Samarbete – naturens grundprincip

Samarbete – naturens grundprincip

När vi tittar på en fågel eller en blomma är det framför allt oss själva vi ser. Våra tankar och känslor styr och ställer först i vår egen värld, därefter i naturen.

Skribent Björn Berglund

Objektiv är inte vetenskapen heller. Sen en tid är det modernt att ha ekonomisk teori på hjärnorna. Det inverkar på allt, till och med på synen på små tallplantor som växer i skuggan av björkar. Vi vill gärna se hur en aggressiv individ, björken, dominerar stort över en liten tall. Vi tar det som en självklarhet att den största och synbarligen mäktigaste skall vinna i en ojämlik tävlan. Men björk och tall är inte några företag. De konkurrerar inte på en marknad. De är samverkande organismer i en levande natur. De bygger sin värld på livets villkor. En skog är ett annorlunda sammanhang än en produktionsskog.

Tall och gran och björk, ja, alla de olika trädslagen, uppträder först i andra hand fientligt mot varandra. I första hand samverkar de till det gemensamma bästa – genom förmedling av svampars mycel. Svamparna får av växterna del av solens energi i form av koldioxidens förädlingsprodukter, som tillverkats av bladen och barren. I utbyte får växterna fosfor och kväve och alla de andra mineralämnen de behöver, och även vatten, som mykorrhizasvamparna är skickliga på att utvinna ur jorden. En skogsdunge är ett nätverk där flugsvamp, karl johan, kremla och riska, ja, de flesta av de svampar som avbildas med fruktkroppar i svampböcker, och andra därtill som aldrig visar sig ovan jord, förenar sig med trädens rötter i en vitalt reglerad ömsesidighet.

Men inte bara det. Mykorrhizan fungerar som ett utjämnande distributionssystem i skogen. Den är ett slags ekologisk rättvisa. En liten fröplanta har råkat hamna i skuggan av ett stort träd. Då kan den få del av trädets fotosyntesprodukter. Kolhydrater transporteras ner genom stammen och ut i rötterna. Där hämtas de av svamparnas myceltrådar som har förbindelse med många olika växtarter i skogen, inte bara med träden. En liten ”stackare” av en art kan på så vis få sin plats i solen fastän den växer i djup skugga av en annan art. En barrträdsplanta kan indirekt få låna några blad av en björk som genom sitt gynnade läge har många fler än den behöver för egen del, detta ordnar svamparna. I naturen är livet i jorden en integrerad del av livet i ljuset.

Och smultron kan klättra upp på en bergknalle och få understöd till sin bedrift av sin moderplanta långt borta, och syskon på vägen i revans förlängning. Sedan hittar den kanske en spricka i berget och dess egna rötter möter därnere några samarbetsvilliga mykorrhizasvampar. Deras mycel kan tränga in i de minsta skrymslen. De kan genomsöka en milliliter jord med femtio meter trådar och hämta fram nyttigheter som växternas rothår är alltför klumpiga för att komma åt.

Djur, växter, svampar och mikroorganismer på en plats kultiverar denna plats tillsammans. Allt i naturen är kultur. Att många små plantor som hamnat i skuggan tynar bort och dör är lätt att konstatera på en skogspromenad. För att det är så mycket svårare att se de positiva exemplen tror vi att vi ser den enes kamp mot den andre. Dessutom har vetenskapens metodik lärt oss att tänka i termer av reduktion och förenkling. Men naturens system utgår tvärtom från föreningar och sammansatthet. Det levande motsvarar inte våra gängse föreställningar om det. Naturen är inte rationell, den är ju naturen.

Träd skjuter skott. Man säger så, men formuleringen känns inte bra. Hur gammalt är uttrycket? Med upptäckten av pilbåge och spjut togs skottskjutningen över av samhället i språklig-teknisk tillämpning och blev dödande. Det har därefter skett en upptrappning. Man kan i dagens våldsvärld kalla en vacker flicka för ett ”bombnedslag”. Accepterar vi kriget i våra känslor? Utan att vi tänker låter vi med språket ondskan härja även bland så civila företeelser som celldelning och cellsträckning hos örter. Så försåtligt verkar indoktrineringen att vi säger att blommor ”slår ut”. Det sker genom språket betydelseglidningar ut och in mellan vår värld och naturen.

