Allt hänger på hoppet

Grissleungarna kan inte flyga. Ändå tar de språnget mot havet – och kraschlandar bland vassa klippor och hungriga trutar. Ett livsavgörande hopp, och ett sällsamt skådespel i sommarnatten.

Dagturisterna har återvänt med båten till Klintehamn. Med deras avfärd tystnar ön. Ett semesternöjt sorl tonar ut i kölvattnet och försvinner i siluetten av Lilla Karlsö. På klapperstensstranden ligger en handduk. Längtan efter bad? Ett något optimistiskt dopp i en för årstiden ovanligt kall och ovänlig Östersjö? Stora Karlsö bjuder nu stillhet. Julikvällen bäddar in naturen och ett skrakpar putsar till sig efter dagens göromål. I lugnvattnet korrar en ejder och någonstans bland lövträden hörs en näktergal. Ett blågrått moln oroar för ett ögonblick väderprognosen innan det viker av över fyren. En svag bris letar sig in bland sjöbodarna. Ön lägger sig att vila. Men inte hela ön. Det drar ihop sig till grissling, en av naturens mest spektakulära uppvisningar. När vi börjar vår vandring mot fågelberget ritar skymningen ett knivskarpt streck ovanför den lodräta klippväggen och rasbranterna växlar i rostbrunt och lavgult. Ringmärkaren och ornitologen Björn Andersson har tillstånd att ta med sig högst femton medhjälpare. Femhundra grissleungar skall ringmärkas. Alla deltar på egen risk – det finns risk för ras. Kusligt är det att i tynande dagsljus leta sig fram under häng av kalksten och känna den våta tyngden av klippa i handflatorna. Vandringen har varit en sång av havsfågel men när vi rundar klippan skärs den stilla julikvällen i strimlor. En kompakt ljudvägg av fågelkoloni slår mot oss och en frän doft smiter in i medvetandet. Det pågår ammoniaktillverkning som heter duga. Närmare 20 000 sillgrisslor häckar på Stora Karlsö. Det är trångt. Vi människor vet inte vad vi talar om när vi snackar trångboddhet. För en sillgrissla är en yta stor som ett kuvert en femrummare – havsutsikt får de på köpet. En tillvaro som består av knappt två kvadratdecimeter bjuder ingen husfrid. Grannarna bråkar ständigt och i ett gytter av näbbar och klor växer ungarna upp. En sillgrisslekoloni är en förort, en sovstad. Här pågår en pendling av storstadsmått. Sillgrisslorna kastar sig ut på juliskymningens motorväg, och flyger miltals för att fånga den fisk som försörjer familjen.

Solen lägger sig tillrätta i Östersjöns svullna vatten. Det blir många solnedgångar under ett liv och aldrig upphör de att förvåna. Gång på gång möter orange och lila ett betonggrått hav och varje gång är nyanserna nya. Månen är redan på plats. Ett äggskal som med sitt blygsamma sken smeker röd fossil och vågors lek över pallkanten. Björn Andersson placerar ut oss under det imponerande Västberget och de som varit med förr drar kepsen över ögonen och slumrar till. Vi andra är på helspänn och ett par tyska deltagare är närmast i extas. Grisslingen är en raritet bland samlare av naturupplevelser… En tordmule iakttar tillställningen med högdraget lugn. Tordmularna är överklass. De håller sig på sin kant och nedvärderar sig inte att häcka på en klipphylla där det ständigt råder brist på utrymme och där grannar tjatar och hackar på varandra. Dessutom luktar det skit.

Trutarna patrullerar området och är märkbart irriterade över att den ovälkomna folksamlingen stör kalaset. Trängsel och trånga utrymmen i en grisslekoloni är ingen slump. Det är svårt för en trut att landa på en smal klipphylla och många vassa näbbar gör det inte lättare. Äggen är formade för att ruvas på ett par kvadratdecimeter. De är toppiga i ena änden och tunga i den andra. Stöt till och ägget snurrar runt i en cirkel. De krossade äggen nedanför boplatserna visar dock att trängsel inte bara innebär trygghet och att trutarnas närvaro stör husfriden. Ljudet stegras. Solnedgången fylls av grisslor. De flyger i cirklar och skymmer månen. Aldrig tar de slut. Luften vibrerar av vingslag och fågelkroppar. Någon kurar ihop sig. Kanske är det Hitchcocks skräckfilm ”Fåglarna” som spökar? Det liknar dans, en signal, en förberedelse för nattens övning. Eller är det en ceremoni som signalerar uppbrott? Grisslorna fyller luftrummet ovanför oss. Vi vänder blicken mot berget, i spänd förväntan.

