Vid stridens strand

Ett brofäste. Och en sjökant. Två stränder, en i Skåne och en i Västergötland. Ett bittert nederlag och en stor seger i svensk naturvårdshistoria. Båda har satt djupa spår, inte bara i naturen.

Artikel 1999-1 mats ottosson /åsa ottosson

– Jaha, säger han. Det är ett märkligt ställe. Christer Neideman, ordförande i Skånes Naturvårdsförbund, har inte varit härute förut. Nu står han på Lernacken utanför Malmö och låter blicken glida över brons konturer. Han ser bister ut. Betänksam. Så tar han upp sin kamera. – Det behövs vidvinkel här, säger han för sig själv. Klick. Bilden är tagen. – Men jag tänker aldrig åka bil på bron, säger han. Möjligen tåg. Bron försvinner in i dimman därute över Öresund. Rent grafiskt är det vackert: vitt, svart, grått. Mjuka linjer. Skimmer. Några knipor guppar i de grå vågorna. Grinig östlig blåst får en att kliva från fot till fot och dra in händerna i jackärmarna. De svenska och danska flaggorna nere vid vattnet står rakt ut.

I vinterstiltjen vid Hornborgasjön i Västergötland står Mats Rosengren och försöker förklara hur annorlunda det är i maj. – Det är ett öronbedövande väsen. Flera tusen skrattmåsar. Man ser årta, skedand, snatterand, svarthalsad dopping. När man går här på spången simmar svarthakedoppingarna under fötterna på en. Sedan målar Mats, en av naturvårdsverkets sex anställda vid sjön, upp en annan bild. Hornborgasjön före den omfattande restaurering som blev klar för fyra år sedan. – Det går nästan inte att föreställa sig hur illa det såg ut. Vass överallt, och sjön var helt dold bakom täta strandskogar. Och det luktade... träsk. I dag är de stora öppna vattenytorna återskapade. Strandskogarna är nedhuggna och på strandängarna betar 500 nötkreatur under sommarhalvåret. – Fast det är en sak jag inte fattar, säger Mats Rosengren och skakar på huvudet. Hur sjutton kunde de tänka så långsiktigt att de orkade dra igång det här projektet. Sjön är så stor, det var så mycket vass, det var så många markägare inblandade...

Årtionden av kamp och konflikter. Tusentals obetalda arbetstimmar för sakens skull, för något Stort och Viktigt. Nu ligger de där. En bro och en sjö. Ett stort nederlag och en stor framgång. Människans dårskap eller vägen mot framtiden? Öresundsbron lämnar få skåningar oberörda. Skånes Naturvårdsförbund slet i åratal med att väcka opinion mot bron. Arbetet brände ut vissa men stärkte gemenskapen bland dem som blev kvar. Att Hornborgasjön restaurerades var en jätteseger för naturvården – som höll på att spränga SNFs äldsta länsförbund inifrån.

Lernacken med omnejd måste vara en av Sveriges största byggarbetsplatser. Enorma högar av jord och sten och byggbaracker staplade i flera våningar. Ute på bron anar man mer än ser aktiviteten. Ljuspunkter som rör sig, maskiner som kör fram och tillbaka på den färdigbyggda delen av bron. De snart 200 meter höga pylonerna försvinner snart i den tätnande dimman och den omstridda bron fortsätter ut i intet. Vill man veta mer om bygget går man in på utställningen, som ligger vid brofästet. Den välvda fasaden och de stora panoramafönstren mot vattnet gör att byggnaden påminner om ett rymdskepp som landat bland kalksten och flinta. Därinne hamnar man i en korseld av information. Fjorton tevemonitorer pratar i mun på varann på danska, engelska och svenska. Christer Neideman går dröjande runt och tittar. I mitten av den stora salen tronar en modell av bron. – Det är som en katedral, säger Christer. Redan 1872 gjordes den första skissen till en förbindelse över Öresund. En underjordisk gräft gång mellan Helsingborg och Helsingör skulle användas till att frakta kol från Kullen till Köpenhamn. Den svenska regeringen sa nej. År 1909 började Albrecht Johan Qvistgaard vid Väg– och Vattenbyggnadsstyrelsen fundera på en förbindelse där bron nu byggs. Året därpå bildades Skånes Naturskyddsförening. Först 1914 sökte Qvistgaard tillstånd för att få bygga sin Öresundsförbindelse, men första världskriget stoppade alla planer. Sedan dess har det dykt upp många förslag till bro eller tunnel eller både och. Men inte förrän 1991 kunde Sverige och Danmark komma överens om en kombinerad väg och järnvägsförbindelse. Det första bottenfundamentet ställdes på plats i april 1997. Hösten år 2000 ska förbindelsen öppnas för trafik. Den blir 16 kilometer lång och 11 000 fordon ska passera varje dygn, i genomsnitt.

