I huvet på en gammal Naturskyddsförening

Att skydda natur har alltid varit Naturskyddsföreningens huvuduppgift. Men motiven har skiftat, skriver Sverker Sörlin. Länge levde myten om ett ursprungligt naturtillstånd som kunde bevaras.

Krönika 1999-1 Sverker Sörlin

Vad betyder det att naturen ”bevaras”? Knappast att den alltid är densamma, för så fungerar inte naturen.
Den bild av naturen som vetenskapen numera håller fram för oss visar oavlåtlig förändring, störningar och kaos, oåterkalleliga förlopp som inte medger något vidmakthållande av ett normalt eller ursprungligt tillstånd.

Människan är visserligen en av de viktigaste förändringskrafterna, men också utan människor sker förändring. Århundraden av naturspekulation, men också av politisk filosofi (Hobbes, Locke, Rousseau), har vilat på en myt, den om ett ursprungligt naturtillstånd. Det är väsentligt att hålla fram denna aktuella, men också omstridda, syn på naturen, eftersom
den ideologi som byggde under naturskyddet vid 1900-talets början, och som fortsatt att verka under större delen av seklet, var så helt annorlunda.

Naturskyddet växte visserligen fram ur övertygelsen att naturen förändrades, men den förändrande kraften var framförallt människan och i synnerhet hennes sämre sidor: girighet, kortsynthet. Som Karl-Erik Forsslund skrev i det allra första numret av Sveriges Natur 1910:

Skall allt det lefvande gamla från urtid och hedenhös för dagens härskare ramla, för stundens vindar förströs. Skall allt det väldiga vilda ha trotsat sekler af strid för att med krafter förspillda bli slaf åt en krämaretid.

Forsslund talade om vildmarkens helgedomar som hotades av månglaren, som snyltar i friluftstemplets vrår. Det högstämda tonläget och det religiöst färgade ordvalet är inga tillfälligheter. Det var högre värden än de materiella som stod på spel.
Framförallt fanns tanken att det gick att dra en gräns mellan naturen och det människopåverkade. Denna tanke hade också starkt stöd i tidens naturvetenskap, och bland de personer som bildade kärnan i den tidiga Naturskyddsföreningen.
Vad de kunde iaktta var hur samhällets intrång i naturen ökade i snabb takt. Befolkningen växte, jordbruket företog alltmer omfattande dikningar och sjösänkningar, skogsbruket expanderade och vattenfallen började byggas ut med kraftverk.
Det pågick en samhällsomvandling, och i denna såg naturskyddets talesmän ett hot. Svaret från naturskyddet blev att försöka undandra vissa områden från förändring.
I klartext: skapa reservat i form av nationalparker och fridlysta områden. Strategin blev tämligen framgångsrik och det är i efterhand lätt att se varför. Till att börja med hotade den inga mäktiga ekonomiska intressen. De första nationalparkerna placerades företrädesvis i avlägsna, ekonomiskt ointressanta områden i Lappland.

Men också en annan idé föresvävade de tidiga naturskyddarna. Den utgick från den dynamiska natursyn som växte fram med evolutionsläran och kvartärgeologin. Det svenska landskapet hade formats av tiden, särskilt av istiden, om vilken kunskapen etablerades under senare hälften av 1800talet. Landet var en frukt av tiden, och därför den jordmån ur vilken nationen Sverige vuxit – ett fosterland. Och på samma sätt som man inom fornkunskapen och folklivsforskningen skapat en skatt av fornminnen och folkminnen, så trädde nu naturforskarna fram för att skänka fosterlandet dess naturminnen, där tyngdpunkten låg lika mycket på minne som på natur.
Bevarandeintresset riktades därför inte bara mot fosterländska paradlandskap och platser. Majoriteten av fridlysningar – mer än 500 de första 25 åren – gällde enstaka objekt, som märkvärdiga bestånd av ormgran, egendomliga flyttblock, märkvärdigt vuxna träd.

