Granskogen är gammal. På trädstammarna växer lappticka och rosenticka, rödlistade arter som visar att skogen varit orörd länge. Den borde sparats. Men hälften av det lilla skogspartiet är avverkat. En liten kallkälla är sönderkörd av skogsmaskinerna.

Hygget, vid Larrape i Jokkmokk, har tagits upp av ett av de stora skogsbolagen, ”miljömärkt” sedan drygt ett år.

Grunden för miljömärkningen av skogsbruk lades sommaren 1997, då Naturskyddsföreningen och andra organisationer kom överens med delar av skogsnäringen (FSC, se ruta). Parterna enades om en lång rad regler, som de skogsägare som ansluter sig till systemet lovar att följa. Många hoppades nog att syner som den på Jokkmokkshygget därmed skulle bli historia.

Så tycks det inte ha blivit. Det visar en granskning som Sveriges Natur har gjort. Drygt 40 avverkningar har undersökts, dels i nordvästra Dalarna, dels i Jokkmokks kommun. Markägare är i samtliga fall FSC-certifierade bolag: AssiDomän, SCA, Korsnäs och StoraEnso.

Ett krav på FSC-märkt skogsbruk är att miljöer för rödlistade arter, så kallade nyckelbiotoper, inte avverkas. Men Sveriges Naturs undersökning har hittat minst fyra fall av skadade eller förstörda nyckelbiotoper. Hygget i Larrape är ett exempel. I två andra fall har växtplatser för den akut hotade lilla aspgelélaven skadats.

Även en försiktig generalisering av resultatet leder till slutsatsen att hundratals skyddsvärda nyckelbiotoper avverkas inom det miljömärkta skogsbruket i Sverige.

SNFs skogsexpert Jonas Rudberg poängterar att undersökningen är liten och att man måste vara försiktig med slutsatserna. Men när det gäller nyckelbiotoperna säger han ändå:

– Det är för många fall för att det ska kunna passera som olycksfall i arbetet.

De berörda bolagen gör en annan tolkning. Lars-Erik Bergström, chef för AssiDomäns förvaltning i Älvsbyn, accepterar bara undersökningens bedömning i fallet Larrape.

– De andra är inga nyckelbiotoper. I Jokkmokk hittar man enstaka förekomster av rödlistade arter nästan överallt. Om man använde det som kriterium skulle halva kommunen vara nyckelbiotop …

Bergström menar att misstag är långt mer sällsynta än vad Sveriges Naturs undersökning antyder. AssiDomäns egen interna kontroll, som ligger till grund för bolagets miljöbokslut, har inte uppdagat ett enda fall på Älvsbyförvaltningen de senaste 3-4 åren.

Också Gunnar Johansson, skogsvårdschef på Korsnäs, hänvisar till bolagets omfattande interna kontrollsystem.

– Vi har inte fått några rapporter om avverkningar av nyckelbiotoper. Men det är klart, misstag kan aldrig undvikas helt.

Bolagen menar att FSC-märkningen inneburit ett betydelsefullt steg framåt för naturvården. Framför allt har man förbättrat sin planering och den interna kontrollen. Och skillnaden märks också ute i skogen. Det hävdar både Gunnar Johansson och Lars-Erik Bergström.

Sveriges Naturs undersökning ger visst stöd på den punkten. I Dalarna fick alla hyggen utom tre godkänt när det gäller hur mycket som lämnats kvar i form av gamla, grova träd liksom kantzoner mot myrar och vattendrag. Och enligt Korsnäs egen kontroll ligger bolaget högt över vad som krävs enligt FSC-kriterierna. I Jokkmokk var resultatet sämre, men också där var godkänt ett vanligare betyg än underkänt. Kantzonerna underkändes på fem av de 20 hyggena, antalet lämnade träd på tio.

Men Lars-Erik Bergström accepterar inte det resultatet heller. Han menar att inventeraren tolkat kriterierna fel och räknat för snålt.

Jonas Rudberg på SNF ger sig inte in i tolkningsdebatten. Men han tittar på bilder från de studerade hyggena och säger:

– Det här är inte vad vi såg framför oss när vi gjorde upp med skogsbruket. Om detta är godkänt så bör kriterierna skärpas.

På samma sätt resonerar Jonas Rudberg när det gäller skogsbruket i skogarna närmast fjällkedjan. Ett Korsnäs-hygge i Gördalen i västligaste Dalarna förde upp den frågan på dagordningen i höstas. Klart i strid med FSC-kriterierna, menar SNF. Följer reglerna, menar Korsnäs.

– Om Korsnäs tolkning gäller ser det bekymmersamt ut för den fjällnära skogen, säger Jonas Rudberg. Då skulle nog merparten av arealen öppnas för kalhyggesbruk.

De fjällnära skogarna är i stora stycken gamla och jämförelsevis orörda, vilket gör dem extra värdefulla från naturvårdssynpunkt. För snart tio år sedan lovade samtliga skogsbolag, ställda inför hot om en internationell bojkott, att tillsvidare lämna dem i fred. FSC-reglerna skulle enligt SNFs uppfattning i allt väsentligt innebära ett permanent stopp för storskaligt skogsbruk i dessa områden.

Rolf Lundqvist, erfaren skogsbiolog i Dalarna, menar att det snarare blivit tvärtom.

– FSC tycks ha blivit ett klartecken att avancera in i skogar som i stort sett fått vara i fred sedan 1991, säger han. Det är min bedömning, utifrån vad jag sett i Dalarna de senaste två åren.

