Annons

De nya sommar-gässterna

Det går bra för fågeln från Arktis som bestämde sig för att stanna på Gotland. För 30 år sedan var den första häckningen en sensation. I år räknade forskarna till 3 000 par.

Skribent Susanne Liljenström

Vi stänger grinden noga. Skylten som varnar för betande djur avskräcker inte, men vi söker med spejande blick. Var finns tjuren? Klockan är strax efter fem en söndagsmorgon i juli på östra Gotland. Körvägen framför oss leder ut på en långsmal udde. I mittsträngen växer doftande kamomill, på ömse sidor breder ett alvarliknande landskap ut sig. Med vinden når oss måsars skrän blandat med tärnornas gnissel. Vi söker oss mot havet. Marken är täckt av lågvuxet gräs, gulmåra, backtimjan, femfingerört och silvrig malört. Här och var lyser det kalkvita gruset fram. Några strandskator pilar förbi över våra huvuden under ljudligt ”kubik kubik kubik”. Gåsflocken finns där nere på strandängen. Fåglarna är skygga och vi närmar oss försiktigt, i skydd av enarna. Då kommer de sättande, ett helt gäng kvigor i sprittande galopp. Och mitt bland dem fast med värdigare stil, en stor svart tjur. Den verkar ofarlig… Vi fortsätter, fast mindre diskret med korna som flåsar och frustar runt oss. Vi borde vara upptäckta för länge sedan. Kjell Larsson, forskare vid Uppsala universitet, tar sikte på en endunge ett par hundra meter från stranden. Hukande närmar han sig, samtidigt som han rutinerat justerar kikarstativet. Själv är jag ovan vid att släpa på tuben, och när jag äntligen kommit fram tar det en god stund innan jag fått in rätt höjd och vinkel. Korna slår en nyfiken ring omkring oss. Gässen har mycket riktigt blivit nedskrämda i vattnet. Nu ligger de en bit ut som ett guppande svartvitt band. De vita huvudena lyser i morgonsolen. De verkar ändå rätt lugna, sträcker lite på de svarta halsarna, ryster på huvudena och spanar då och då in mot land. Någon lyfter bröstet från ytan och flaxar med vingarna. Vi väntar.

Årets sommar är den fjortonde som Kjell Larsson ägnar åt de vitkindade gässen. När han började som doktorand 1985 hade gässen häckat på Gotland i drygt tio år, men de var då bara omkring 450 par. Numera häckar mer än 3 000 par på betade strandängar längs Gotlands östkust. Kjell Larsson försöker bland annat ta reda på hur fågelbestånd utvecklas och regleras. Vilka miljöfaktorer och individuella egenskaper har betydelse för hur många ungar som föds och för hur många som överlever? Hur överförs värdefulla egenskaper mellan generationerna? Ärvs de eller kan gässen lära sig av varandra? Vi antog att de vitkindade gässen borde vara ganska lätta att studera, berättar Kjell. De är stora, lever i stabila par och kommer tillbaka till samma område för att häcka varje år. De bildar kolonier, och eftersom ungarna vanligen återvänder till födelsekolonierna kan man dessutom studera många besläktade individer på en och samma plats.

Tidigare häckade de vitkindade gässen bara i Arktis. De mellanlandade på Gotland på väg från vinterområdena i Holland. För omkring 30 år sedan bestämde sig några av dem för att det var onödigt att flyga längre norrut, och därmed öppnades möjligheten att följa etableringen av en ny art. Korna har tappat intresset för oss och försvunnit till andra sidan udden. Det börjar bli dags att se vad gässen har för sig. Kjell höjer försiktigt huvudet över buskaget. –Nu börjar de komma upp här bakom, säger han tyst. Jag flyttar mig lite längre in så att jag får en enbuske bakom ryggen, de är väldigt känsliga för siluetter. Han får fram anteckningsbok och penna. Ställer in skärpan på tuben och börjar koncentrerat läsa av de färggranna plastringar som många av gässen har runt benen. Blå 9–… Gåsen rör sig. Väntar… …gul P. Gul 6 vit… En annan gås skymmer. Väntar… J. Vit 9, grön 9. Alltid vänsterbenet först. Gåsen kommer in i högt gräs. Väntar… Varje gås har sin egen kombination av färger, bokstäver och siffror. Det gör det möjligt att skilja ut enskilda individer och hålla reda på hur fåglarna är släkt med varandra. Genom åren har över 6 000 gäss märkts på detta sätt. Ringarna kan läsas av på långt håll, berättar Kjell. Även på vintern, vi får en massa observationer från fågelskådare i Holland. I princip alla gäss som lever ses där, på så vis kan vi räkna ut överlevnaden för olika kategorier av fåglar, honor, hanar, vuxna, ungfåglar… Förra veckan var årets ”fångst- och ringmärkningsvecka”. Kjell och hans kollegor passar på när gässen byter vingpennor och inte kan flyga. Med kanoter drivs gåsflockarna sakta upp på land och sedan vidare in i fållor. Ungar och tidigare omärkta föräldrar får ringar, fåglarna vägs och mäts och släpps sedan ut igen. Sammanlagt undersöktes omkring 2 500 gäss. Av årets fältarbete återstår nu att notera vilka ungar som hör ihop med vilka föräldrar, vid fångsten är det omöjligt att se.

