Så är det inte. Sverige förändras, och det går fort. Snabbast sker omvandlingen i det som kallas för skogs och mellanbygderna. Värmland, Småland och Dalarna är exempel på regioner där landskapet nu genomgår en radikal förändring. Mjölkgårdar läggs ner i ett högre tempo än någonsin. Tre bönder slutar varje dag. När ladugårdarna stängs försvinner betesdjuren från hagarna. När betesmarkerna växer igen försvinner blommorna och fåglarna. En stor del av den biologiska mångfalden i Sverige finns i odlingslandskapet. 70 procent av alla hotade arter hör hemma här. De flesta finns just i ängs och hagmarkerna. Det är inte bara sällsynta arter – som de flesta av oss aldrig sett eller ens hört talas om – som slås ut. Relativt vanliga fåglar och växter drabbas också. Jämfört med genomsnittet för åren 1975 1984 har sånglärkan minskat med 27 procent och ladusvalan med 38 procent. Även gullvivan och andra arter som är knutna till odlingslandskapet minskar. Men ängarna och hagarna är så mycket mer än bara arter. I de betade markerna finns en stor del av det som många av oss förknippar med Sverige. Vad vore våren utan gullvivorna? Vad vore midsommarnatten utan ängsblommorna? Vad vore sommaren utan ladusvalorna? Det är omistliga delar av vårt natur och kulturarv som föröds när odlingslandskapet växer igen och förmörkas. Den negativa trenden kan inte vändas av kommunala röjarlag eller en aldrig så offensiv naturvårdspolitik. Ett öppet landskap kräver betande djur och det kräver i sin tur levande jordbruk. Att stoppa nedläggningen av mjölkgårdar i skogs och mellanbygderna är i dag antagligen viktigare än någon annan enskild åtgärd för att bevara den biologiska mångfalden i Sverige.

I ett gemensamt brev till regering och riksdag har SNF och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) krävt åtgärder för att stoppa igenväxningen av det svenska odlingslandskapet. Organisationerna är överens om att detta kräver livskraftiga, lönsamma mjölkgårdar. Nedläggningsvågen måste brytas!

LRF har krävt slopade miljöskatter som ett sätt att stärka jordbrukets konkurrenskraft. Det vore ett kortsiktigt sätt att förbättra jordbrukets lönsamhet. Miljöskatterna behövs för att driva på utvecklingen mot ”världens renaste jordbruk”. Men det är viktigt att statens inkomster från miljöskatterna återförs till jordbruket. Det bör ske på ett sätt som gynnar betande djur i skogs och mellanbygderna. Därutöver finns oanvända pengar inom miljöstödsprogrammet som kan användas. Hälften av pengarna kommer från EU. Pengarna bör i första hand gå till att behålla betande djur i skogs och mellanbygderna. Höjda bidrag för betesmark och vallodling är ett litet steg mot att låta korna beta ännu några år. På längre sikt är det dock inte bidrag som kan säkra Stjärnas och Rosas framtid i hagarna. Det jordbruk som producerar det landskap och den mångfald vi alla vill ha måste bli lönsamt. Därför måste svenska bönder och svensk livsmedelsindustri bli mycket skickligare på att med miljöprofil sälja svenska produkter i och utanför Sverige. Som konsumenter kan vi bidra genom att köpa närodlad mat, och fråga efter den när den inte finns i butiken. Här kan inte minst offentliga upphandlare och andra storkunder göra viktiga insatser. Rimligen är alla beredda att hjälpa till. Det är lärksången, blåklockorna och gläntan med de vita björkarna som står på spel.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.