Korsnäs har nu skjutit upp alla planerade avverkningar i fjällnära skog. I vår ska parterna mötas på plats i Gördalen för att försöka komma överens om hur kriterierna ska tolkas.

Olika åsikter om vad som bör skyddas och vad som kan avverkas. Diskussioner om definitioner. Misstag, som enligt ena sidan är få och ursäktliga, enligt den andra alltför många. Det mesta tycks vara ungefär som innan FSC-systemet kom på plats.

Men det finns en avgörande skillnad. FSC har placerat en domare på plan: certifieraren, det företag som ska kontrollera att reglerna följs. I Sverige har fyra företag FSCs tillstånd att utöva den kontrollen. Tillsammans ska de gå i god för att reglerna följs på nio miljoner hektar bolagsskog och vid tusentals slutavverkningar varje år.

Hittills har ingen av dem anmärkt på en enda avverkad nyckelbiotop i de årliga uppföljningsrapporterna. Som Sveriges Naturs granskning visar kan det knappast förklaras med att sådant inte förekommer.

En förklaring kan däremot vara företagens inställning till vad som bör rapporteras. Det räcker oftast inte med att man stöter på ett maskinlag som exempelvis lämnat för få gamla grova träd på ett hygge. Det måste ha skett vid upprepade tillfällen.

– Den första fråga jag ställer mig är varför felet uppstod, säger Roland Offrell på SGS Forestry, som certifierar AssiDomän, SCA, Korsnäs och Sveaskog. Var det ett systemfel eller bara otur? Hur ser planerarens och maskinförarens övriga hyggen ut? Om felet är systematiskt kan det rättas till. Enstaka fall är svårare att åtgärda.

– Vi träffar på mindre felaktigheter på flertalet besökta avverkningsplatser, säger Karin Tormalm på Svensk Skogscertifiering, som certifierar bland andra MoDo och Graninge. Allt kommenteras under besöket utan att för den skull hamna i protokollet. Vi ser istället på hur företaget hanterar situationen. Är avverkningsplaneringen dålig eller instruktionerna otillräckliga? Det blir riktigt allvarligt först om företaget inte anser att de gjort några misstag och inte visar vilja till att förbättra sig.

SGS har undersökt en handfull misstänkta avverkningar i nyckelbiotoper utan att ställa krav på åtgärder. Inställningen är att fria hellre än fälla.

– En vinterväg i Norrbotten drogs av misstag genom en nyckelbiotop men jag accepterade det som en nödvändig transportväg, säger Roland Offrell. Händelsen fanns med i företagets egen avvikelserapportering, så jag släppte saken.

Svensk Skogscertifiering har hittat flera nyckelbiotoper, men hamnat i samma tolkningsdiskussion som den mellan AssiDomän och Sveriges Naturs inventerare.

– Bolagen har inte ansett att det var nyckelbiotoper, säger Karin Tormalm. Inte heller skogsvårdsstyrelsen anser att det är nyckelbiotoper trots att vi använder oss av deras metodik. Nu har vi vänt oss till FSC-rådet för att reda ut tolkningen av begreppet.

Frågan är ändå om inte den viktigaste förklaringen till att så få övertramp rapporteras är en annan. Det handlar om storleken på maskorna i det nät som ska fånga upp misstag och brister.

De årliga fältkontrollerna leds av certifieraren, vanligtvis i samarbete med en eller två fältassistenter och tar ungefär en vecka per certifierad skogsförvaltning. Man besöker ett antal distriktskontor, där man går igenom bland annat ekologiska bokslut och avverkningsplanering. Därutöver hinner man kolla mellan 10 och 40 hyggen. I fallet SCA, som har ett certifikat för hela sitt skogsinnehav, ska den kontrollinsatsen täcka hanteringen av 1,8 miljoner hektar.

– Egentligen är det ett litet stickprov men det är viktigare att täcka upp resultat från så många maskinlag som möjligt, säger Roland Offrell.

– Visst missar vi saker men vi kan bara göra stickprovet tillräckligt stort för att skaffa oss en bild av verksamheten, säger Karin Tormalm. När vi hittar fel vet vi att det händer på andra ställen, men vi ägnar oss inte åt att göra procentuella beräkningar av de avsteg som görs på hela bolag.

Scandiakonsult Natura, som certifierar StoraEnsos 1,6 miljoner hektar, genomför sin årliga revision helt utan kontroller i skogen. En person har sex arbetsdagar på sig att klara den årliga fältkontrollen. Han stannar på distriktskontoren, läser bolagets miljöbokslut och samtalar med personalen.

Konkurrensen mellan certifieringsföretagen pressar dem att hålla nere antalet arbetsdagar. Det är skogsbolagen som betalar, och den som kan lägga de lägsta anbuden har förstås störst chans att få uppdragen.

Nästa år kommer fältkontrollen att tunnas ut ytterligare. Då slår AssiDomän ihop sina åtta FSC-certifikat till två, ett för tre nordliga och ett för fem sydliga förvaltningar. StoraEnso går ned från åtta till sex certifikat och siktar mot färre. Och färre certifikat att kontrollera betyder mindre kontrollarbete, trots att det handlar om precis lika mycket skog.

– Certifierarna måste skärpa sina rutiner. Vi har tagit upp frågan om kvalitetssäkring i FSC-rådet och kommer inte att ge oss förrän detta är löst, avslutar Jonas Rudberg på SNF.

Rapport om FSC

Läs mer om FSC-märkt skogsbruk En sammanfattning av den fältundersökning som ligger till grund för artikeln i Sveriges Natur.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.