Det var docent Pleijel, doktor Pettersson och jag, tre belåtna män med begynnande övervikt och barndomen i friskt minne. Vi skulle ut och forska, fast man kunde lika gärna säga att vi skulle ut och leka. Egentligen var vi väl ute efter bäggedera. Expeditionen var planerad sedan mer än ett år. Ett outforskat mysterium fanns att lösa och en av de vita fläckarna på den biologiska vetenskapens karta skulle slutligen få lite färg. Det var i alla fall vad vi hoppades när vi lastade packningen på min gamla flakmoped och gav oss av i riktning mot båten i viken som vetter ut mot öppet hav. Än sken kvällssolen långt därborta bakom oss, men blåsvarta regnmoln ruvade olycksbådande över Sandhamn uppe i nordost. Nere vid bryggan rullade molnen in, och regnet. – Det drar förbi före skymningen, sa Mats. – Säkert, det är bara en skur, sa Håkan. Jag drog igång utombordaren. Styrde rakt mot regnbågen.

Forskarens praktiska arbete består till stor del av tröstlöst gnetande i laboratorier och ändlösa fältförsök som mest av allt är till för att bevisa sådant som man i princip redan vet. Utan tålamod och envishet kommer man sällan någon vart och det är sannerligen långt mellan sensationerna. Det här var ett undantag. Ingen i hela världen visste svaret, men ville det sig väl skulle gåtan vara löst innan gryningen. Frågan var enkel. Hur pollineras klibbglim? Av nattfjärilar, visst, det kunde man räkna ut. Men vilka? När och hur? Gissningar fanns förstås, men ingen hade någonsin gjort sig besväret att undersöka saken. Den yttersta forskningsfronten gick i höjd med smällglim och backglim, och de andra arterna i släktet Silene. Men klibbglimens pollinationsbiologi var totalt okänd. Och skulle vara det ännu några timmar. Klibbglim är en halvmeterhög, ganska grov ettårig ört. Den är egentligen en stäppväxt som förekommer här och var på de snustorra slätterna mellan Centralasien och Östeuropa, men underligt nog finns den också här hos oss, fast då nästan uteslutande på de kargaste kobbarna i Östersjöns mellersta skärgårdar. Antagligen är det all den kväverika fågelspillningen på skären som gör att klibbglim trivs just där. Hur som helst växer arten så avigt till, och är så sällsynt, att många aldrig har sett den. Ännu färre har fått se den i full blom, för det inträffar nämligen bara nattetid. På dagarna när julisolen gassar över blankslipade granithällar och rödfnasiga badjävlar är klibbglim knappast den första blomma man lägger märke till. Till att börja med ser den ut att vara stendöd. En skenbart vissen, äckligt klibbig och doftlös pinne som står där och vaggar i vinden. Vem bryr sig? Det tog flera år innan jag själv insåg att det faktiskt var så den skulle se ut i dagsljus. Och fastän att jag bor här ute hade jag aldrig tidigare sett den på natten. Det hade lustigt nog inte Mats W. Pettersson heller, trots att han för några år sedan doktorerade på den närstående smällglimens pollinationsbiologi. Efter att under oräkneliga nätter i fält ha studerat hur nejlikflyn av släktet Hadena och andra nattaktiva fjärilar bär sig åt för att suga nektar och pollinera de olika glimarternas blommor hade han sett det mesta som fanns att se i den vägen, men vilka arter som besöker den kufiska gästen från stäpperna, det visste inte ens han. Ingen aning. Nu hade han kommit ner från Uppsala, rustad till tänderna med kameror och håvar och eleganta hypoteser, och från Göteborg anslöt som vanligt den mångkunnige och ständigt lika nyfikne Håkan Pleijel.

Vi for från Runmarö strax före solnedgången och första strandhugg var på Smultronkobben, där jag hade lyckats låna en stuga för den händelse att vi skulle vilja sova. Därifrån fortsatte vi strax ännu ett stycke utåt horisonten, till Svärdsholmsgrundet, ett lågt skär bevuxet med enbuskar, några martallar och en yppig kustflora i bergsskrevorna och stenskravlet utmed stränderna. Det är där den växer, klibbglimen. Regnet hade lyckligtvis upphört lika snabbt som det kommit över oss. Håkan trillade visserligen i vattnet redan vid ankomsten, men bortsett från det klarade vi oss ganska torrskodda i land. Vi drog upp båten, lastade ur packningen och började springa runt sådär planlöst som pojkar alltid gör när de kommer till små, obebodda öar. Vi följde strandlinjen runt hela ön på jakt efter drivved och oväntat vrakgods. Det tog en kvart. Sen slog vi oss ner på den ännu varma hällen där klibbglimen växer som tätast bland älgört och vänderot. Blommorna hade redan fått liv och börjat sända ut en tung, honungssöt doft som vilken fjäril som helst säkert kunde känna på flera kilometers avstånd. Nu var det bara att vänta. Håkan och jag började genast mixtra med kaffetermosarna och var snart djupt invecklade i en urgammal debatt om vilka smörgåspålägg som passar bäst under fältmässiga former. Under tiden dök Mats ner bland blomställningarna beväpnad med en lupp. Det var tydligt att han letade efter något särskilt och det dröjde inte länge förrän han kom upp med ett otvetydigt belägg för att åtminstone en av de förväntade pollinatörerna redan hade varit i farten här ute på skären. Alldeles nere vid basen av ett par av blommorna hade han hittat små hål, nästan löjligt små. Diametern var väl sådär en halv millimeter. Som nålstick bara, inte mer. – Ingångshål från Hadena-larver, sa Mats i självklar ton, som om detta hörde till enkel allmänbildning. Jaha. Vi såg upp från våra stekta ägg och tryfferade leverpastejer och undrade på amatörers vis vad såna små larver kunde tänkas pyssla med där inne. Inte pollination väl? Den pågick väl i andra änden av blomman. Framtill, typ. Så mycket hade vi förstått.