Klockan har blivit sju. Gässen har blivit skrämda av något och åter tagit sin tillflykt till vattnet. Vi väntar. Solen värmer. Det hänger sånglärkor i luften, några sädesärlor trippar omkring på gräset och i bakgrunden det ständigt närvarande bruset av Östersjön. Och en kör av havets fåglar. Sommar! Men för en gåsforskare är den redan över. Min sommar börjar i maj, nu är den snart slut, säger han med ett leende. Fältsäsongen varar från slutet av mars till slutet av juli. Sammanlagt brukar det bli nio, tio veckor ute. Den intensivaste perioden är kanske i maj och juni, då det är häckningstid, och forskarna vill ta reda på vem som häckar med vem och var. Hur många ungar från tidigare år har kommit tillbaka för att häcka? Hur många ägg lägger de olika paren? Hur många ungar kläcks, hur många dör? Sedan blir det ett par veckors frist inför sommarens sista insats, att fånga in och märka årets ungar.

”Som att hälla vatten på en gås.” Ordstävet kommer kanske från gässens ovilja att ändra sina vanor. År efter år återkommer de till samma plats för att häcka, och ofta lägger de sitt rede på exakt samma ställe som året innan. När ungarna kläckts leder honan familjen till någon närbelägen strandäng, samma område som hon en gång själv fördes till av sin mamma. Skilsmässor är mycket ovanliga. Många beteenden är generella, men Kjell vill framhålla att gässen också är individer: Jag menar att individer av djur är lika olika som individer av människor. De är mer eller mindre dominanta, de är olika stora och med åldern får de mer erfarenhet. Vissa gåshanar är jätteaggressiva. Andra åker på stryk jämt och får häcka sent i ett hörn av kolonin. De kan inte hävda familjens betesplats och ungarna blir små. Just kroppsstorleken har visat sig vara mycket betydelsefull för hur ungarna lyckas överleva det första året. Stora ungar klarar sig bättre och blir dessutom i allmänhet stora som vuxna. De får fler ungar än mindre gäss får. Storleken är till stor del ärftlig, men honans val av betesplats och hanens förmåga att hävda sin familjs plats är också viktiga faktorer. Gässen på Gotland har blivit mindre med åren, trots att det är en fördel att vara stor. Det beror på att det blivit ont om mat på de populäraste betesmarkerna. Kroppen växer till mest under de första levnadsveckorna och tillgången på näringsrikt gräs, främst rödsvingel, under den perioden påverkar gässens storlek. Kjell tömmer termosmuggen och reser sig upp för att kolla läget. Oj, de kommer rakt upp mot oss, utbrister han. Rör dig inte nu så ska jag försöka vända mig mot dem. I ögonvrån ser jag hur han oändligt sakta vrider runt sin tub. Så får jag klartecken och reser mig försiktigt upp. Fumlar med kikaren. Men till slut har jag skärpa i siktet och ser rakt in i ett vaksamt gåsansikte. Det är en hane. Han sträcker på sin svarta hals och stirrar mot oss, men efter en stund bestämmer han sig för att det inte är någon fara. Flocken är knappt 100 meter bort och består av 150–-200 gäss. Kjell läser av ringar och antecknar. Det är sällan man ser dem så här bra, säger han lågt. Vid första anblicken tycks gässen bilda en enda jämnt utspridd flock. Men efter en stund går det att urskilja flera smågrupper. Det är familjerna. Honor och ungar betar oavbrutet, men hanen stannar upp då och då för att spana. Det är honan som bestämmer vilken strandäng familjen söker sig till efter det att ungarna kläckts, men här på betesplatsen är det hanen som har befälet. Ibland kommer någon annan gås för nära, då sänker han halsen och kör bort inkräktaren. Efter avklarat uppdrag återvänder han stolt till honan, bröstar sig och flaxar med vingarna. Ungarna är drygt sex veckor gamla. De är nästan lika stora som föräldrarna, men inte lika kraftiga. De har ännu inte fått de vuxna fåglarnas sammetssvärta och längs halsens ovansida spretar en fjunig man av ungfågelsdun.

En vitkindad gås kan bli över 20 år. De ungar vi ser framför oss har stor chans att leva så länge. De har passerat flaskhalsen, de första tre levnadsveckorna, som bara knappt en av tio ungar överlever. Förra året kläcktes ungefär 8 000 ungar i huvudkolonin här på Gotland, berättar Kjell. Men bara omkring 500 blev flygfärdiga. De allra flesta ungar som stryker med äts upp av trutar. Det är egentligen självklart när man säger det, men om varje fågel producerar en unge under sin livstid så räcker det för att populationen ska hålla sig konstant. Och en gås hinner ofta med att häcka sju till tio gånger… Klockan halv tio börjar det blir svårt att läsa ringarna på grund av soldaller. Kjell summerar morgonens arbete och stänger anteckningsboken. Han är rätt nöjd, har läst av 47 fåglar och rett ut släktbanden i flera familjer. Vi slår ihop kikarstativen och återvänder till bilen. Av korna ser vi inte en skymt.

Upp i ottan och långa arbetspass. Hela sommaren. En liten tupplur mitt på dagen är ett måste för att orka. Lau bygdegård är kontor och bostad för gåsforskarna denna sommar. På köksbordet står en dator uppställd. I samlingssalen står tubkikare på rad bland kanotpaddlar, tältstänger och fångstnät. Pärmar, böcker och vetenskapliga artiklar ligger travade på borden och i papplådor längs väggarna. Frukostlunch. Vila middag. Läsa av e-posten, mata in dagens observationer på datorn. Äta middag. Klockan sex lastar vi åter in tubkikarna i bilen. Fram till solnedgången råder rätt ljus för kikarspaning.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.