Christer Neideman vandrar runt i utställningshallen, men det han ser är framför allt ett stort nederlag. I decennier arbetade Skånes Naturvårdsförbund för att vinna gehör för sina synpunkter om de skador som en bro över Öresund skulle åstadkomma: ökade luftföroreningar och ökad exploatering av Skånes bördiga jordbruksmark. Broförespråkarna å sin sida hävdar att bron kommer att sätta fart på hela södra Skåne och föra Sverige närmare övriga Europa. De har fått god hjälp av media med att föra fram sitt budskap, enligt Christer Neideman. Numera råder rena broyran. Opinionsundersökningar visar att allt fler blir positiva till bron. – Mest förbannad blir jag när jag ser reportagen i tidningar och teve, säger han. De stora tidningarna har fört en kampanj för bron. Det är ren hjärntvätt som jag ser det. Christer Neideman är ordförande i Skånes Naturvårdsförbund. Han har suttit i styrelsen sedan 70talet, och frågan om bron har blossat upp, legat och pyrt och blossat upp igen många gånger innan det började brinna för fullt. När striden stod som hetast var Bengt Nihlgård ordförande i länsförbundet. Han har dragit sig tillbaka från föreningsarbetet nu, men bara för att satsa mer på sitt miljöarbete i jobbet som professor i växtekologi. Han har varit ute vid brobygget några gånger, i samband med sitt arbete i Vägverkets miljöråd, men annars undviker han Lernacken. – Det är människans dårskap, tänker jag när jag ser bron, säger han och skrattar lite. Tänk att man ska behöva sitta med och ge råd om detta vanvettiga! In i det sista trodde naturskyddsföreningsfolket i Skåne ändå inte att bygget skulle bli av. De tog det relativt lugnt. De hade pengar stående på ett konto som skulle användas för att fira segern över broförespråkarna. De skulle tura med färjorna på sundet. – Vi trodde att förnuftet skulle segra, säger Bengt Nihlgård. Men så bestämde sig regeringen för att skjuta till pengar. Det kändes rätt bittert. Dagen då jag förstod att vi förlorat minns jag inte. Den är som ett svart hål.

