Ingen vet vad äpplet heter. Det är ovalt, som Åkerö. Syrligt, åt Astrakanhållet, lagom hårt.­ En lite säregen smak, säger Kurt-Egon Karlsson. Men gott!På ”Äpplets dag” häromåret tog han med sig den rödgulstrimmiga frukten till Urshults äppelexpert. Denne bad om betänketid. Efter några dagar kom svaret: sorten okänd.­ Den växer bara här, vad jag vet. Trädet står på ängen bredvid lagården.Vi går dit och tittar. Trädet är högt, ungefär fem meter, och koympat. Det betyder att ympkvisten är satt på sådan höjd att korna inte kan nå den. Stammen är grov, ungefär trettio centimeter tvärs igenom.­ Trädet har varit lika stort så länge jag kan minnas, säger Kurt-Egon. Och det är sextio år bara det.

Han tror att det kan ha växt upp för hundra år sedan. Då odlade nästan varenda bonde i bygden frukt på sina ängar. Kanske var trädet en vildapel, som Kurt-Egons farfar ympade med en kvist från ett träd som då, i sin tur, var hundra år.

I så fall börjar äpplets stamtavla vid slutet av sjuttonhundratalet. Eller kom det som kärna med hemvändande soldater från något av krigen i Ryssland?

Det kan vara ännu äldre.

­ Här runt Åsnen har odlats äpplen sedan medeltiden, säger Kurt-Egon. Sjön magasinerar värmen, och träden trivs. Även korna och grisarna fick äta äpplen. På 1630-talet anlade Anders Grip en trädgård med äpplen och päron på Vemboö, tvärsöver viken från Törnabygd.

Kurt-Egons äpple kan vara därifrån. Om det nu inte gjorde sällskap med det röda järnäpplet från Tyskland, ännu tidigare.

Det kan faktiskt vara så att det äpple som Kurt-Egons fru Märta idag gör mos av, åts också på Nils Dackes tid. Och att smaken var precis densamma.

Kurt-Egon drar ned de avsågade kvistarna, de skaver och rasslar milt emot dem som sitter kvar. Han står några meter upp på stegen, arbetar metodiskt med den lilla, smala handsågen.

­ Jag tar skotten, säger han. De som växer nedåt kan man lämna. Kronan glesar jag bara ut.

Att beskära är en konst. För lite gallring, och äpplena blir små. För mycket, och de blir större, men få. Kurt-Egon lärde sig på fyrtiotalet, av pappa. Han växte in i äppelodlandet.

­ Vi var ute och plockade ända in i slutet av oktober, berättar han. Det var kallt de sista veckorna.

Det var guldåren, och Kurt-Egons far började odla äpplen även på åkrarna. Fyrahundra träd hade familjen som mest. Fortsättning följde in på femtiotalet. Grossisterna betalade bra, uppåt en krona kilot. Äpplena var efterfrågade, och skickades med tåg ända upp till Norrland.

­ Vi kunde få fem, sex hundra lådor à tjugo kilo, berättar Kurt-Egon. Det var extra prima, prima och klass ett och två. Och så all fallfrukt som gick till musteriet.

Urshult kom att kallas ”Sveriges trädgård”. Här fanns många och stora äppelodlingar, både på äng, och mer intensiva, på åker. Tiotusentals människor kom på blomningsfesterna. Skörden var ibland upp i över miljonen kilo, runt fem procent av hela rikets.

­ Då var det roligt att plocka äpplen.

Rönnbärsmalen svärmar vid midsommar. Den lägger sina ägg i äppelkarten, och gör dem oätliga. Hela skörden kan slås ut. Skorven, om än ytlig, fläckar frukterna och gör dem svårsålda.

­ Om man inte sprutar blir det äpplen bara vartannat, vart tredje år, säger Kurt-Egon Karlsson.

Han har en gammal femtioliters handspruta för DDT i skjulet bakom det tomma föräldrahemmet, granngården.

­ Vi använde kalk och kopparvitriol också, träden blev alldeles vita. På den tiden var det inte farligt, det där.

Han skrattar. Kalium och nikotin var annat han drog i sig. Besprutningen gjordes fem, sex gånger per säsong. Dessutom gödslade han med kemikalier.

Vintern 1965 gick till äppelodlarhistorien. Det kom några dagar med värme på dagen och smällkyla på natten. Fukten frös och sprängde träden. Stora delar av Urshultbygdens äppelträdsbestånd slogs ut. Till detta kom den ständigt ökande importen av äpplen och sydfrukter. Det blev svårt att sälja Urshultäpplen. Priserna sjönk, och många slutade odla.

Så även far och son Karlsson. Odlingarna fick förfalla. Undan för undan har Kurt-Egon sågat ned ett par hundra äppelträd. Idag finns hundratrettiofem kvar, det är rena turen.

­ Jag kunde lika gärna ha fått för mig att ta ned dem också, säger han.

Men för fem år sedan slöt han avtal med länsstyrelsen om giftfri skötsel av fruktträden. För det får han bidrag för kulturlandskapsvård. Från EU kommer pengar för sådant som slåtter och bete.

