Vaknar 10.55. Tio timmar kvar. Spelar Fia med knuff med fotograf Alex.

Äter äggmacka.

Fullt med fåglar i vattenbrynet, men få runt vår trälåda som kallas gömsle.

Bristen på fåglar kan bero på att det är så trångt att vi ideligen stöter mot väggarna och därmed sprider ett dovt, bankande ljud över nejden (skalle mot trä). Det kan också bero på brottningsmatchen mellan mig och sovsäcken klockan sex i morse. Matchen började när jag skulle genomföra en diagonal krypning mellan två av lådans hörn. Målet var plasthinken. Men dragkedjan hängde sig, jag hittade inte gylfen och välte slutligen (den tomma) hinken.

Men det är inte trängseln som är värst, jag står till och med ut med kylan och att ideligen få stryk i Fia – allra värst är oväsendet. Det är en kakofoni av kåta tranor, gapiga gäss, tjattrande änder och pipande småfåglar. Sedan gryningen har dom struttat runt i strandkanten, kvackande, kluckande, gnällande, pipande och skrikande.

Väster om gömslet finns en stäppliknande strandremsa, där hundratals tranor betar förstrött i morgonsolen. Några änder marscherar taktfast förbi, en svan ligger och guppar i Hornborgasjöns dyiga vatten. Genom vår norra utkiksglugg ser vi det dyiga vattenbrynet med Hornborgasjöns kreti och pleti, sjöfågelsbefolkningen. Då och då klafsar en stolt trana förbi de undersätsiga andfåglarna.

I söder höjer sig en gräsbevuxen kulle med några uttorkade träd. Rakt österut ser man ingenting, för där har farbror Gösta glömt att plocka bort den yttre skyddsluckan.

Men jag klagar inte – jag sitter nämligen på Göstas privata sittbräda. Utan brädan hade vår låda varit lika obekväm som Folke Pudas protestlåda på Sergels torg.

Alexander tar en Choclate Chip-kaka och berättar när han tillbringade några dagar i en stuga i byn Torpet i Västernorrland.

För många år sedan bodde Alexanders farfar Kalle där på somrarna när han högg timmer. Nu var trakten obebodd. Sjön låg glittrande blank i ett tyst och ödsligt landskap med grön barrskog och böljande åsar. Den första morgonen tog familjen sin frukost och satte sig vid stugknuten för att lyssna på skogens tisslel och tassel; vinden som susade i grenarna, ekorrar som hastigt kilade förbi i undervegetationen, småfåglar bland trädkronorna, en groda någonstans i närheten, ett prassel från ett buskage.

Alexander gick ut på bryggan, tog fram en kikare och spanade över vattnet. Långt där borta syntes två prickar. Tystnaden bröts av ett gällt, hest läte. Sekunderna senare var allt tyst igen och prickarna försvunna. Tranparet som häckade vid sjön skymtade förbi ännu en gång, men under dagarna i stugan kunde Alexander bara ana deras närvaro eller höra svaga läten långt bort på andra sidan vattnet.

– Det var vad jag kallar en naturupplevelse, säger han. Det här är något annat.

Under några veckor varje år öser naturvårdsverket ut mellan ett halvt och ett och ett halvt ton korn på en sumpig äng. Där trängs sedan flera tusen tranor i en grå, skriande, flaxande massa.

På kullen ovanför står transkådarna med sina kikare och termosar och huttrar i snålblåsten. Och så finns det en liten, fanatisk grupp, som inte nöjer sig med något annat än backstage.

Det är vi i lådorna.

Hos dom riktiga fansen väcker tranorna samma starka lidelse som Spice Girls kan väcka hos flickor i puberteten. Förutom att det finns fågelfluktare som är beredda att betala fyra- hundra kronor för att tillbringa ett dygn i en trälåda, är Hornborgasjön en tummelplats för folk som vigt sitt liv åt att samla in ljud, ta bilder, studera och analysera tranornas beteende.

Bland de mest hängivna finns en lokal fotograf som bytt namn från Karlsson till Traneving och en äldre tysk herre som varje år följer fåglarnas flytt från södra Spanien till norr om Polcirkeln och sedan tillbaka.

Daniel Green, som studerat tranor i halva sitt 30-åriga liv, pratar om länken till det ursprungliga, om en gåtfull fågel som funnits på jorden i 50 miljoner år och vars rop ger associationer till urtidsdjur som för länge sedan stuvats bort ur evolutionen.

Thomas Hertzman, Naturvårdsverkets platschef vid Hornborgasjön, talar om tranan som en gammal symbol för fruksamhet och vår.

Knut Bolander från Berghem utanför Borås har skådat fåglar i sextio år och återvänder till sjön runt påsk varje år tillsammans med kamraten Gunvor Larsson.

– Dom är stora och maffiga, säger Knut.

– Pampiga, säger Gunvor.

En fågel med en sådan stjärnstatus väcker naturligtvis en mängd olika känslor, inte nödvändigtvis positiva. Konflikterna mellan bönder och fågelskådare, fågelskådare och Naturvårdsverket, fågelskådare och fågelskådare har stundtals varit bittra.

Bara det faktum att det finns 150 markägare runt en sjö som varje år tar emot 200 000 besökare och cirka 7 000 hungriga, potatisätande tranor säger en del om potentialen för osämja.