Kampen om Hornborgasjön har varit ännu mer utdragen än brostriden. Den har sina rötter i det sena 1700talets hunger efter åkerjord. Fem gånger sänktes sjön. Efter de tre första var sjön fortfarande enastående rik på fåglar och fisk. Men de följande sänkningarna, framförallt den sista som gjordes 1933, förödde sjön. Bottnen blottades och i dyn frösådde sig bladvassen blixtsnabbt. En som såg detta ske var tandläkaren och ornitologen P O Swanberg, som just flyttat till trakten. Vi hittar honom inte långt från Naturvårdsverkets naturum, i en villa med hänförande utsikt över Hornborgasjöns snöklädda skiva av is. En kikare står på soffbordet, men den används sällan nuförtiden. P O Swanberg är 91 år och kroppen vill inte längre. Men sinnet och minnet är glasklart. – Då, när jag kom hit, var jag övertygad om att det inte skulle gå att hejda utvecklingen. Sänkningen var trist för fågellivet, men kanske var det en uppoffring man fick göra, tänkte han då. För de böljande sädesfältens skull, de som förespråkarna bedyrade snart skulle vaja på de forna sjöbottnarna. Swanberg visste att myndigheterna hade ställt upp ett villkor: en del av sjön skulle vallas in och bevaras som tillflyktsort för djurlivet. En dag frågade han en markägare när vallen skulle bli klar. – Då brusade han upp och sa: ”Här ska det minsann inte bli någon vall”. I den stunden klack det till någonstans i P O Swanberg. Hans rättskänsla kränktes. Markägarna tänkte helt enkelt strunta i vallen. En gnista tändes, en gnista som har brunnit envist i sextio år. Utan den gnistan skulle det aldrig ha blivit någon restaurering. I Skaraborg fanns Naturskyddsföreningens äldsta länsförbund, bildat samma år som riksföreningen, 1909. Länsförbundet började nu jobba för att rädda Hornborgasjön ur förfallet. Swanberg drog det tunga lasset, i decennium efter decennium. Han var också en av hjärnorna bakom det förslag till restaurering som naturvårdsverket lade fram 1973. Där förordade man att sjön skulle höjas 1,5 meter. Vallar och pumpar skulle skydda den omgivande åkermarken. Förberedelserna drog ut på tiden och på verket började man tycka att en mindre höjning av vattenytan och färre skyddsvallar vore lämpligare. Efter en uppslitande strid ställde sig även naturskyddsföreningen bakom det nya förslaget. Men länsförbundet var oenigt och mycket nära att slitas itu. En minoritet ledd av P O Swanberg menade att den mindre höjningen innebär att sjön på sikt åter skulle växa igen. Swanberg har ännu inte kunnat acceptera beslutet. 90 år gammal skriver han brev till inblandade personer och myndigheter och protesterar mot att de ursprungliga planerna övergavs. Därför är det inre livet i Naturskyddsföreningen i Skaraborg fortfarande en smula – spänt. Den bok som länsförbundet ger ut för att fira sitt 90årsjubileum innehåller inte en enda artikel om Hornborgasjön – den största bedriften i förbundets historia. Segern har fått sorgkant. För en seger måste man ändå kalla sjöns återfödelse. Att driva fram ett beslut som innebär att staten satsar mer än 100 miljoner kronor på att skapa en fågelsjö full av mångfald – kanske Europas finaste – ur det som nyss var ett enfaldigt vasshav, det är en stor bedrift. Kan inte P O Swanberg, trots oenigheten, ändå glädjas en smula åt att sjön åter ligger öppen och levande där utanför hans panoramafönster? Han nickar, ler outgrundligt och säger: – Det är ett naturligt steg på vägen mot förnyelse. – Du gläds alltså ändå? Han nickar igen. När jag ska lämna huset ser jag lokaltidningen ligga uppslagen på soffbordet. Artikeln som alla pratar om i dag handlar om att länsteatern i vår kommer att ha premiär på en musikal om Hornborgasjön. ”Trätornas Träsk”, ska den heta. EvaBritt Strandberg kommer att ha en av rollerna. I verklighetens rysare har P O Swanberg haft den givna huvudrollen. En av hans motspelare har varit Arne Gunnefur, länsordförande i Naturskyddsföreningen när den interna striden var som oförsonligast. Det kostade honom vänskapen med Swanberg, men länsförbundet lyckades han hålla samman. – I flera år efter restaureringen åkte jag ogärna till Hornborgasjön, säger Arne Gunnefur. Det har varit alltför förknippat med personligt obehag. Jag vet att det kanske är dumt att reagera så, men ändå...

– Jag har försökt förtränga hela saken, säger Christer Neideman när vi pratar om tiden efter brobeslutet. Vi tog nog inte hand om känslorna som förlusten väckte, helt enkelt. Kampen mot Öresundsbron och bakslaget som följde tog hårt på den skånska föreningen. Att, trots allt, på något sätt belöna sig själva och alla medarbetare för det hårda arbetet mot bron föll dem aldrig in. Pengarna på firarkontot gick till storkprojektet, tror han. Enstaka aktiva tog mycket illa vid sig och orkade inte fortsätta arbeta. Christer Neideman kände sig uppgiven. – Vi diskuterade vad som återstod för oss att göra för att motarbeta exploateringen i brons kölvatten, säger Bengt Nihlgård. Men det kändes nästan som om vi lade det åt sidan. En bra sak med det hårda arbetet kan de komma på, trots allt. Det stärkte sammanhållningen i länsförbundet. – Men den viktigaste lärdomen vi gjorde var att när det är politik och ekonomi med i spelet, då hjälper inga sakargument, säger Bengt Nihlgård.

En dag i somras tog Arne Gunnefur bilen, parkerade vid Fågeludden och promenerade mol allena en halvmil längs Hornborgasjöns strand bort till Ytterbergs udde. – Då upplevde jag för första gången sjön där alldeles intill mig. Dessa strandängar med betesdjur och härlig flora. Alla fåglarna. Udden som förut var omgiven av vass, vass, vass var nu helt omfluten av vatten. Vad är det här, tänkte jag, jag kände knappt igen mig. – Det var fantastiskt, måste jag säga. Då var det skönt. Då blev jag glad.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.