Nya vindarvindar över Stora Sjöfallet

En nybyggd vindsnurra vid ett tystat vattenfall i fjällvärlden. Slutet på ett långt kapitel i svensk naturvårdshistoria, skulle några säga. Ett kapitel om svek. Början på något nytt, säger ägarna.

Artikel 1999-1 Roger olsson

Vindkraftverket byggdes i oktober. En vägstump, ett betongfundament, en mast och däruppe ett maskinhus och en trebladig propeller. Fyrtio meter högt, effekt 600 kilowatt. En alldeles vanlig vindsnurra. Men den står milslångt in i det röda på kartorna, mitt i det område där vindkraftutbyggnad av naturvårdsskäl betraktas som ”utesluten” enligt länsstyrelsens riktlinjer. De antogs i somras, ungefär samtidigt som samma länsstyrelse gav tillstånd till vindkraftverket. Därmed kan vindsnurran vid Suorvadammen om man så vill, skrivas in i det stycke svensk naturvårdshistoria som utspelar sig i Stora Sjöfallets nationalpark och som handlar om Principen och Undantaget. Som ett sorglustigt efterspel, kanske. Eller också som början på någonting alldeles nytt. Det är åtminstone vad Mikael Segerström, spelman, möbelsnickare och hembygdskämpe i Jokkmokk, vill få oss att se.

Jag är på väg, och Chris Ra sjunger ”Road to hell” i bilradion. Lite olycksbådande ser den ut i skymningen, under mörka moln. En sträng av asfalt genom ödsligheten. Men till helvetet? Jo, kanske för dem som byggde dammen. De bodde i torvhyddor i början, långt från allt utom slitet och kylan. Fast de hade jobb, i en tid när hungriga människor demonstrerade för bröd runt om i landet. De arbetade för framtiden, för att ta Sverige in i industriåldern, där det skulle vara ljust i stugorna och alltid finnas bröd åt alla. ”Järnväg till Lina älf station, gångväg till sjön Moskojaur (omkr. 18 km), rodd öfver Moskojaur (omkr. 7 km), gångväg öfver ”mourkan” till Långselet, rodd öfver Långselet (omkr. 4 km), gångväg till Sjaunjaviken (omkr. 7 km), rodd till Jaurekaska längs Stora Lulevattnet (omkr. 4 mil), gångväg förbi Jaurekaska, rodd längs Langas (omkr. 4 mil).” Vägbeskrivningen finns i Sveriges Naturs allra första artikel om ett stycke svensk natur. Det var 1910. Elva mil genom väglöst land, ett äventyr. I dag går det på drygt en timme, i sällskap med Chris Rea om man så vill. Jag har åkt här förr, med buss. Varje gång har jag försökt komma bort så fort som möjligt, ut på fjället. Nu stannar jag. Går upp på sluttningen av Nieras. Tittar ut över dalgången, den torrlagda Vietasätno och tallurskogen, söndertrasad av av meningslösa vägstumpar, förfallna baracker, sprängstensvältor, kraftledningar och igenbuskade upplagsplatser. Sedan går jag ut på Sjöfallsudden, över den övergivna campingplatsen. En rad brunmålade uthus står mellan tallarna på ena sidan. En av dörrarna hänger på ett gångjärn, halvöppen. En billig schablonbild av för fall, men likväl ett faktum. Insidan är omålad, dasset gäspar trävitt och stort mot Världsarvet Laponia. ”Långt innan man är framme vid Stora Sjöfallet ser man dess hvitskummande fors och hör dånet därifrån”, skrev en av landets stora auktoriteter på viltvård och naturskydd, Einar Lönnberg, i Sveriges Natur. Senare skulle han spela en nyckelroll i den politiska process som tystade forsens dån och gjorde hjärtat i den nationalpark han själv avgränsat till en byggarbetsplats. Just i dag rinner det lite vatten genom den labyrint av trösklar och skrevor som en gång var Stora Sjöfallet. Någon i ett kontrollrum någonstans har tryckt på en knapp eller vridit på en ratt. Jag sitter en stund nere vid stranden. Klipporna är grå, vattnet isgrått med stråk av turkos. Det mesta av förödelsen har jag vänt ryggen åt. Den finns där ändå, en molande värk som inte låter sig förträngas. Ådalen 31. Associationen är fullkomligt oväntad. Jag förstår den inte och försöker slå bort den. Så kommer slutraden i Erik Blombergs dikt för mig, gravskriften över en död arbetare, en av dem som stupade när militären öppnade eld mot det fredliga demonstrationståget där i Lunde 1931. ”Glöm honom aldrig.” Det finns svek så djupa att de alltid måste förbli levande i våra minnen. Svek mot människor, natur och idéer. Glömmer vi kan det hända igen.

