Utredningen lät frågan gå till en grupp av Sveriges främsta forskare, ekologer och genetiker. Deras svar blev, i korthet: för att bevara de svenska rovdjursstammarna på kort sikt krävs minst 500 lodjur, 500 järvar, 500 vargar och 800 björnar. Siffrorna är absoluta minimikrav.

Det är lärorikt att jämföra experternas siffror med de förslag som utredningen nyligen lade fram. Utredaren fastnar för siffrorna 1000 lodjur och 300 järvar. Men tycker att det kan få finnas 1 000 björnar, på lite sikt fler. Och 200 vargar.

Förslaget säger en del om utredarens syn på rovdjuren. De är mer än något annat problem på fyra ben. Stammarna ska vara så små som möjligt, på riskgränsen till utrotning. Bara den jämförelsevis gulliga björnen får en bonuskvot. Järven och framför allt vargen drabbas av det motsatta. Stödet för att mer än halvera forskargruppens minimisiffra för en livskraftig svensk vargstam söker utredaren dels i en äldre vetenskaplig rapport, dels i samtal och brevväxling med en internationell auktoritet på vargen, David Mech.

Forskargruppens bedömningar är givetvis inte oantastliga. Men varför har utredaren valt att gå vidare till andra experter enbart när det gäller vargen? Man letar förgäves efter besked i texten. Varken Mors Lilla Olle eller Sagan om Rödluvan finns med i utredningens källförteckning.

Förklaringen ligger ändå i öppen dag. Utredaren hukar under det starka opinionstrycket från aggressiva rovdjurshatare och militanta jägare. De många som tycker att några fler vargar inte är så mycket att bråka om har inte varit lika synliga. De organiserar sig inte, skriver inte inlagor, går inte på opinionsmöten.

Risken är nu uppenbar att siffran 200 vargar kommer att bli en utgångspunkt i debatten framöver, jämställd med utredningens siffror för de andra rovdjursarterna. Den kommer att tjäna som grund för fortsatta politiska avvägningar. Och mycket snart är det glömt vad siffran egentligen står för: ett svek mot de politiska löftena om att ge alla djurarter i vårt land en chans att överleva.

Utredningen ger sig för övrigt själv in på den vägen genom att föreslå att möjligheterna till skyddsjakt på varg ska utvidgas – innan det ens finns 100 vargar i Sverige.

I höstas rapporterade Sveriges Natur från Abruzzerna i Italien. Där lever, i en ganska tätbefolkad bergstrakt, minst 40 vargar på en yta som är mindre än en svensk norrlandskommun. Jämförelsen borde mana till eftertanke hos dem som hävdar att några hundra vargar i Sverige är ett orimligt skräckscenario. Likväl måste rädslan och motviljan mot rovdjuren tas på allvar. Långsiktigt livskraftiga rovdjursstammar kan bara garanteras om skogsbygdernas människor accepterar att leva i närheten av björn, varg, järv och lo. Det kan ta tid att nå dit, och det är säkert klokt att skynda långsamt för att inte underblåsa hat och fördomar. Men allt kommer att bli besvärligare och ta längre tid än nödvändigt om inte samhället vågar stå upp för fakta och grundläggande värderingar.

Därför måste regering och riksdag göra det som rovdjursutredningen inte vågat. Så länge Sverige står fast vid målet om livskraftiga rovdjursstammar måste man godta forskarnas bedömningar av hur många djur som behövs. Kompromissernas och de politiska avvägningarnas tid kommer senare. De kan exempelvis handla om hur lång tid det får ta att nå målet.

Alternativet är att öppet deklarera att Sverige inte anser sig ha råd med vargen. Då, om inte förr, skulle det säkert visa sig att varken toleransen eller känslan för naturen i vårt land är så förkrympt som rovdjursutredaren fått för sig.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.