Konsumenterna kan inte rädda miljön

Konsumenterna kan inte rädda miljön

Det finns konsumentmakt och det finns demokratisk makt. Båda har sina goda sidor.

Skribent Sverker Sörlin

Konsumentmakt till förmån för miljön utövar jag när jag går till min butik och konsekvent köper sprättägg och lokalt odlade grönsaker. Och när jag undviker handlaren på hörnet därför att han trots mina vädjanden vägrar ta hem ekologisk mjölk. Det finns nuförtiden en stark tro på konsumentmaktens kraft. Men den fungerar inte alltid. När det kommer till kritan tar vi bilen i stället för bussen, och vi köper ett större hus än vi kunde klara oss med. Och vi har fler klänningar och kostymer i garderoben än vi behöver (själv har jag alldeles avgjort fler – kostymer alltså). När det gäller sådant som är viktigt för oss personligen väger miljön ofta lätt. Och bekvämlighet, snabbhet och utseende kan vara avgörande beslut i en människas liv. För miljön, visar det sig till sist, är konsumentmakten inte alltid tillräcklig. Samtidigt förväntas vi vara goda miljömedborgare genom att underkasta oss besvär med att sortera och frakta förpackningar och avfall till återvinningsstationer. Miljöarbetet håller på att privatiseras. Vi förväntas hålla god min, göra uppoffringar, betala mer för Krav-märkt och kompromissa med kvaliteten i våra egna liv. Varför finns inte samma tilltro till vår demokratiska makt? Vi skulle kunna välja ett alternativ till bilen om kollektivtrafiken fungerade bra och om cykelvägnätet var väl utbyggt. Vi skulle kunna sköta sortering och återvinning mycket enklare och bekvämare om hämtningen skedde vid huset där vi bor (som förr i världen). Vi skulle kunna köpa vackra kläder, och mycket kläder, med gott samvete om det fanns en väl fungerande miljöcertifiering av textilier – helst på europeisk nivå. Detta är möjligt, men det kräver att vi använder vår demokratiska makt. Som enskilda konsumenter klarar vi mycket, men inte allt. Vi är alltför måna om vår egen personliga välgång, vilket vi också bör vara. Askes är en pose för de politiskt trötta. Förra gången det var sekelskifte byggdes industrisamhället. Nya sociala rörelser ställde krav: bildning, frihet, rösträtt, demokrati. Samhället svarade. Nya institutioner växte fram: järnvägar, bankväsende, specialhögskolor för jordbruk, skogsbruk och näringsliv. Vi fick de nya kompetenser det moderna samhället behövde. Det var en svår omställning, men för de enskilda människorna innebar den för det mesta en frigörelse, en vidgning av livets möjligheter. Nu, vid nästa sekelskifte, talas det om ett nytt hållbart samhälle. Men skillnaden är stor. Var är nu de sociala rörelserna? Var är de nya institutionerna? Vem sörjer för den nya kompetensen? Miljörörelsen var en utmärkt proteströrelse. Men hur använder den sin energi för att bygga de hållbara samhällsstrukturerna? Att den tycks tappa i betydelse tror jag beror just på dess bristande förmåga att formulera de politiska krav som skapar medborgerlig delaktighet. Och som förenar miljö med personlig frihet och samhällsutveckling. Miljö och medborgarskap är ännu åtskilda. Här finns en stor och ounyttjad demokratisk potential. Vi har formulerat rättigheter för den personliga fri- och säkerheten, för det demokratiska deltagandet och för den sociala välfärden. Kanske är det dags att inleda ett samtal om hur samhällets institutioner och strukturer, offentliga och civila, skall utformas så att det blir en medborgerlig möjlighet att, utan att vara munk eller helgon, leva ett miljöriktigt liv. Miljörörelsens fas 2. Det samtalet måste vara politiskt, inte privat.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Sverker Sörlin
Artikeln publicerades i