Varmstart ett måste för döva flyn

De som hör illa kör med varmstart. Andra tar det kallt. Värmekameran avslöjar nya sanningar om höstnätternas fjärilar.

Artikel 1998-6 roger olsson

Novemberkylan biter, kvällen balanserar kring nollstrecket. Poppelspinnaren sitter stilla med vibrerande vingar. Värmekamerans skärm visar vad som pågår. Fjärilens kropp framträder som en glödande punkt, allt intensivare. Poppelspinnaren varmkör motorerna. Först när temperaturen i kroppen närmar sig 40 grader lyfter fjärilen och försvinner pilsnabbt i höstmörkret. Runt en gårdslampa i närheten vimsar några frostfjärilar. Tröga och lite klumpiga. På värmekamerans skärm syns de knappast alls. Kroppstemperatur – nära noll grader. Samma som den omgivande luften. Det syns på poppelspinnarens kropp att den behöver hålla sig varm. Liksom andra spinnare är den knubbig och alldeles luden. Frostfjärilen och andra nattflyn är mycket slankare och kalare. Varför måste vissa fjärilar bränna massor av energi för att kunna flyga, medan andra obekymrat kör med kallstart? Den frågan ställde sig Jens Rydell, zoolog i Göteborg. Värmekameran hjälpte honom att finna ett svar, som just nu är på väg ut i världens vetenskapliga tidskrifter. I korthet: Om man hör dåligt måste man kunna flyga mycket bra, åtminstone om man är nattaktiv fjäril. Och alltihop beror på fladdermössen.

Kanske vi ska ta det lite mer från början. En gång för längesedan, och nu snackar vi hundra miljoner år, fladdrade fjärilar omkring bland trädormbunkar och jätteödlor. Solen värmde på dagarna, och på nätterna höll sig fjärilarna stilla. Det fanns ändå fördelar med att gömma sig på dagarna och flyga på nätterna. En del fjärilar drevs av den biologiska utvecklingen att utnyttja mörkret, kanske för att skydda sig mot stora, glupska sländor eller andra rovinsekter. För sådär 45-50 miljoner år sedan blev det betydligt kärvare att vara nattfjäril. Flygande nattrovdjur dök upp på scenen, insektsjägare med supervapen – ett sjätte sinne som kunde lokalisera byten med hjälp av snabba, högfrekventa ljudstötar. En biologisk radar, eller kanske snarare ett ekolod. Numera vet vi att många nattaktiva fjärilar klarade av att hänga med i kapprustningen med fladdermössen. De utvecklade helt enkelt fladdermusvarnare. Organen, som upptäcktes på 1960-talet, bör kallas just så, eller möjligen ultraljudsdetektorer. Öron är det däremot knappast, eftersom de är konstruerade för att reagera på en enda sak: fladdermössens ekolodsignaler. Fjärilar pratar inte med varann, och deras hörselorgan uppfattar inga av de ljud som vi människor hör. Det behövs inte. Men att höra om man blir inpejlad av en hungrig fladdermus kan vara skillnaden mellan liv och död för ett nattfly, särskilt om det inte är en hejare på att flyga.

Och därmed är vi tillbaka vid Jens Rydell och hans värmekamera. Med hjälp av kameran kan han visa, att de fjärilar som måste värma upp sina flygmuskler till 35-40 grader innan de ger sig iväg i natten saknar fladdermusvarnare. De måste kunna fly snabbt, och då krävs flygmuskler i topptrim. Nattflygande fjärilar som hör fladdermuspip kan däremot unna sig att köra med kallstart och lågtemperaturflygning. De flyger visserligen långsammare och manövrerar kanske inte så skickligt, men eftersom de hör när ett rovdjur närmar sig har de ändå en hyfsad chans. Det är naturligtvis en enorm energivinst att kunna flyga utan att först behöva värma upp sin kropp kraftigt. Och energi är en bristvara i naturen. Det man lyckas få ihop av den varan – oavsett om man är älg, nattfly eller blåsippa – ska man helst satsa på att föra släktet vidare så effektivt som möjligt. Inte på åkarbrasor. Mycket tyder på att snabbflygarna betalar ett högt pris för sin strategi. Kanske lever de kortare liv, kanske kan de lägga färre ägg. I Sverige hör bara fyra av hundra nattflygande fjärilsarter till den kategorin. De grupper som har fladdermusvarnare, främst nattflyn och mätare, är långt mer artrika. Så varför har inte poppelspinnaren också satsat på fladdermusvarnare? Det troliga svaret är att den aldrig haft chansen. Den biologiska utvecklingen är varken uppfinnare eller konstruktör. Den måste ha något att utgå ifrån, ett anlag. Fjärilarnas fladdermusvarnare har utvecklats från skilda utgångspunkter. Hos en del grupper sitter de på mellankroppen, hos andra på bakkroppen. Hos svärmarna och spinnarna saknades anlagen, utgångspunkten. Där kunde inte utvecklingen gynna de individer som hörde fladdermöss lite bättre än andra. Istället överlevde de snabbaste flygarna. En annan utvecklingsbana tog sin början. Det är den vi ser i en ögonblicksbild på värmekamerans skärm.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.