Undertecknat Anna Lindhagen, i SNFs årsskrift 1912. I en motion i Stockholms stadsfullmäktige hade fröken Lindhagen begärt en utredning om Eriksdalslundens bevarande för all framtid såsom park.

Anna Lindhagen var en liten intensiv kvinna med kort stubin. Guds lilla kruttunna kallades hon. Brodern Carl Lindhagen, borgmästare i Stockholm, var först i riksdagen med att föreslå kvinnlig rösträtt (1902) och motionerade dessutom om republik i Sverige. Lillasyster Anna var med och grundade Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet år 1915, hon anlade kolonistugeområden, var aktiv i Samfundet för Hembygdsvård och förstås i SNF.

Under nära femton år var hon ordförande i Stockholms kvinnliga rösträttsförening. Hon satt i stadsfullmäktige, stadskollegium, folkskoledirektionen och barnavårdsnämnden. Under lång tid, till sin död, var hon en av de mest verksamma i stadsplanenämnden och skönhetsrådet. I fem år var hon ordförande i Rädda Barnen och flera år redaktör för de socialdemokratiska kvinnornas tidning Morgonbris.

När jag vandrar i kolonistugeområdet vid Eriksdalslunden en sensommardag nära 60 år efter Annas död, tänker jag att hon säkert skulle glädjas över dagens lund. Även om hennes motion i stadsfullmäktige inte lyckades bevara dåtidens Eriksdalslund för all framtid är den fortfarande en av Söders pärlor. Längs de prunkande, blomsterfyllda koloniträdgårdarna går också, som sig bör, Anna Lindhagens Väg. Sluttningen upp mot berget är snårigt vildvuxen, med lummiga avsatser att söka sig till om man vill vara ostörd, och på berget ligger en liten park, välbesökt av solande, läsande söderbor och barnfamiljer med filtar och bollar.

Längs stranden vid Årstaviken löper en fin promenadstig, inte asfalterad utan grusad och bitvis mjukt lerig. Jag är inte ensam om att ha hittat den. Medan jag vilar en kvart på en parkbänk passerar tolv joggare, ett trettiotal fotgängare och 43 cyklister, varav fem med hund. Samt en man som skjutsar sin hustru i rullstol. På bergssidan av stigen finns vildhallon. På sjösidan vaggar vågorna in och för med sig doften av vatten i rörelse.

Jag läser mer om Anna Lindhagen medan jag njuter en ny-stekt strömmingsburgare på Eriksdalslundens café. Hon måste ha varit ett sjuhelvetes fruntimmer. Engagerad fredskämpe och pacifist, envis, stridbar och ambitiös vare sig hon kollade upp fattigbarnens fosterhem eller slogs för en vackrare stad.

När gubbarna i stadsfullmäktige ville installera fasadbelysning i Stockholm, röt Anna ifrån: Är ni alldeles från vettet? Släcka stjärnorna på himlen! Att motionera om fasadbelysning på en del av Stockholms förnämligaste byggnader, är ni alldeles tokiga! Har ni aldrig sett slottets sköna fasad i månsken? Lägg gärna gatorna i Babylons ljus, men låt oss behålla stjärnorna, stjärnorna, förstår ni, över Slussen och vattnen!

Till sin sextioårsdag fick Anna två små bergiga öar i skärgården av sina vänner. Där, på Sandböte utanför Ornö, tillbringade hon sina sista somrar. När Anna dog 1941 kom Sandböte i SNFs ägo för att de skulle få förbli naturreservat, vilket de ännu är.

Men Anna Lindhagens gåva till nutida stockholmare är ändå alltid Eriksdalslunden; kolonistugeområdet, parken, oasen. Lite bergig närapå vildmarksnatur några hundra meter från Ringvägens os och buller.

I år fyller Svenska Naturskyddsföreningen 90 år. Vi uppmärksammar jubileet genom återbesök på några platser som Sveriges Natur skrev om under de allra första åren.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.