De första svenska nationalparkerna bildades 1909. Stora Sjöfallet var en av dem. Nio år senare anslog riksdagen 200 000 kronor för reglering av Stora Lule älv vid Suorva, mitt inne i den nya parken. Suorvadammen skulle garantera ett jämnare vattenflöde och därmed öka elproduktionen vid kraftverken längre ner i älven. Det gick inte att bygga dammar i nationalparker, inte ens 1919. Inte utan vidare. Därför ville regeringen att det centrala sjösystemet och området kring Stora Sjöfallet skulle brytas ut ur parken. Vetenskapsakademien, som hade ansvaret för naturskyddsfrågorna, menade att ingreppet skulle skada nationalparken allvarligt. Ändå ansåg man sig inte kunna motsätta sig stympningen av Stora Sjöfallet i beaktande av den ofantligt stora nationalekonomiska vinst som är förbunden med det planerade företaget. Akademien krävde att alla arbeten i parken måste göras med ”största möjliga pietet mot naturen”, så att den ”ej mer än nödvändigt vanställs”. Personalen måste hållas under sträng uppsikt så att den inte bryter mot nationalparksbestämmelserna om till exempel jakt och fiskeförbud. I augusti 1919 godkände riksdagen förslaget, utan diskussion. När länsstyrelsen i Norrbotten 79 år senare gav sitt tillstånd till vindsnurran vid Suorva betonade man noga att tillståndet gäller i tio år. Sedan ska anläggningen monteras ner och naturen återställas. Till och med vägen ska bort. Naturvårdens fana vajar lika högt nu som då, och man är lika noga med att se till att flaggstången inte står i vägen. Principen står fast. Undantag kan alltid diskuteras. 1919 års undantag följdes av ett till, och ännu ett. Och det sista, eller senaste, i slutet av 1960talet. Varje gång har samerna i Vaisaluokta och Ritsem tvingats flytta sina sommarvisten, allt högre upp för varje dämning. De gamla boplatserna sattes under vatten. Ingen frågade dem när deras hembygd upphöjdes till nationalpark, de hade ingen talan när de skulle dränkas. I dag är det trettio meter mellan lägsta och högsta vattenståndet i den jättedamm som Vattenfall vill att vi ska kalla Suorvajaure, Suorvasjön. Men sjöar har stränder, dammen har öknar av grå, naken, vass sten mellan vattnet och björskogen. Lägg därtill kraftverksbyggen, insprängda i berget, med tillopps och utloppstunnlar, kraftledningar och ställverk. Och så vägen, först från Luleluspen i öster in till Sourva, sedan vidare västerut ända in till Ritsem nära norska gränsen. Man får inte plocka blommor vid sidan av vägen. Principen gäller. Vägen är ett undantag.

Och nu ett vindkraftverk, mitt inne i den fjällvärld där vindkraftexploatering är utesluten, i princip. Mikael Segerström vill att vi ska se något annat. En möjlighet, kanske en nystart. Han och andra entusiaster har satsat tusentals ideella timmar under många år. De har kartlagt vindarna i fjällområdet och till allas förvåning upptäckt att just här vid Suorva är det idealiska läget för vindkraft. Det blåser inte bara mer än på fjällryggarna runtomkring, det blåser mer än någon annanstans i hela Sverige. – Det var som att hitta guld, säger Mikael om den upptäckten. Till sist lyckades han övertala statliga Vattenfall att finansiera bygget, som ett experiment. Går det att driva vindsnurror i detta extrema klimat, vad krävs för att grejorna ska hålla? För den skull vill inte Mikael Segerström se att Vattenfall satsar stort på vindkraft i norr. Inte heller vill han ha vindkraftparker i de obrutna fjällområdena. Den bärande tanken är en annan. För vindkraftverket i Suorva ägs dels av ett antal privatpersoner, dels av de berörda samebyarna. – För oss som bor här kan vindkraft i fjällen vara en möjlighet att leva vidare, säger Mikael, och den enkla repliken är tung av historia. Den rymmer – inbillar jag mig – vrede över att de rikedomar som utvunnits ur forsar och fall hamnat på annat håll. Över att skogens gröna guld har gått samma väg. Och möjligen också över allt det som nationalparken Stora Sjöfallet står för; för höga principer, för män som sitter långt borta och drar streck på kartor – i nationens intresse, i turismens eller i den biologiska mångfaldens. Kanske kan det till sist bli annorlunda med vinden. Det är den visionen vindsnurran vid Sourvadammen står för, i Mikael Segerströms ögon. För honom är platsen väl vald. – Suorva har anor av pionjärskap, säger han. Och det är så exploaterat det kan bli. Det kan just inte bli fulare. Länsstyrelsens naturvårdsexperter tyckte annorlunda. De reserverade sig mot tillståndet. Vindsnurran skulle störa det storslagna och obrutna landskapet, skrev de.

Den skulle ha varit hjärtat i Lapplands fjällvärld, denna kedja av sjöar från Luleluspen långt nere i skogslandet till Luoktanjarkanjaure och Råtjajaure längst i väster, omgiven av myrvidder, tallurskog och några av vårt lands mäktigaste högfjällsområden. Sjöfallet skulle ha varit en självklar mittpunkt, hjärtats hjärtpunkt. Pionjärerna ville att också jag skulle få se Stora Sjöfallet. Det fick jag inte. Jag sitter vid ett dött vattenfall, i ett sargat landskap. Jag ser ett sår, ett undantag. Ett svek mot tanken att det storslagna och orörda också tillhör våra efterkommande. Och jag ser ett vindkraftverk. Det stör mig. ”Det är så exploaterat det kan bli. Det kan just inte bli fulare.”

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.