Åt fel håll i vargskogen

Skog och mark är inte direkt hemtama miljöer för Sveriges Naturs reporter Filip Andersson. Under den här vinjetten ska Filip rapportera om några möten med natur och naturmänniskor, sedda med nybörjarens oförstörda blick.

Artikel 2000-1

Det är något lurt med vargspårning.

Vi laddar som inför tolv ronder mot en vintergrinig grizzlybjörn med nageltrång. Från vargmarkerna kring Hagfors rapporteras nattfärska spår. Temperaturen kring det kalori- och fiberrika frukostbordet når den hallucinogena zonen. Det känns som vi ska få bevittna en UFO-landning, allra minst. När vi packar in skidor och andra pinaler i tre minibussar och nio personbilar är vi så uppspelta att vi överser med den hostframkallande, blågrå avgasröken. En gråmulen Vasaloppsmorgon syns den ju knappt ändå.

Spåren vi hittar får hjärtan att volta av glädje. Ansikten blir tjugo år yngre, lyser upp som bequerellstinna renar. Det rycker i benen. Kropp, själ och primitiva impulser jubelvrålar i kör: följ efter!

Tålamod anbefalles. Först ska vi lyssna på diskussionen proffsspårarna emellan. Det pratas tasstorlekar, steglängd och gångarter. Av tassavtryckens djup i snön drar vi slutsatser om hur mycket vargarna väger. Experterna säger att det rör sig om minst två vargar, som av oförklarliga skäl tvärt bytt gångart från trav till någon slags skuttande galopp. Vargar med skämtlynne, minsann. Nästa gång byter de väl skor också.

Vi lär oss att det lika gärna kan röra sig om flera djur, som sprungit så exakt i varandras spår att det är svårt att avgöra hur många de är. Men när vi hittar urinfläckar i snön slår ett av proffsen triumferande fast att det i alla fall rör sig om djur av olika kön. Hannarna skvätter tydligen mer omkring sig.

Vargar är helt enkelt som folk är mest. De gillar älgkött, jagar i grupp och avviker inte från mängden. De till och med pinkar enligt välbekant mönster.

Det är då en rodnande spårare erkänner sig skyldig till en av de gula fläckarna.

"Vi går i bakspår", hojtar expeditionsledaren. Tja, tänker jag roat, att spåra framifrån vore onekligen en bedrift. Men när vi sätter i gång att följa spåren går den obegripliga sanningen upp för mig. Hallå! Vi går åt fel håll! Vi går inte i spårens riktning utan åt det håll vargarna kommer ifrån. Luften går ur mig som en hackspettsperforerad säckpipa, jag känner mig blåst på både konfekten och äventyret.

Motiveringen till den sorgliga kursändringen är behjärtansvärd. Vi ska inte riskera att komma ikapp vargarna, som skulle bli stressade av tjugotalet storögda skidåkare. Vi underordnar oss naturen men bryter samtidigt brutalt mot allt vad mänsklig natur heter. En chockerande osjälvisk upplevelse i en jagfixerad tid. Och utomjordisk impulskontroll.

Känslan av att lämna något påbörjat oavslutat, att vi har vänt tillbaka med ogjort ärende, är stark. Här har vi under stora åthävor dragit ut i skogen och noterat vad som finns, utan att göra något åt det. Ofattbart.

Åtminstone tills jag inser att spårningsmentaliteten faktiskt finns också i stan. För vad är väl egentligen en fönstershoppande nollåtta om inte en urban vargspårare i UFF-kläder?

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.