Björnsko – ett steg mot friheten

Valentin Pazhetnov gör det som biologer alltid sagt är omöjligt. Han tar hand om föräldralösa björnungar, skolar dem till vilda björnar och släpper dem fria. Utan att de blir präglade på människor.

Artikel 1999-6 staffan widstrand

Den ryska blandskogen skiftar i höstmustiga färger i dimdiset, det luktar svamp och ser ut ungefär som i Småland. Frånsett att det finns spår efter björn överallt – nedbrutna hasselsnår, stora fotspår, legor, utgrävda myrstackar, klomärken på trädstammar, spillning och breda gångar i gräset.

De tre kavata björnungarna som jag följt över stock och sten hela dagen är nästan osannolikt mänskliga. De busar med varann, undersöker allting, nosar, pillar, fnyser, krafsar, provbiter och har ett mycket uttrycksfullt ansikts- och kroppsspråk. Hela tiden håller de kontakt med olika kurrande, smackande, brummande, pysande och råmande ljud på låg volym. En av dem, Dima kallad, blir till sist gnällig som ett truligt barn på långpromenad, lägger sig ner och snuttar ljudligt på sin ena framtass en lång stund. Hade han kunnat suga på tummen hade han gjort det.

Annars är ungarna ständigt i rörelse, bökar, äter och går som tröskmaskiner genom terrängen. Fler växtarter än jag hade trott slinker ner: blad av kärrtistel och strätta, hasselnötter, ekollon, den giftiga björnlokan, vildäpplen, nypon, hallon och olika gräs. Rönnarna får besök ända upp i toppgrenarna. Och i havreåkern blir björnungarna som ystra kalvar. Av fotspåren i den nedtrampade åkern att döma gäller detta även de största björnarna.

Valentin Pazhetnov pratar ibland till ungarna, men bara på björnspråk. Människospråket är helt bannlyst här. Kluck, kluck, smack, smack, pssscht-pssch-pssch!

– Uppfostringstekniken bygger på att jag är deras handledare, absolut inte deras mamma, berättar Valentin.

Distans till människan är nyckelordet, raka motsatsen till tillvänjning och prägling. Ingen fysisk kontakt alls. Relationen björnarna emellan är det viktiga. Kommer ungarna för nära och söker kontakt med oss, får de snart ett svidande rapp över nosen med en vidja av Valentin och flyr gnyende undan.

Här i Toropets-distriktet i västra Ryssland, halvvägs mellan Moskva och den lettiska gränsen, finns en mycket tät naturlig björnstam, uppåt 70-90 björnar per 1 000 kvadratkilometer. Det är minst dubbelt så mycket som i de allra björntätaste markerna i Sverige. Uppemot tio procent av björnstammen beräknas bli skjuten varje år, varav hälften illegalt. Ännu jagar man björn i idet på vintern, och det är ofta då de nyfödda björnungarna upptäcks. Många av dem kommer så småningom till Pazhetnovs forskningsstation Búbenitza, som finansieras av den internationella djurskyddsorganisationen IFAW.

– Vi får hit ungar från Estland i väster till Ural i öster, berättar Valentin. De ser ut som små marsvin med stora huvuden och låter som kattungar. Vi ger dem komjölk och modersmjölksersättning i nappflaska och de får bo i uppvärmda rum. I april släpps de ut i solljuset för första gången. Det är en tid då de präglas oerhört starkt, särskilt i kombination med mat. Vi ser till att mat finns, men de leker med och lär av varandra. I maj tar jag ut dem i skogen.

– Vissa är naturliga ledare som går vart de vill, andra följer med dem, hannar och honor blandat. Så bildar de ”minifamiljer” som håller ihop och som sedan på senhösten bygger första idet tillsammans. De fodrar det med grankvistar och samlar in gräs och örter. Först gör de ofta fel, men de lär sig. Instinkten leder dem. I år (1998) hade vi 20 björnungar, men tre dödades av varg. Resten har vi redan släppt ut på olika platser, framförallt i naturreservat där björnstammen idag är för liten.

Valentin Pazhetnov är en professor med jord under naglarna. Trots sina dryga 65 år har han fysik som en ung smed, är tatuerad över hela överkroppen och har grova arbetshänder. Han har själv byggt alla husen här, inhägnaderna och björnhusen. Han lagar traktorn och bilen, smider, svetsar, jagar och fiskar mört och abborre nere i tjärnen med nät.

Valentin började studera björn 1960. Med gevär...

– Jag blev yrkesjägare för att jag gillade livet i taigans vildmark. Min fru Svetlana och jag bodde några år i ett tält vid Jenisej-floden i Sibirien. Tills barnen kom. Första försöket att sätta ut björnungar gjorde vi 1976, men mer systematiskt från 1993.

Fram till i år har familjen Pazhetnov släppt ut totalt 49 björnungar. Bara en har sökt sig tillbaka till människor och blivit skjuten.

– Folk här i trakten är ganska lugna vad gäller björn och varg. Få älskar rovdjuren, något fler hatar dem kanske, men man respekterar dem ändå. Den yngre generationen är klart mer positiv. Rovdjuren är en del av livet i skogen helt enkelt, de går varje natt förbi utanför huset. De flesta människor är inte rädda för dem. Det cirkulerar massor av hemska rykten men de som jag följt upp har visat sig vara fullkomligt osanna. Jag känner bara till fem äkta fall av björnattacker i vårt distrikt, alla framprovocerade av människan, varav fyra vid jakt.

– Eftersom jag inte är den sentimentala typen känns det bra i sinnet när vi släpper ut björnarna i skogen på hösten. Vi lämnar tillbaka vad människan tagit av naturen.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.