Inget får hejda guldrushen

Inga nya naturreservat. Det är kommunens beslut. Ingenting får stå i vägen för guldrushen. Beslutet kan sätta käppar i hjulet för det som alla egentligen vill. Att skydda den skog som finns kvar. För byborna i Nilivaara har kommunens nej krossat en framtidsdröm som rymmer annat än gruvor.

Artikel 1999-6 roger olsson

– Jag gör inte mer. Dom får väl hugga ner skogen.

Leif Nilsson i Nilivaara är besviken. Sedan 1996 har han – Jag gör inte mer. Dom får väl hugga ner skogen.

Leif Nilsson i Nilivaara är besviken. Sedan 1996 har han kämpat för Tunturit-området, 10 000 hektar skogsvidder öster om byn. Han lyckades få Gällivare landsbygdsråd, ombud för 29 byar, att ställa sig bakom tanken på skydd för området. Först 1996, och sedan en gång till i år.

I våras kom reservatsförslaget från länsstyrelsen. Då hade kommunen fattat ett unikt principbeslut. Det ska inte vara några fler reservat i Gällivare.

Det blev nej till Tunturit.

Naturvårdarna på länsstyrelsen skulle antagligen vilja säga som Leif Nilsson. Men det kan de inte. Tunturit är inte det största problemet. Länstyrelsen har regeringens uppdrag att göra reservat av närmare 200 000 hektar fjällnära skogar i Gällivare kommun. Som alltså säger nej.

– Det får vara nog med lull-lull-skydd av enorma områden, säger Göte Henriksson, s-politiker i Gällivare och en av initiativtagarna bakom principbeslutet.

Hittar man ingen utväg kan Leif Nilssons uppgivna suck bli verklighet. Trots att alla är överens om att skogen ska skyddas, att det är nog med kalhyggen.

Ytterst är konflikten i Gällivare en konsekvens av nittiotalets svenska guldrush.

”Välkommen till Sverige! Häng med i den aldrig tidigare skådade inmutningsrushen efter basmetaller, guld och diamaner i norra Sverige.... Vänta inte. Tillgången till fri mark för prospektering minskar snabbt.”

Annonsen var införd i australiska Gold Gazette sommaren 1994. Statliga SGU, Sveriges Geologiska Undersökning, presenterade de nya villkoren för mineralletare och gruvbolag i Sverige.

Guldrushen var på gång. Två år tidigare hade riksdagen beslutat att SGU skulle sluta leta mineraler på statens uppdrag. All information om Sveriges berggrund som myndigheten samlat under decennier skulle göras tillgänglig för privata företag. Något senare avskaffades den lagregel som gav staten rätt till hälften av avkastningen från alla gruvor i landet. I ett slag förvandlades Sverige till ett högintressant område för den internationella gruvindustrin. Vilket var meningen. Politikerna hade med oro sett hur prospekteringsverksamheten stannat av. Fynden av brytvärd malm var få. Man måste få fart på prospekteringen, annars skulle svensk gruvnäring bli historia. Och tidens politiska lösen hette privatisering.

Det gick bra. I dag är närmare åtta procent av Sveriges yta inmutad för mineralprospektering. I Norrbotten är siffran 20 procent. Och 90 procent av tillstånden ges till utländska företag.

Det politikerna möjligen inte hade begrundat var att mineralprospektering i Sverige regleras av lagar med rötter i Gustav Vasas tid. Att leta efter mineral och öppna gruvor var i högsta grad I Nationens Intresse, och den andan lever kvar i lagstiftningen än i dag.

Därför kan en markägare, som måste söka tillstånd hos länsstyrelsen för att öppna en grustäkt på sin egen mark, en vacker dag stöta på gossar från exempelvis Rio Tinto Zink, världens största gruvbolag, i färd med att gräva hål i kohagen. Utan att ha frågat vare sig länsstyrelsen eller markägaren om lov. Allt de behöver är ett undersökningstillstånd från Bergsstaten. Markägaren underrättas visserligen när sådana tillstånd ges och har rätt till ersättning för skador på marken. Men han kan inte säga nej.

Detta har provocerat fram en motståndsrörelse av markägare som ser sin privata äganderätt kränkt av mineralprospekterare med enastående rättigheter. Den har skapat proteströrelser mot gruvbrytning bland annat i Nybyn utanför Piteå och på Österlen, där greve Carl Piper på Högesta hör till dem som högljutt krävt en annan ordning. Naturvården har reagerat mot att undersökning får ske i naturskyddade områden, där det enligt deras mening absolut inte kan bli aktuellt med gruvdrift.

Förra året lämnades 14 motioner i frågan in i riksdagen. Ledamöter från alla partier utom centern begärde ändringar i minerallagen. Större respekt för den privata äganderätten, skärpta regler för prospektering i naturreservat. Motionerna lämnades till en utredning som ska komma med förslag i maj nästa år.

Fram till dess, åtminstone, gäller Gustav Vasa-andan. I nationalparker beviljas inga undersökningstillstånd. Men i övrigt är det i stort sett fritt fram.

Och där någonstans är vi tillbaka vid konflikten i Gällivare.

För byn Nilivaara och för byautvecklaren Leif Nilsson var Tunturit en del av en vision, eller åtminstone en förhoppning. Om småskalig turism, om guidning, gästnätter... Lite vagt kanske, men ändå en stilla dröm om någonting som kunde få finnas kvar, inte flytta bort och läggas ned.

– Jag hade målat upp det så fint, innan allting började krångla, säger Leif.