Utskiljandet av vissa naturtyper och objekt innebar också att naturen upphöjdes till en nationell klenod. Kanske var det i detta som Naturskyddsföreningens långsiktiga bidrag främst bestod. En lång rad platser fick på detta sätt en status som de förut inte haft.
Gotska Sandöns väg till nationalpark inleddes på allvar i början av 1890talet då Rutger Sernander tillbringade några veckor där. Sernander, som blev en framträdande SNFgestalt, berättade senare att intrycken på ön väckte tanken att Gotska Sandön skall bli den första av de Nordenskiöldska riksparkerna.
I ett liknande ljus kan man uppfatta även de lappländska nationalparkerna. I Abisko låg den naturvetenskapliga stationen, dit många ledande svenska forskare begav sig för fältstudier.
Sten Selander skrev senare (1940) att de lappländska nationalparkerna föreföll delvis...vara tillkomna mer eller mindre av en slump. Det är alltså inte alltid abstrakta naturskyddskriterier som fällt utslaget.
Snarare är det platsens egen berättelse som är viktig, den berättelse som gett platsen dess status, eller aura. Där har forskarnas bidrag varit viktiga, liksom konstnärernas och författarnas.
Detta är förmodligen ett mer realistiskt sätt att se på hur naturskyddsområden kommer till: som ett resultat av vunnen status. Ett ord för detta är kanonisering, ett begrepp som används för auktorisering av helgon. Ordet anger att det handlar om ett upptagande av naturobjekt i ett slags

Efter ett besvärligt 1920tal med sjunkande medlemssiffror stod det klart för en majoritet inom SNF att den mer exklusiva inriktningen på enstaka naturminnen inte skulle räcka. Man tog istället upp ett bredare socialt naturskydd, som för övrigt stämde väl med folkhemmets och välfärdsstatens ideologiska utgångspunkter. Inte minst betonade man nu friluftslivets behov och vikten av att slå vakt om de tätortsnära områdena, som förut nästan helt saknats i SNFarbetet. En karakteristisk formulering av de rådande stämningarna gjordes av ornitologen, läkaren och naturskyddsveteranen Paul Rosenius i en artikel i Sveriges Natur 1937, ”Vården om landskapet”: Vi ha kommit längre än till vår första inställning som naturskyddare: det är inte längre endast de enskilda naturminnesmärkena, de sällsynta blomstren och fåglarna, de mycket gamla och stora träden, stenblocken som en gång varit på vandring, som vi vilja vårda av vördnad för det sällsamma och det är inte längre endast de större områdena av ännu orörd natur vi vilja fridlysa mot den förintelse som odlingen åstadkommer. Argumentet för naturskydd är inte längre att urskilja och bevara tidsdjupet i naturen, det fosterländska minnet. Nu behövs naturen för avspänning och vederkvickelse för människorna. Men varför skall då denna natur bevaras? Rosenius svar formar sig till en totalplan för landskapets skönhet och vård. Han beskärmar sig inför parkeringsplatser, kiosker – en av de smaklösheter som nu alltmer får skräpa på våra badorter – och lamellhus. Ord som smakförskämning, vandalism, pietetslös anger tonen. Det sociala naturskyddet innebar alltså inte att värdefrågorna försvann, snarare tvärtom. Men man hade förlorat en del av kraften i det argument som hette monument – naturminne. Nu växte repertoaren av möjliga områden för skydd, och därmed kom en relativisering av kriterierna. Vad skulle egentligen skyddas och varför? Rosenius artikel är representativ för inslag i naturskyddet som nu kom att bli mer framträdande: estetiseringen och landskapsvården. Det kanske mest frapperande med artikeln är dess likheter med andra strömningar i det tidiga folkhemmet. Naturskyddet tog på sig en vårdande och tillrättaläggande roll. SNF blev nu alltmer av en auktoritet, som visste både hur landskapet skulle skötas och hur det skulle se ut. Det svenska landskapet fick likheter med det svenska ”folkmaterialet”: en social elit tog som sin uppgift att ordna det till det bästa.

Efter andra världskriget tycks intresset på nytt flytta längre ut från städer och tätorter. En ny idé började göra sig gällande inom SNF och även inom det statliga naturskyddet, nämligen bevarandet av det typiska snarare än det märkliga. Man vidgade bevarandet till jordbrukslandskapet och började se skydd av hela miljöer som viktigare än enstaka objekt, i takt med att ekologiska argument började användas. Man stod nu långt från de minnesmärken som väglett Karl Starbäck, Forsslund och andra tidiga naturskyddare. Men kvar stod en fråga som man inte kom ifrån: någonstans i landskapet skulle det dras en linje mellan nyttjande och bevarande. På något sätt skulle de värden artikuleras som kunde försvara fridlysning på ena sidan av linjen och hävd på den andra. Hur? I praktiken återkom flera av de gamla argumenten. Bevarandevärd natur skulle vara mer orörd, mer ursprunglig, mer typisk(!), mer artrik, eller på annat sätt i besittning av de värden som motiverade skydd. Bakom alltsammans fanns en övergripande tanke om att den natur som skulle bevaras också gick att bevara – inklusive kulturmiljöerna, som dock behövde hävdas.

