Somliga landshövdingar bryr sig inte om skogen

Kommer du att kunna uppleva en riktig, levande skog i din hemtrakt i framtiden? Svaret beror inte bara på hur mycket sådan skog som finns kvar. Det beror också på din landshövding.

Ledare 1999-6

Det är trist att behöva säga detta i ett läge när framtiden för våra sista naturskogar borde vara ljus. Förra året konstaterade en statlig utredning att ytterligare 250 000 hektar skog måste skyddas på kort sikt, främst i Syd- och Mellansverige. Riksdagen beslutade om en rejäl satsning på skogsskydd. I årets budget höjdes anslaget med 150 miljoner. Nästa år ökar det ytterligare, för att år 2001 vara uppe i 500 miljoner. Beslutet kom efter intensiv debatt och påtryckningar, inte minst från SNF.

Länsstyrelserna förväntas nu inrätta naturreservat i flerdubbelt snabbare takt än under 1990-talet, trots att regeringen obegripligt nog inte gett dem resurser för personalförstärkningar. Ändå kommer säkert vissa län att kunna utnyttja de ökade reservatsanslagen. Men bara vissa.

I passiva län blir det färre reservat, oavsett naturvärden. Det konstaterade redan Riksrevisionsverket i sin granskning av den statliga naturvården förra året. Och statistiken bär syn för sägen. Södermanland, Östergötland, Jönköping, Kalmar och Värmland är län som inte förmått skydda ens en tusendel av länets skogsareal under 90-talet (1992-1997). Andra län har hållit 5–10 gånger högre tempo.

En rundringning som SNF gjort visar att åtta län hade använt mindre än hälften av årets reservatsanlag i slutet av oktober, däribland Södermanland, Östergötland och Kalmar. Åtta län kommer enligt egna bedömningar inte att förbruka de pengar man tilldelats i år. Som främsta orsak uppges personalbrist.

De stora skillnaderna mellan län där natur, markägarförhållanden och andra yttre omständigheter är likartade kan bara förklaras med att länen prioriterar olika. Ansvaret är landshövdingens.

Självklart är det naturvärdena som ska avgöra vilken natur som skyddas. Lika självklart är att den satsning som riksdagen beslutat inte får omintetgöras av schabbel med de nödvändiga personalförstärkningarna.

Därför bör regeringen nu kräva att varje län tar fram en plan för ett skogsskydd på förslagsvis nivån 2–3 procent av skogsmarken. Åtgärden skulle tvinga alla län att lägga sig på ungefär samma ambitionsnivå.

När planerna läggs fram bör länsstyrelserna göra tillfälliga reservat av alla redovisade områden. Det skulle i ett slag göra allvar av ambitionen att skydda återstående naturskogar. Vi skulle få slut på den tröstlösa raden av brandkårsutryckningar när skogsmaskinerna är på väg att rulla in.

Därefter kan länen bilda permanenta reservat i rimlig takt och efter en plan som är öppen för insyn och diskussion. I de fall man under resans gång upptäcker felprioriteringar, eller kommer överens med markägare om andra lösningar än reservat, kan man utan problem upphäva det tillfälliga skyddet.

Insyn, omedelbart skydd för värdefulla skogar och andrum för slutligt fredande i rimlig takt – idel fördelar. Utom för landshövdingar som inte vill ta statens ansvar för den biologiska mångfalden på allvar.

Långt väg till målet

Målet är att ytterligare 250 000 hektar skog ska skyddas inom tio år. Det innebär att omkring två procent av den produktiva skogsmarken (utanför fjällregionen) blir fredad. Två län har redan klarat målet: Gotland och Norrbotten. Tabellen visar hur lång tid det skulle ta för övriga län att nå tvåprocentsgränsen om man fortsätter att arbeta i samma takt som under 1990-talet.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.