Han är inte motståndare till mineralprospektering, och säger att han skulle välkomna en gruva inne i det reservat han kämpat för. Det handlar om jobben, om byns överlevnad.

Men skogen ska vara kvar. Skogsbruket har inte längre någon plats i visionerna.

Just i dag rullar timmerbilar på byvägen, lastade med virke från ett nyupptaget hygge strax nedanför kyrkogården, nästan inne i byn. Ingen vet vem som kör skördaren, ingen känner lastbilschaufförerna eller vet vart lassen går.

– Dom kommer smygande om natten, säger Leif. Ingenting stannar i byn.

Av byns 240 invånare lever numera två på skogsbruk. Läxan är lärd, den svåra vägen. Bättre att ha skogen kvar, och fisket och jakten.

Om detta tycks de vara överens, Nilivaaraborna. Byautvecklingsgruppen var helt enig i sitt ja till Tunturit-reservatet. Grannbyarna sa samma sak, med två undantag.

– Det är hemskt att inte ha kommunen med sig, säger Anna-Karin Nilsson, ordförande i byautvecklingsgruppen.

För principbeslut är principbeslut. Gällivare kommun sa nej till Tunturitreservatet. Av rädsla för att riskera att gå miste om en högst hypotetisk gruva. En obefogad rädsla menar Leif Nilsson, som försökt sätta sig in i lagstiftningen och som tycker det är konstigt att politiker, av alla människor, inte litar på ett regelsystem som beslutats i demokratisk ordning.

Kommunalrådet Ove Haarala i Gällivare förväntar sig inget förbarmande av en journalist från en naturtidning. Men han verkar snarast road av situationen och plirar muntert för att kolla hur hans små provokationer landar.

Göte Henriksson verkar mest förbannad. Över att det kommunala bostadsbolaget, som han är ordförande i, tvingas riva 340 tomma lägenheter och ytterligare 50 varje år framöver om inte trenden vänder. Över att staten vill göra nya reservat i en kommun där över en tredjedel av ytan redan är naturskyddad. Och, i botten, över det stora sveket mot Norrbotten, över avfolkningen som bara fortsätter och rikedomarna som försvinner söderut. Samma bittra ilska som hos Leif Nilsson i Nilivaara, och lika tätt under ytan.

– Mineralerna kan man inte flytta härifrån, konstaterar han tungt. Dom måste utvinnas här.

Så börjar han en utläggning som avfärdar IT-revolutionen, turismen som en framtidsbransch och teorin att expansion på universitetsorten Luleå skulle sprida sig som ”ringar på vattnet” i regionen. Och ser måttligt road ut när Ove Haarala bryter av med att säga:

– Du vet vi är fostrade i gruvnäringen, vi är lite skadade...

Gruvorna i Gällivare kommun sysselsätter 1 400 personer. Totalt beräknas tre gånger så många vara beroende av gruvnäringen. Kommunen har 21 000 invånare.

– Gruvnäringen betyder allt, säger Haarala. Utan den vore Gällivare bara en kyrkby.

Det är, i klartext och enkla siffror, förklaringen till varför ingenting, absolut ingenting, får lägga hinder i vägen om någon skulle hitta en brytvärd mineralfyndighet i kommunen. Det är bakgrunden till Henrikssons motion, till det kommunala nejet till nya reservat och till misstänksamheten mot länsstyrelsens löften.

Länsstyrelsen försöker lugna med att syftet med reservaten är att stoppa avverkningarna, att skydda skogen, ingenting annat.

– Skydda skogen då, hugger Göte Henriksson av. Jag fattar inte att det ska vara så svårt för staten att låta bli att hugga på sin egen mark, om det är vad man vill. Men kom inte dragande med hela regelverket....

Vist ska man skydda det som är värdefullt och hotat. Men att lägga reservatsregler över enorma arealer – som till exempel myrvidderna i Sjaunja – ja, det är vad Henriksson menar med lull-lull-skydd.

Rolf Lövgren på naturvårdsverket menar att regelverket är nödvändigt. Det är enda sättet att ge områdena ett långsiktigt säkert skydd. Som det är nu kan man inte utesluta ett framtidsscenario där skogen avverkas, trots att det är staten som äger marken. Områdena måste bli reservat, och för övrigt är arealerna redan i dag inräknade i verkets statistik över skyddad skog i Sverige...

– Men nog kan man tänka sig en gruva någonstans, om man hittar en malmtillgång av nationellt intresse. Det är ju så enorma arealer...

För länsstyrelsen i Norrbotten finns inte så mycket annat än regelverket att hålla sig till. Regeringen har beställt naturreservat. Men man vill inte gärna köra över kommunen, och kanske kan man inte även om man skulle vilja. Beslut om nya reservat tas i länsstyrelsens styrelse, sammansatt av representanter för länets kommuner....

Just nu jobbar länsstyrelsen med ett nytt förslag, där man försöker formulera reservatsreglerna på ett annat sätt. Det ska inte råda något tvivel om att mineralprospektering är tillåten. Frågan är om det hjälper – enligt Göte Henriksson blir det blankt nej så länge det står ”naturreservat” i överskriften.

– Vi säger ungefär som greve Carl Piper, säger Göte Henriksson, vi vill bestämma själva.

Makten över marken. Där förenas markägarprotesterna i södra Sverige med motståndet mot nya naturreservat i malmfälten. Och med Nilivaarabornas vision för Tunturit, den som Henriksson fnyser åt. De ville också bestämma själva, över sin hembygd och sin framtid.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.