Snart nog skedde en ny fasförskjutning i SNF:s arbete. Natur och landskapsvården ersattes av miljövård. Övergången kom successivt från 1950talets senare del och kan inte sägas ha slagit igenom helt förrän på 1980talet. Under denna tid ökade SNF:s storlek i stort sett oavbrutet, troligen i takt med att intresset för miljön växte och genom att SNF förmådde fånga upp intresset och göra kloka avvägningar gentemot sina traditionella frågor, så att de inte tappades bort. Kanske skulle man också kunna säga att det inte var förrän under 1970 och 1980talen som hushållarperspektivet – conservation – bröt in på allvar i SNF. Med anammandet av begrepp som kretslopp, uthållig utveckling och ekologisk effektivitet har föreningen i praktiken tagit till sig tanken att resurser skall användas förnuftigt och långsiktigt för samhällets och människans bästa. SNF har spelat en viktig roll i etableringen av ett svenskt nationallandskap, i förvaltandet och vården av det landskapsarv man själv varit med om att artikulera. Efterhand har föreningen också medverkat i sammansmältningen av landskapsvården med miljövård och hållbar utveckling till en conservationinspirerad blandning, som nu följer organisationen in i det sista årtiondet av dess första århundrade. Själva idén om bevarandet har varit nationellt definierad, även om föreningen också givetvis samarbetat med utländska systerorganisationer och IUCN, Internationella Naturvårdsunionen. Miljöfrågorna har emellertid rest allt starkare krav på en internationell dagordning. Värden, också landskapsvärden, kommer i framtiden troligen att behöva artikuleras och definieras på andra nivåer än den nationella. Den internationella är dock mer oprövad. Vari finns den Europeiska unionens landskapsvärden? Finns ett Europalandskap? Ett globallandskap? Hur skall det gå till att dra gränser mellan det skyddade och det brukade i multinationella territorier? Är det förresten i sådana gränser framtidens naturskydd ligger? Den internationella debatten kring denna fråga är just nu intensiv. I en bok med titeln Future Nature (1995) ställer till exempel Cambridgegeografen William M. Adams frågan minst lika drastiskt som naturskyddets hätskaste kritiker: Vilken natur vill vi ha i framtiden? Vi kan ju inte hävda att den natur vi har just nu skulle vara den enda möjliga eller ens den mest önskvärda? Och har ekologerna rätt, vet vi med säkerhet att den inte kommer att bestå. Adams betonar att detta inte bara är en intellektuell tankelek. Frågorna är verkliga. Besvarar vi dem inte, kommer de ändå att få sitt svar genom summan av mer eller mindre väl överlagda mänskliga handlingar, som kommer att förändra landskapet vare sig vi vill det eller inte. Därför är det viktigt att också fråga: Hur skall beslut om framtidens natur gå till? Hur gör man medborgarna delaktiga? Bevarande, säger Adams, är mer en fråga om att blicka framåt än bakåt. Adams svar på dessa frågor heter creative conservation – skapande naturskydd. Han vill reintegrera natur i det fortsatta byggandet av civilisation: städer, aktiv landsbygd. Han vill med basen i det civila samhällets organisationer åstadkomma ett aktivt bevarandearbete som inte hindrar, utan snarare förändrar ekonomiskt nyttjande. Det han är skeptisk till är en långtgående funktionell uppdelning: bruk här, skydd där.

Detta är ett fruktbart sätt att fråga och tänka, som öppnar för en miljö– och bevarandepolitik som innebär mer av medborgerligt deltagande och som kan ge oss nya, mer naturpräglade landskap utan att vi för den skull avstår från att låta dem ge avkastning. Vi kommer inte ifrån att all natur förändras, också den som lämnas ifred. Vi kommer inte heller ifrån att naturen är något vi måste använda. Också naturskyddets framgång skulle ytterst kunna mätas, inte i storleken på den skyddade arealen, utan i om den lyckats ge ett bidrag till ett civiliserat samhälle, där det kanske ytterst handlar om tillståndet hos den totala omgivningen – miljö, arkitektur, landskap, infrastruktur, natur – och människornas plats i denna helhet.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.