­ EU vill egentligen inte att det ska odlas äpplen.

Han berättar om det bidrag som fanns att söka för några år sedan: 55 000 kronor per hektar för att hugga ned träden. Men det gällde yngre, mer tättodlade träd.

När blommorna har fröat i juli slår Kurt-Egon ängarna med lie, det tar tre veckor, en per tunnland.

I oktober släpper han ut kon Linda och de femton fåren. De får beta av resten.

Så har hundkäxen och nässlorna från konstgödseltiden undan för undan trängts tillbaka från Törnabygd. När länsstyrelsen räknade växtsorter på en kvadratmeter, 1995, fann de ett myller. Fyrtiosju stycken.

Här trivs de ängsväxter som en gång var vanliga i Sverige. Den späda, rödlila Jungfru Maria nycklar, gullviva, stagg, ängsskallra, jungfrulin och slåttergubbe.

­ Utan bidragen skulle jag lägga av direkt, säger Kurt-Egon.

En duvhök slår sig ned i en stor enbuske lite längre bort, en nötskrika flyger förbi. Det är den sista våren på detta årtusende.

Kurt-Egon sågar, han klarar av femton, tjugo träd om dagen.

Solen värmer upp ängarnas torra gräs och mossa. Här och där, och här igen, sticker ett odlingsröse upp.

­ Ni skulle se när träden blommar i slutet av maj.

­ Ja, gode, milde tid! ska hans fru Märta säga senare vid kaffebordet. När jag kom hit, på femtiotalet… Hela Törnabygd var som ett blommande hav.

Så är gården också av jordbruksverket vederbörligen utsedd till smultronställe.

De sura vildaplarna ympas efterhand av Kurt-Egon, alla gamla är klara och han planterade nyligen tio nya.

En kvist tas på senvintern från ett träd med god frukt. Den läggs i sågspån för att inte torka. När träden savar snedskär han kvisten något, och sticker in den under barken på vildträdet. Lindar sedan med bast, och lägger på ympvax så att saven inte ska torka i solvärmen.

­ Till sommaren ser man om den tagit sig. Efter tre, fyra år kan det ha blivit ett äpple.

Kurt-Egon samlade ihop femtio lådor av sina finaste äpplen. Han satte in annons i Smålands Posten. Obesprutade svenska äpplen, prima kvalitet, en krona kilot, det borde väl locka?

­ Jag fick sälja en låda. Resten körde jag ut i skogen, till älgarna. Det var för fyra, fem år sedan, en bra höst, och även villaträdgårdarna dignade av äpplen. Folk hade fullt sjå att bli av med dem. Det är så det fungerar. Och när det är ont om frukt på bygden så går det dåligt även på Törnabygd.

Inte heller grossisterna frågar efter Kurt-Egons ekologiska äpplen. Utan gödsel blir de oftast för små, håller inte EU-måttet. Sextiofem millimeter är minimum, utom för Åkerö som får vara femtiofem.

Odlare Karlsson når inte ut, får inte kontakt med oss konsumenter. Eller vi kanske inte är tillräckligt angelägna, vill hellre ha frukt som transporterats hit från kontinenten eller Amerika.

Så varför skulle Kurt-Egon klänga på stegen och plocka äpplen?

­ Det tar tio gånger längre tid att skörda mina träd jämfört med dem på en modern odling, säger han.

På en sådan står träden tätt på rad på naken åkerjord, de är låga, och plockaren kan stå på marken.

Kurt-Egons äpplen får hänga kvar. Han tar bara tio lådor prima frukt till sig själv, Märta och barnen. Fallfrukten tippar han i en skogsglänta.

”Eget litet bo, ger den bästa ro.” Bonaden på väggen i rummet innanför köket broderade Märta när hon var tjugotvå, innan hon ännu hade gift sig med Kurt-Egon. Och här, där vägen slutar, har de sitt bo. Kurt-Egon sedan sextiofem år tillbaka, Märta sedan 1959.

Barnen har länge sedan flyttat. Fyra av de fem mjölkkorna såldes 1991, när mejeriet slutade med hämtningen. Lina, med EU-nummer 25, ger fem, sex liter om dagen.

­ Jag mjölkar henne bara på kvällen, säger Kurt-Egon.

För hand, förstås. Att använda maskinen skulle bara bli krångligt.

De har tre tuppar, femton höns, fyra katter och en hund också. Plus fåren. Och en del skog. Men det räcker inte till försörjningen. Kurt-Egon hoppar in för farmartjänst ett par dagar i veckan, eller hjälper någon granne i skogen.

Av byns fjortons hus är idag knappt hälften stadigt bebodda. Förr kom varubilarna hitut, tre med bröd, två med livsmedel, och tre med dricka… En är kvar, matbilen på onsdagar.

Det är nio kilometer till Urshult. Kurt-Egon och Märta har varken bil eller körkort, de turas om att ta mopeden när de ska in och handla.

­ Gravensteinern kommer fint i år, säger Kurt-Egon.

Han tycker om det gula äpplet, men det är lite för syrligt. För många på samma dag ger magknip.

­ Annars blir nog skörden rätt liten.

Otur för älgarna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.