Klarspråk om sex i sommarnatten

Klarspråk om sex i sommarnatten

Sommarnatten är full av de mest oförblommerade sexuella inviter. Kom och gör barn med mig! ropar honorna av hundratals insekter. De ropar med dofter, ett språk som går människors sinnen förbi.

Skribent Mats Ottosson

Det har mörknat över fälten och lövdungarna runt byn, men asfalten är fortfarande varm. Man kan gå barfota på bygatan. Osynlig för människorna spänner en förväntansfull hane, ett nattfly, sina vingar och flyger ut över fälten. Ögonen fixerar marken så att han kan hålla rätt höjd. Antennerna spelar, han kammar kvällsvinden. Han är på jakt. För oss på bygatan är nattens luktlandskap nästan dött. En enstaka doft kommer drivande. Det kittlar till i näsan. Javisst, nattviol! För övrigt ingenting. För fjärilshanen är natten ett ständigt tjatter av dofter, en dusch av molekyler. Där finns lockrop från andra arters honor. Men de berör honom inte. Där utlovas blomnektar. Men han är inte hungrig ikväll. Det finns de som påstår att karlar bara tänker på en sak och i det här fallet är det nog sant, det är någonting speciellt han söker, en doft som hela hans väsen är inställt på att ta emot. Plötsligt, i ett kort ögonblick, kan han uppfatta den, som en radiosignal som kommer men omedelbart försvinner igen. Det är honans doft, hennes så kallade sexualferomon, skräddarsytt för att locka till sig hanar av den egna arten. Hon sitter kanske flera hundra meter bort och vinden splittrar och sprider doftplymen. Här gäller det att gå systematiskt tillväga. Han flyger i zick-zack över sin bit av landskapet. Plötsligt går det som en stöt genom fjärilskroppen. Där var den igen. Doften. Han vänder upp mot vinden, mot källan. På fjärilsspråk är det ett rakt och enkelt budskap som når honom: Jag är en hona av din art, kom så gör vi barn! På människospråk blir det krångligare: (Z)-5-decenylacetat, (Z)-7-dodecenylacetat, (Z)-5-dodecenylacetat, (Z)-9-tetradecenylacetat. Så beskriver forskarna i feromongruppen på Lunds universitet de aktiva ämnena i sexualferomonet från en av deras mest studerade arter, sädesbroddsflyet. Just denna art är för feromonforskarna ungefär vad bananflugan är för genetikerna. Men i ekologihusets laboratorier studeras också andra insektsarter, från barkborrar till egyptens gräshoppor. Och i ett av rummen finns avdelningens skattkista. Groggskåpet, kallar forskarna det. I det oansenliga kylskåpet finns ungefär 600 kemiska substanser lagrade i små kemikalierör. Ett fjärilsvärldens alfapet-spel, om man så vill. Med dessa ämnen kan man blanda till de flesta kända insektsferomoner. Pussla ihop dem rätt, och du får pilska fjärilshanar av en viss art att komma flygande från flera hundra meters radie för att försöka para sig med en kemikalieindränkt bomullstuss. En fjärilsantenn är en miljon gånger känsligare än en hundnos, som i sin tur är en miljon gånger känsligare än en människonäsa. Därför räcker det med några få nanogram (miljarddels gram) feromon i luften. Det är en förbluffande känslighet. Som om vi människor skulle kunna uppfatta sötman i vattnet om vi löste upp en sockerbit i Hjälmaren och rörde om.

Men låt oss återvända till sommarnattens doftvärld. Tänk dig att varje arts sexualferomon motsvarar en radiokanal. Precis som i etern sänds det på många kanaler samtidigt. I de insektsrikaste markerna kan flera hundra nattfjärilsarter flyga samtidigt, och åtskilliga av dem skickar parallellt ut sina sexualferomoner. Men under årmiljonernas gång har evolutionen delat upp etern mellan arterna, ungefär som staten delar ut sändningstillstånd för radiokanaler. Varje arts honor sänder bara på en särskild frekvens, det vill säga deras sexualferomon består alltid av samma specifika mix. Sädesbroddsflyets hane flyger genom de andra arternas doftmolekyler, men hans inre reagerar inte. Han är inte inställd på den frekvensen. Varje art har ett eget doftspråk, skulle man kunna säga. Det har också visat sig att det finns dialekter inom samma språk. Sexualferomonerna ser inte likadana ut hos svenska sädesbroddflyn som hos bulgariska eller franska. Mixen mellan de ingående ämnena ser annorlunda ut.

Insekternas doftlandskap är alltså en komplicerad värld som forskarna bara just har börjat lära känna. Men upptäcktsresan kan ge lön för mödan, inte bara i form av fascination inför naturens sinnrikhet. Feromoner kan bli ett alternativ till bekämpningsmedel, tänk dig själv: om odlarna sprider ut sexualferomoner över sina grödor kommer fjärilshanarna att översköljas av något som liknar en jättekör av högljudda honor som alla ropar efter att få para sig med dem. Men hur de letar finns det inga honor där. Vem som helst skulle bli förvirrad och till slut drypa av. Redan idag används metoden i stor skala för att hålla bomullsfjärilar borta från odlingarna och för att skydda persikoträd mot fruktvecklare. Och ju mer forskarna lär sig, desto fler grödor hoppas de kunna skydda. Kanske kan feromoner ersätta bekämpningsmedel för att till exempel hålla snytbaggar borta från nyplanterade tallplantor i det framtida svenska skogsbruket. Fördelarna är många: ämnena är inte giftiga, de bryts snabbt ner i naturen och påverkar bara en specifik art. Det går åt minimala mängder kemikalier, några gram per hektar. Och insekterna tycks inte bli resistenta mot dem. Men om allt detta vet han ingenting, vår hane därute i sommarnatten. Han tänker, som sagt, just nu bara på en enda sak.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Ottosson
Artikeln publicerades i