Men en dag i somras såg jag, och tyckte faktiskt också att jag hörde, hur en gul blomma öppnade sig med en liten knall. Det var i regnväder och droppar skvätte när knoppen small upp. Den växten stod till råga på allt med ”draget svärd”, det var en gul svärdslilja som ”sköt”. Sedan stod irisen ”utslagen”, som vi även säger om den som är förlorad. Eller var den ett utslag, blommor som blemmor? Var kommer så negativt synsätt på naturen ifrån – insmygande i språket? När vi alls inte tycker så i våra hjärtan?

Vi förorenas och utarmas i hjärnorna – sedan följer förstörelsen av naturen utan att vi bryr oss. Biologi betyder läran om livet, men som följd av de aktuella ekonomiska genomslagen i värderingarna talar sig numera även naturmänniskor varma kring ”investeringar” hos växter och djur och ser hur de ”allokerar” resurser och ”konkurrerar” med varandra.

Trots att det varit väl känt i alla tider att livets miljöer är mångsidiga och sammansatta har biologerna mestadels studerat utbrutna smådelar och lösa individer. De har prövat hur växter och djur svarar på enskilda faktorer i miljön eller när de under konstlade förhållanden tussas ihop med varandra. Även ekologer söker enkla svar i naturen. Ändå vet de mycket väl att några sådana aldrig ges där.

Inte någon naturupplevelse saknar sina förutsättningar. Även om man är ett barn eller en poet – själv naturlig – har man blivit människa först. Och en vetenskapsman ser aldrig nånting för första gången, konstaterar filosofen Gaston Bachelard. Det ligger i förutsättningen att man sätter nånting före, det är en teori. Före naturen kommer tanken. Matematik är kunskap om det som vi redan vet. Till grund för den sinnliga erfarenhet varje människa mer än gärna ser till att skaffa sig i sina möten med växter och djur gäller en eller annan bärande idé. Det är vad förnuftet utgår ifrån. Livets gåta är inte livet, den är nånting abstrakt.

Fram till renässansen var det levande alltings norm och det livlösa den avvikelse som skulle förklaras. Medan efter renässansen döden varit norm och livet den konstighet som har måst förklaras, ”eller, åtminstone, sättas åt sidan, så att det inte förvirrar begreppen,” skriver filosofen Hans Jonas. Det var när människorna inte längre förstod naturen som de började försöka förstå den, har poeten Rilke sagt.

Ännu för hundra år sedan kunde inlevelse, vad som kallas känsla, få lov att finnas med i vetenskapliga arbeten och inte som nu endast i konsten. En naturforskare kunde i sin undersökning av fåglarnas liv söka sig framåt med ord som hade värde av liv. Men inte ens i en vanlig fälthandbok tillåts nu längre fåglarna vara levande. Texten har kallnat och dött och blivit syntetisk beskrivning utan spår av den personlighet som har satt samman den. Varför döljer han eller hon sin inlevelse? Dagens ”skådare” tycks ingenting ha lärt av Erik Rosenberg. När han beskriver till exempel nötväckan vill han inte dölja sin förtjusning, han skildrar den fågeln som honkön: ”Hon klättrar suveränt på trädstammarna uppåt, nedåt, hit och dit…” Men blåmesen är en ”han”, svartmesen också, medan entitan och talltitan är ”hon”. Rosenberg deltar välvilligt mänskligt i den fågelvärld han tycker om.

Det är ett oroande tecken i tiden när ornitologer numera säger att de skådar ”fågel” i stället för tittar på ”fåglar”. Fåglar är levande varelser men fågel är en abstraktion, liksom art, objekt och annat spöklikt som vi absolut inte vill sova tillsammans med på natten. Ifall beskrivningen försummar det levande blir det befogat med en varning: akta så att du inte sänker ditt eget livs värde!