Dessutom har bygden börjat tjäna pengar på sina glupska fåglar och deras mänskliga följe. Bönderna valde till slut det gamla klassiska: if you can’t beat them, join them (om du inte kan besegra dom, gå ihop med dom) och säljer numera potatis med tranan som varumärke.

Här finns också ica Tranan, ladugårdscafé med tranutsikt, trankonstnärer, ett slott som lockar med tranor och konferens, Naturvårdsverkets traninformationscenter och en liten stugby för tranturisterna.

Trannäringen fick sitt uppsving när Naturvårdsverket restaurerade den igenväxta sjön i början av 1990-talet och flyttade utfodringen av tranorna från ett ganska trist gärde till en liten vik i sjöns södra ände.

Thomas Hertzman går så långt att han hävdar att restaureringen gett bygden sin själ tillbaka.

– Nu gäller det bara att hålla turismen på rätt nivå, säger han.

Jag vet inte om knästående framåtlutande ställning är rätt nivå, men det är på den nivån vi befinner oss i vår låda efter lunch. Vänster ben har somnat, liksom höger skinka och Alexander. Tristessen växer.

13.06 Kisspaus vid hinken.

14.50 Alexander vaknar och äter Pringles (chips) och dricker kaffe.

15.15 Påtår och korvmacka.

15.25 Spär på med chokladkakor och Bragokex.

16.40 Fuskar i Fia. Frislag till Alexander.

Mobiltelefonen ringer. Det är Alexanders mamma som undrar om vi fryser och om Alexander har långkalsonger. Sedan ringer Alexanders agent och klagar över en offert från en stylist. Och en art director som frågar om kontaktkartor. Och pappa Rolf, moster Margrethe och kusinerna Sanna och Jonna, som vill lyssna på tranorna live över mobilnätet.

Alexander håller upp telefonen mot en av luckorna och direktsänder. Från grässlänten i söder hörs hesa kluckanden; tranorna har slutit sig samman i små grupper och sträcker halsarna mot himlen.

En trana gör små lustiga skutt över slänten, en annan följer efter. Den första tranan burrar upp stjärfjädrarna och gör en piruett, den andra ställer sig framför och liksom bugar mot sin kollega.

Det finns dom som påstår att trandansen har sitt ursprung i fågelförfädernas rikliga konsumtion av jäst fjolårspotatis. Fåglarna skulle alltså dansat för att dom var berusade, precis som vilken Svensson som helst. Ungfåglarna skulle sedan tagit efter föräldrarnas beteende och dansen fortplantat sig genom generationerna.

Jag vet inte hur trovärdig en sådan analys är i etablerade trankretsar, men det ligger onekligen något i liknelsen mellan tranornas dans och berusade glädjeskutt. Det är som att se ett gäng tonårsgrabbar som druckit sina första starköl och sedan bejakar sin lätta berusning med en blandning av indiandans och lekfullt smågruff.

Sådant är roligt ett tag, men blir tröttsamt i längden. Jag vet, för jag har gjort det själv. Ännu tröttsammare blir det att titta på. Vi har tittat på i snart tolv timmar.

Där borta, på andra sidan kullen, ligger trancentret och från vår södra tittglugg skymtar riksväg 148. Jag kommer på mig att räkna lastbilar och försöka avgöra om det är en Scania eller Volvo.

Alexander skickar e-post och sms-meddelanden från sin mobiltelefon. En alldeles utmärkt idé, förresten. Jag börjar också skicka meddelanden. Plötsligt har vi glömt alla fåglar och är inbegripna i en intensiv elektronisk brevväxling med omvärlden. Till slut börjar vi skicka meddelanden till varandra:

”Pip!” säger det i Alexanders mobil.

”Pip, pip!” svarar min.

Solen sänker sig i väster och dom första grupperna tranor ger upp ett långdraget hest läte och lättar sedan ljudlöst som spökflygplan och flyger ut över sjön. Som på en given signal lyfter ännu en grupp och en till och en till…

Plötsligt är vi ensamma i vår låda. Tystnaden är påtaglig. Från kvackande, gnällande, pipande och skrikande till ett lojt kluckande i strandkanten. En liten sjöfågel promenerar förbi, en mås flyger förbi ovanför lådan.

Tranorna är som uppslukade av skymningen. Nyss var dom överallt. Nu är dom ingenstans. Det enda som påminner om deras existens är gälla läten från vassruggarna långt ute i sjön.

Himlen över Hornborgasjön växlar i svart och grått och ett stort stackmoln seglar långsamt förbi. Solen är rödglödgad och försvinner snabbt mot horisonten.

Vi har tillbringat sexton timmar mitt bland norra Europas ståtligaste fåglar, men på något underligt sätt känns det först nu, i mörkret på den öde grässlänten, som om vi är riktigt nära naturen.

Kanske är det så att ensamheten och tystnaden är en viktig del av naturupplevelsen? Ingetdera kan man få i en trång trälåda på en grässlänt, omgiven av tusentals högljudda fåglar. Lika lite ensamhet och tystnad finns det på utsiktsplatser fyllda av fågelturister med kikare och kameror.

Själv tar jag hellre en tidig morgonpromenad i Tantolunden i centrala Stockholm.

Men ekoturism är en expanderande bransch, allt fler människor vill ut i markerna och se djurlivet på nära håll. Tranorna vid Hornborgasjön ger bygden både inkomster och publicitet, till priset av några ton korn.

Och om det tillhör framtiden att ta betalt för att placera ut tyskar i trälådor runt en kulle – då är det helt okey för mig…

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.