Vi satt ju redan bekvämt, och när skymningen så sakteliga sänkte sig över skärgården och ett par jättelika Finlandsfärjor girade vid Grönskärs fyr i fjärran, började Mats förklara hur alltsammans hänger ihop. Glim-arterna pollineras alltså främst av nattflyn. I grund och botten är det en sorts samarbete. Fjärilarna får mat och växterna får hjälp med korsbefruktningen. Men just nejlikflyna är lite speciella såtillvida att de inte nöjer sig med bara nektar. När de ändå har vägarna förbi passar de även på att lägga ägg på blomman. Larverna kläcks redan efter några dagar och gnager sig in i blomman där de sedan äter sig feta på fröna. På så vis kommer det sig att nejlikflyets pollinationstjänster kan vara en ren förlustaffär för växten. Förmodligen skulle bestånden dö ut alldeles om det inte vore för att blommorna dessutom pollineras av en rad fjärilsarter vars larver lever på helt andra värdväxter. – Nattflyn, mina vänner, om nån timme kommer här att krylla av nattflyn. Frågan var bara vilka. Vi provsvingade lite med håvarna och kollade giftglasen. Föreställningen kunde börja.

Och nog kryllade det allt den där natten på Svärdsholmsgrundet. Men inte av nattflyn. Förvisso fångade vi som väntat några enstaka exemplar av olivbrunt nejlikfly, men den verkliga invasionen inleddes något senare när en stor, cigarrformad fjärilstorped svischade förbi i skumrasket. En svärmare! Inom en mikrosekund var vi på benen med håvarna i slagläge. Vi höll på att springa omkull varann, och stod sedan blickstilla med bultande hjärtan. Den var borta. Ett ögonblick av andlös väntan och så kom en till, ytterligare en, många! Plötsligt flög de stora svärmarna som kryssningsmissiler mellan de olika bestånden av klibbglim. Vi behövde inte ens fånga dem. De stannade och stod stilla i luften framför blommorna, rullade ut sina långa sugsnablar och sög i sig av sockerlösningen. Det var brunsprötade skymningssvärmare, en och annan tallsvärmare, massvis. Kamerablixtarna brann som Stalinorglar i natten och vi formligen skrek av otyglad upphetsning. Såhär efteråt slår det mig att spektaklet måste ha sett rätt festligt ut på håll. Tre fullt utvecklade helidioter som kutade runt med ficklampor och hojtade i högan sky på ett skär i tvärmörker. En betraktare skulle nog inte ha förstått att detta var forskningsfronten. Skeppsbrutna spritsmugglare vore en rimligare förmodan. Senare, när den första uppståndelsen hade lagt sig och gåtan var lyckligen löst, berättade Mats att han och hans forskarkollegor tidigare trott att samtliga svenska glim-arter hade för lite nektar per blomma för att de stora svärmarna skulle göra sig besväret att pollinera dem annat än undantagsvis. Den teorin var således fel. Och frampå småtimmarna hade vi redan börjat formulera nya teorier om ditt och datt. Kunde till exempel klibbglimens konstiga utbredning i havsbandet ha något att göra med pollinatörernas flygskicklighet? Kanske de fröätande nejlikflyna tog kål på de bestånd som växte för nära land? Svärmarna, däremot, skadar inte växten. Det enda de gör är att pollinera blommorna i utbyte mot nektar. Blomdoften är så stark att den utan vidare kan locka fjärilar från fastlandet ut till de yttersta skären. Men kan nejlikflyna flyga dit ut i större antal? Ett är säkert, svärmarna kan. Det finns arter som flyger hit ända från Afrika.

Innan vi slutligen somnade enades vi kring att detta bara var början. Nästa steg måste bli mer systematiska fältstudier, däribland noggranna mätningar av blommornas nektarmängd. Kanske vi skulle försöka hitta en entusiastisk biologistudent som vi kunde sätta i land på nån av de yttersta grynnorna i Brandskärgården nästa sommar. Ämnet var perfekt för ett examensarbete, kanske en avhandling. Fast det skulle ju förstås bli rätt långtråkigt, som så mycket annan forskning. – Inget för oss, va? – Släck nu.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.