Blues för de ofödda

Gunnar Lindgren är jazzmusikern som utmanar kemisamhället. Budskapet vilar på samma grund som hans musik. Inlevelse och medkänsla, med de ännu ofödda.

Artikel 1999-5 roger olsson

Var finner man i denna trötta tid en riktig miljöväckarklocka? En så´n där som satsar sin bekvämlighet och sin sinnesfrid på att få oss att inse att det går käpprätt åt helvete om vi inte lägger om kursen radikalt.

I den växande skaran av tjänstemän och konsulter med miljö-nånting på visitkortet? Bland miljöforskarna?

Nej, det slår mig med isande häpnad denna förmiddag att jag inte hittar någon värd beteckningen väckarklocka ens i den svenska miljörörelsens ledarskikt.

Så tyst har det blivit.

Utom på Musikhögskolan i Göteborg. Där spelar Gunnar Lindgren solo, envist och med känsla. Och har en enkel förklaring till att just han bryter tystnaden.

– Dom kommer inte åt mej. Jag får min försörjning långt från miljöområdet.

Med ”dom” menar Gunnar Lindgren exempelvis eftergivna politiker, slappa myndighetsutövare och forskare som inte vill dra konsekvenserna av sin kunskap.

Det började med en föreläsning av Bengt Hubendick någon gång på 70-talet. Engagemanget slumrade länge, men flammade upp i striden om en planerad soptipp i Götaälvdalen, nära Gunnar Lindgrens hem.

Det blev ingen soptipp. Det blev däremot så småningom en bok, Arvet, utgiven 1993. Fyrahundra sidor fakta om bly, PCB, styren, antioxidanter och kärnkraftens strålningsrisker, varvat med kritik mot gränsvärden och miljölagstiftning och med ständigt återkommande maningar till besinning.

Numera sprider han budskapet till musik. Ett par föreläsningar i månaden brukar det bli. Saxofonen är med för det mesta.

– Jag slår an en lyrisk, uppriktig ton, med svarta folkvisor. Och så humor, när det blir för tungt. Farhågan att jazzmusiken äventyrar trovärdigheten i miljöbudskapet avfärdar Gunnar Lindgren med ett leende.

– Tvärtom. Kan du spela en ballad riktigt övertygande, så tror folk på dej. Det handlar om empati, medkänsla och inlevelse, både i musiken och miljöbudskapet.

Det Gunnar Lindgren påstår mellan låtarna är inte att kemisamhället kommer att göra oss sjuka. Det är värre än så.

– Vi är ju redan där. Det är bland barn antalet cancerfall ökar snabbast. Det finns bromerade flamskyddsmedel i bröstmjölk och halten fördubblas vart femte år. Samhället skjuter in sig på att begränsa några få ämnen, men glömmer hundratals, tusentals andra.

Obevekligt är ett ord som Gunnar Lindgren gärna använder. Det vi gräver upp ur jorden, det vi skickar ut i samhällets och miljöns flöden och kretslopp, det försvinner inte. Vi jonglerar med avfallet i olika reningsprocesser, skriver han i sin bok. Men det sprids ändå ut till slut, det tar bara lite längre tid.

När jag läst Arvet frågar jag runt lite bland folk som grundar sin trovärdighet på helt andra ting än ballader och som sällan klär sig i tillnärmelsevis lika säckiga kostymer som Gunnar Lindgren: kan han sina saker, den där Lindgren?

Svaren blir ungefär att jodå, fakta är nog rätt, men hans slutsatser...

Vad är det som är fel? Jag läser mina anteckningar, går igenom vårt möte i tankarna, och tror mig så småningom förstå. Det Gunnar Lindgren sa var strängt taget variationer på ett enda tema. Vi har inte rätt att vältra över några problem på framtiden, att ta några som helst risker för kommande generationers räkning.

– Ingenting! Noll! sa han ett par gånger och den mjuka rösten fick en underton av vrede. Jag hörde saxen klaga och råma, genomträngande, nästan plågsamt. Gunnar Lindgren talade för sina tre döttrar och försvarade samtidigt alla andra döttrar och söner, födda som ofödda.

Han kan bara inte förstå varför vi sviker dem så grymt som vi gör. Tidsimperialism kallar han det i boken.

Det är inte svårt att ta till sig Gunnar Lindgrens tes, etiskt och moraliskt. Men ta den på allvar, upphöj den till tvingande norm, och industrisamhället vacklar.

Gunnar radar upp en hel lista på ”filter” som samhället använder för att värja sig. Ett sorts immunförsvar mot hotfull kunskap, säger han.

– Ta begreppet överkänslighet, det är ju helt befängt. Några tål mycket, några reagerar på mycket små mängder, de flesta finns i mitten. De som finns i ena änden av kurvan, de mest utsatta, kallar vi överkänsliga.

– Om samhället vore sunt skulle gränsvärdena sättas så att de känsligaste skyddas, vi skulle inte offra ett antal människor. Vi skulle se alla barn med allergier som ett ”early warning system”, ett ovärderligt känsligt instrument.

Det är vid den här punkten i resonemangen som Gunnar brukar få höra att hans slutsatser skulle få ”orimliga konsekvenser”. Som, i det här fallet, att stoppa biltrafiken i storstäderna och sluta baka bröd på säd från stora delar av Sveriges bördigaste men mest kadmiumförorenade åkerjordar.

Knappast underligt att de värjer sig, de som ska fatta besluten och som inte kan ta sin tillflykt till en smärtfylld blues.

Plötsligt byter han tonart. Det handlar om de bakomliggande orsakerna till krisen och vi löper iväg, långt bort från miljöpolitiken och kemiindustrin. Gunnar Lindgren börjar prata om livsstil, om vår tids förljugenhet, inte minst i ungdomskulturen.

– Det är MTV och popradiokanalerna, fixeringen vid kropp och utseende, som om man kunde snacka sig till hälsa. Desperationen lyser igenom.

Gunnar Lindgren tror faktiskt att man kan möta MTV-kulturen med jazzmusik och föredrag om kemisamhället.

–Jo, det existensiella ligger ett tuppfjät från det kaxiga, brunstiga inom oss. Hos alla. Vi är alla ängsliga barn. Det är räddningen.

Och så berättar han hur han fått blivande företagsledare på Handelshögskolan att resa sig i bänkarna med protestrop mot de strålningrisker som kärnkraften utsätter de ofödda barnen för.

–Jag gjorde en deal med dom innan jag började. Jag krävde att få tala till dom som föräldrar, inte som företagare.

Dagen efter intervjun får jag sex långa dokument om akrylamid och hormonskador från Gunnar Lindgren, tillsammans med en e-posthäsning med tack för en fin förmiddag: ”Vi befann oss hela tiden nära civilisationens hjärta.”

Det är dit han vill ta oss. Men också till avgrundens rand.

Som ett saxofonsolo. Känsligt och sökande, påstridigt och frustande, och alltid så hisnande nära bristningsgränsen att det gör ont.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.