Nio par, årets vargnotering, är för mycket menar de som nu sätter tryck på Sören Ekström och hans utredning. Det står strid kring vargen. Medan Nalle lufsar vidare, tolererad eller rentav omtyckt. Rovdjursutredningen ska vara klar nästa höst.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Kerstin Otterstål Och Roger Olsson
Artikeln publicerades i