En gång i tiden var vatten alla möjliga mänskliga föreställningar. Vattnet hade fantasi och drömmar. Vattnet angick oss på ett lika sammansatt sätt som människan är sammansatt och det stämmer ju utmärkt väl med hur vatten alltid uppträder. Det är ständigt i rörelse, i blandning med något annat, grundvattnet och havet, infiltrerat i varje levande organism. Utan vatten inget liv. Men vi lyckas faktiskt nu för tiden tänka oss vatten även som fullständigt urvattnat. Ivan Illich, en av de stora nytänkarna på miljökritikens område, har skrivit en hel bok om den avgörande skillnaden mellan vatten och H2O. Den heter ”H2O and the water of forgetfullness”

Vi tar oss nog aldrig över klyftan mellan naturen och förnuftet. Ty den är lika djup som vi själva. Men fortfarande, och för all tid, skall vi ändå vara andligt och fysiskt förenade med naturen – ömtåligt och starkt, undrande och lyckligt. Vår känsla trivs med sin delaktighet i det levandes mångfald.

Som fisken i vattnet. Tänk om fisken fick för sig att vattnet var något annat än dess livselement? Att den då skulle tänka sig att den gott kunde avstå från det? Att den i så fall skulle bli desto mera fisk! Ungefär så resonerar en del sorgsna guruer bland de postmoderna sofisterna om människorna och naturen. I extrema fall kan de så överväldigas av sina egna abstrakta tankar att de får för sig att tanken överträffar naturen, så att vi därför rent av borde sträva efter att avskaffa denna och bli övernaturliga i stället.

Men jag såg en fjällvallmo som var så väldigt vacker, när den växte i en fuktig slänt där lämlar haft sitt avträde strax intill en sönderknaprad kvist. Där var det gott för en vallmo att vara. Vid randen av en glaciär hade mark smält fram som legat under is i hundratusen år. Som den första nybyggaren hade en mjölkört som frö flugit dit ända nerifrån skogslandet. Den blomstrade av den frilagda markens näring. Nya frön skall blåsa vidare och när pionjären vissnat skall andra växter komma efter.

Snart infinner sig fjällsipporna. De hör till de första samhällsbildarna och växer ut till små marknära buskskogar med vintergröna blad. Det är de som bygger upp det första humusskiktet. Detta ser vi längre ner på kalkfjället. Men vad vi inte ser, som blir avgörande för framtiden i den nyss frismälta marken, är att mykorrhizasvampar och kvävefixerande bakterier också kommer upp på fjället. De kryper in och förenar sig med fjällsippornas rötter. Så hjälper de dessa med mineralgödslingen. I utbyte får de en andel organiskt kol som de inte själva kan utvinna. Efter några tiotal år har denna nybyggarkultur i samverkan avsevärt berikat den nya marken. Och fjällsippornas stjälkar och slitstarka blad ger mer ömtåliga plantor av andra arter det frost- och vindskydd de behöver för att etablera sig, och mykorrhizan i marken erbjuder en levande kompost. Nätvide och andra som funnit ett skydd i fjällsippornas matta breder ut blad över denna. Då är det dags att lämna över, fjällsippor tål inte den minsta skugga.

Inte blev de utkonkurrerade! När växtindividerna hävdar sig själva utvecklas samtidigt deras offentliga sektor. Det är lätt att se hur mångfalden breder ut sig och räkna de inblandade arterna. Och vi ser också den kollektivindivid som de alla utgör och kallar den för ”skogen” eller ”ängen” eller ”fjällheden”. Men utvecklingshistoriskt är vår överblick mycket begränsad. Naturen är dynamisk men så förmår inte vi sortera våra tankar. Så arbetar däremot intuitionen. Denna känner tydligt att skogen är en sammansatt helhet av ständigt växlande relationer. Är det därför en skog känns vacker? Granar vill inte bara granar, björkar inte bara björkar. Hör hur de susar tillsammans på olika sätt. De vill varandra lika mycket som sig själva. Även människorna ingår i förbundet.

I stället för att konkurrera om resurserna delar organismerna på allt som finns. Det levande har varken privata intressen eller maktanspråk. Att dela betyder i biosfären att ta helheten till utgångspunkt, ”dela på kakan”, i det här fallet livet i vatten och på land i dess omsättning av alla fysiska tillgångar. Vilka arter som ingår i mångfalden beror nog mindre på hur de konkurrerar med varandra om kakan än på anpassningsmöjligheterna i deras förhållanden med varandra.