I månadsskiftet juni-juli är grissleungen cirka tre veckor gammal. Det är hög tid att lämna hemmets vrå och kasta sig ut i en annan verklighet. En verklighet som ligger 40 meter ner och består av klippor, rasbranter och stenstrand. Det är bara det att ungen inte är flygfärdig ännu. Ungefär som om vi skulle kasta ut tonåringen från sjätte våningen istället för att skjutsa honom till hans nya lägenhet. Hur lyckas föräldrarna övertala ungen att hoppa? Troligtvis genom en nödlögn. Ungens hopp från bohyllan är ingen nöjesresa utan en energibesparande åtgärd. Föräldrarna ska slippa det mödosamma arbetet att flyga miltals med en fisk i taget. Istället tar ena föräldern med ungen ut till havs där maten finns och föder den tills den är både flyg- och dykfärdig. Det råder god jämlikhet i sillgrisslefamiljen. I tolvtimmars pass turas föräldrarna om att ruva ägg och mata unge. I bästa samförstånd delar de försörjningsbördan. Far tar hand om uppfostran till havs. Mor stannar kvar en tid och bevakar den gemensamma klipphyllan innan hon flyttar till vinterresidens i Polen eller vid Bornholm. Nästa vår återförenas de på exakt samma hylldecimeter där de skildes och bildar familj igen. Solen har sjunkit ner i Östersjön och blankvattnet utanför fylls av tusentals väntande pappor. Ljudbilden har förändrats. Ropen kommer från havet och från klipphyllorna. Operation övertalning är inne i sitt slutskede och ljudnivån tangerar popkonsert i Globen. I det tilltagande mörkret går det knappt att urskilja grisslorna uppe på hyllorna. Tvivlet tilltar och nackarna värker. Tänk om de inte hoppar i natt? Tänk om de ångrat sig? Då hoppar den första ungen. Det dunsar till bland stenarna och lätt omtumlad lyssnar 251 gram grissla till förälderns rop ute i havet. Lyssnar och ropar efter uppmärksamhet. Nyss satt den förskräckt på klipphyllan – för den måste väl varit lite fundersam. Så högt upp, sittande där med lillfoten på kanten. Kanske är det fel. Kanske värderar vi djuren utifrån våra ramar, ger dem känslor och en rädsla som för dem är helt obekant. I ett ögonblick tar ungen språnget och slänger sig ut i lufthavet ivrigt viftande med de små vingarna.

Om klipporna på Stora Karlsö varit högre hade ungarna fått längre tid på sig att ordna till vingstumparna och därmed större chans att landa i vattnet. På andra ställen hoppar de från 400 meters höjd, vilket resulterar i riktigt snygga landningar. Men naturen har ordnat det inför frontalkrocken mot marken. Ungarna är utrustade med en fettkudde på bröstet, naturens svar på airbag, och skelettet består av mer brosk än ben. 98 procent klarar fallet med en lätt hjärnskakning. Trutarna är ett större hot. Grissleungarna duggar tätt och vi springer benen av oss. Fångar, plockar i lådor och bär fram till kvällens ringmärkningsteam som har händerna fulla av grisslor, nummer och vikt. Olof Olsson från zoologiska institutionen i Uppsala jobbar intensivt med att pilla radiosändare på en irriterad unge. Inget lätt jobb eftersom den lilla grisslan inte alls vill samarbeta. Den är en av de 19 smågrisslor som deltar i ett forskningsprojekt som Världsnaturfonden stöder. Radiosändaren limmas fast och faller av efter ett par veckor, under tiden följer forskarna radiosignalerna. Man vet efter tidigare försök att de små grisslorna håller västlig kurs mot norra Öland och att de simmar med en hastighet av en knop – två kilometer i timmen. Oroväckande är att grisslorna använder samma sjöled som människan. I farleden mellan Öland och Gotland passerar 10 000 fartyg per år och ett oljeutsläpp vid ”fel tidpunkt” skulle kunna slå ut hela stammen av sillgrisslor på Stora Karlsö. Ringmärkt och nyvägd släpps ungen ut i vattnet. Lite villrådig, lite hit och dit, det simmas runt en liten stund innan den orienterar sig. Där ute bland tusentals andra väntar en förälder på ungen. Det är svårt att förstå hur de hittar varandra. Som om vi skulle tappa bort våra ungar på OBS Stormarknad när det är strömavbrott. Och ingen kundtjänst finns det. Vi följer grissleungen tills mörker och hav flyter ihop i en allt suddigare horisont. Imponerande är att den lilla grisslan, som nyss under stor dramatik lämnat sitt liv på en trång och skitig klipphylla, utan minsta tvekan simmar ut i en ofantlig Östersjö.

Natten är stor och grisslingen är över för denna natt. Vandringen tillbaka är famlande. Det är svårt att i lacksvart mörker treva sig fram under klipphäng och en våt tyngd av kalksten mot handflatorna. Vi möts av strandbodar, näktergal och ett svagt gryningsljus i öster. Någonstans över fastlandet mullrar åskan. Handduken ligger kvar.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i