I växternas värld skall ingen snabbt berika just bara sig, med undantag kanske av vissa pionjärarter som specialiserat sig på den egenheten. Sådana växer bara en kort tid på en plats, sedan tar perennerna över. Men en art, människan, dominerar våldsamt över alla andra. Så är det för närvarande. Men vi kan inte se in i framtiden. Vi tror ofta att det alltid skall vara ungefär så som nu när vi råkar leva. Vi inbillar oss att det skulle vara utmärkande för människan som sådan att vara som världen rapporterar henne i dag. Är vi en ”art” som snabbast möjligt i bitter konflikt exploaterar varje nyfunnen tillgång åt sin egen grupp? Kanske ville vi hellre verka solidariskt?

Den satsning på mångfald och uthållighet som nyss har påbörjats innebär kanske att vår värld förbereder sig för att (åter) gå in i en lugnare fas? Snart har globaliseringen och monokulturismen tömt ut sina spelmöjligheter! Människorna har i sitt medvetande – och undermedvetet – bra mycket större möjligheter än de som växlas på en marknad. Det är nog inte hela intelligensen som kommer till användning där, får vi hoppas.

Ekologer har funnit att mesarterna i en vinterflock knyter understödjande relationer med varandra genom sammanhållande lockrop. Och de söker sin föda på artegna ställen i träden och terrängen. Mellan individer av samma art har utvecklats sinnrika beteenden för att undvika konflikter, det kan en fågelvän med en kikare lätt konstatera. Att talgoxarna på fågelbordet ser ut att hata varandra när de skall äta tillsammans på det trånga utrymmet bevisar inte att de är sådana av naturen. Det är vi människor som lurar de små fåglarna. I bästa välmening utnyttjar vi deras trängda läge. Så tror vi att djurens samhälle präglas av intolerans och utslagning.

Kanske är det fel på själva den vetenskapliga inställningen, den som gjordes på l600-talet? Det finns inga matematiska idealformer till grund för den levande verkligheten, inga naturlagar i biologin. Därför kan vi inte komma till ökad klarhet genom att reducera och kvantifiera. Det ökar bara exploateringen. Det levandes system har utvecklats till samverkan, inte uppsplittring, som vi håller på med.

När James Lovelock för 25 år sedan med sin Gaia-hypotes gav tungt vägande argument för en upptäckt att alla organismer gemensamt ombesörjer och reglerar tillvaron på jorden väckte det förvirring och irritation. Biosfären fungerar som en helhet vars kemiska och fysiska sammansättning dess invånare tvärsöver artgränserna hjälps åt att hålla i balans och fortlöpande korrigerar för sina egna felsteg, hävdar Lovelock. Livet behärskar sin planet. Gaia gömmer sig i varje buskage men ekologerna har ännu inte hittat den vördnadsfulla formulering hon vill ha för att behaga visa sig för deras vetenskap.

Vi bör nog försöka lära oss att se på luft, mark och vatten som organiska utvecklingsprodukter, ungefär som kläderna på kroppen. Atmosfärens sammansättning och salthalten i havet jämförs av Lovelock med en katts päls, en fågels fjäderdräkt eller papperet i ett getingbo. Den icke-levande miljön är ”en utsträckning av ett levande system som utformats för upprätthållandet av en vald miljö”, skriver han..

Naturen består av intima intrikata samspel mellan livsformer, i fortplantningen och – efter den modellen? Kärlekslivet! -på alla andra områden också. Jorden är ett bo åt ungarna. Livet bäddar åt sig med universum. Det började om inte förr när en mitokondrie gick ihop med en annan urform och de tillsammans skapade den encelliga organismen. Jordelivet fick sin framtid med gemenskapen som prototyp. Det förekommer inte några individuella uttryck som inte härleds ur en relation, fråga mamma. Naturen är ett samarbete där livet har hela initiativet. Det kan styra till och med solens strålning. Den fysiska miljön, det objektiva, måste de levande akta sig för, det gäller alla.

Ett växtsamhälles behov av mykorrhiza är inte absolut. Man kan finna att arterna har sin självständighet också. Men ofta blir symbiosen avgörande i krissituationer. När olika arters individer formats till skilda yttre omständigheter har de samtidigt genom årmiljarderna anpassats till varandra. Så har deras inre förutsättningar blivit likartade och de yttre villkoren också.

Med skilda möjligheter i mångfalden besitter de en utmärkt samlad kompetens att iordningställa världen och säkra livets framtid. Gener är själviska på kort sikt men generösa i det långa loppet – detta tror man, vet det inte! Ekologer och evolutionsbiologer har nästan inte alls brytt sig om att studera de positiva symbioserna. Dessa har de betraktat mera som undantag i en självisk natur. Forskningen följer samhällets kortsiktiga inriktning, så helt främmande för naturen i allmänhet.

När marknaden identifierar framsteg med självhävdelse och konkurrens om begränsade resurser är det just detta ekologer främst ser överallt, som vore ekosystemet ett marknadssamhälle. Kanske kan inte verkligheten förklaras med kalla fakta, kanske måste de vara varma? Det som vi inte tycker om kan vi inte rätt förstå, även om det skulle vara lönsamt, eller nödvändigt för försörjningen.

Varför har inte svinmållan mykorrhiza? De ettåriga växterna, våra vanligaste ogräs, hör till undantagen i växtvärlden så till vida att de undviker att söka stöd hos någon annan. För nästan alla andra högre växter gäller att de är ett slags flerdubbelorganismer, efter modell av lavarna. Men en lavs symbios är ovillkorlig. Man hittar aldrig algen och svampen var för sig. Örter, gräs och träd och deras svamprelationer förefaller kunna klara sig på egen rot också. Smörsopp bidar tiden dold i marken på ett hygge i väntan på skogens återkomst. Fossila fynd har visat att mykorrhiza deltagit i plantlivets utveckling alltsedan växterna gick upp på land. Så har de haft tid på sig att lära sig leva tillsammans. De har byggt alla skogar och ängar och sprider för all framtid gemenskapen över jorden.

Bara i några få familjer, särskilt mållväxter och korsblommiga, har det gått till skilsmässa mellan svampar och växt. De hade en gång ett förhållande men det höll inte. Varför? Svinmållan har avbrutit samarbetet också med de pollinerande insekterna, den vackraste symbiosen av alla i skog och mark, som innebär att blommor och djur utvecklas av, och utvecklar, varandra. Några få arter, som vi kallar ogräs, har följt en starkt avvikande kurs. Den är rätt lik vår egen aktuella, förresten, så helt inställd på nyheter. De har anpassats till att vara först, göra snabba uttag av nyss frilagda tillgångar, lägga en hastig grund för en fortsättning och sedan jaga vidare. Pollination av bin och fjärilar, liksom näringssamarbete med svampar, innebär som i alla relationer med nödvändighet att bägge parters önskemål vägs samman. Det har inte svinmålla tid med, den låter sig pollineras av vinden, en livlös partner som genast blåser bort.

Ogräsen har gjort sig av med sitt trygghetssystem för att snabbt kunna exploatera upprivna störda miljöer, där vårfloder, jordskred och jordbruk gått fram och plötsligt slitit sönder det under lång tid uppbyggda samhället. Sådana öppningar var fram till helt nyligen i naturens senare historia särfall i marginalen. Sedan började människorna bruka jorden. Ogräsens snabba spridning är en ambulansutryckning. Bonden läker med sädesslagen de sår han genast åter river upp och besår.

Perenna grödor är ingenting man satsar på i jordbruket, de är alldeles för omständliga i sitt levnadssätt. Slåtterängar och hagmarker fördelar resurserna mellan en mångfald av olika växtarter, som bjuder häxringar, kantareller och humlor på socker. Men en jordbruksföretagare följer svinmållans exempel och tar snabbast möjliga skördar. Endast individualister släpps fram, om de är inställda på snabba klipp. Ingen gemenskap tillåts, inte heller konkurrens.

Längtan och drömmar är som ogräsens frön, men kärleken är symbiotisk och perenn. Den är mera lik rödsvingel i en äng som sluttar mot en sjö. Samma gräs som betas där av kor och deras kalvar i dag betades av vikingarnas boskap för tusen år sedan. Naturälskaren är nog en verklig älskare. Utan att veta vad det är fråga om tar han eller hon det levandes mångfald till sig. Vi finner i denna ett personligt stöd, inte för längtan tillbaka till naturen, men för vår inre verklighet, densamma som råder i kärlekens gemenskap. Samma ömsesidighet som är naturens styrka är det bästa också i människorna.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Björn Berglund
Artikeln publicerades i