Den 27 oktober 1741 stiger Carl Linnaeus in i Carolinska lärosalen på Uppsala universitet. Studenterna är förväntansfulla. Konungen har just utnämnt Linnaeus till professor i botanik och medicin och det är dags för hans första offentliga framträdande.

34-åringen är redan en berömd man. Den lappländska resan, som han genomförde ensam och under enklast tänkbara förhållanden, har följts av resorna till Dalarna, Öland och Gotland, sponsrade av rikets höga herrar. Han har blivit hovets favoritläkare, är känd vetenskapsman på kontinenten och har fått dussintals böcker utgivna.

Den som idag läser Linnés skrifter kan knappast undgå att njuta av hans storögda förundran över naturens skönhet och språkets poetiska lyster. Men i grunden hade hans upptäcktsresor en mer prosaisk drivkraft. Naturens möjliga nytta skulle kartläggas. Allt som kunde vara till gagn för riket studerades och rapporterades, inte minst lokalbefolkningens sätt att använda djur och växter.

Och det är just detta han väljer att tala till sina studenter om. Rubriken för hans föreläsning är: ”Om nödvändigheten av forskningsresor inom fäderneslandet.” Och hans ord slår rot. Många unga svenska män drar under decennierna som följer ut i Sverige – ja, över hela världen – som hans lärljungar.

Drygt 250 år senare står vi i samma stad, utanför samma universitet, närmare bestämt strax bakom dess Biomedicinska centrum. Och trots att Uppsalatrafiken är alldeles nära doftar det storskog här mellan de flerhundraåriga stortallarna.

Vi lämnade nyss Håkan Tunóns minimala arbetsrum innanför ett lab där doktorander i vita rockar framkallar låtsasinflammationer i provrör. Vi lämnade hightechmiljön och gick ut i själva råvaruförrådet. Naturen.

Så snart vi lämnar asfalten börjar Håkan Tunón peka. Den ena vilda växten efter den andra som har – eller kan få – ekonomisk och medmänsklig betydelse som läkemedel står intill stigen: trampört, björknäver och groblad (mot inflammationer), nattljus (mot psoriasis, ADHD och DAMP), blåbär (magbesvär), liljekonvalj och hagtorn (hjärtbesvär) samt johannesört som blivit en jätteprodukt i medel mot nedstämdhet och lättare depression. Naturens eget prozac. 1998 såldes medel med johannesört för 70 miljoner kronor bara i Sverige.

Och vanlig rölleka kan bli nästa generation myggmedel. Det skulle när som helst kunna tillverkas i industriell skala, menar Håkan Tunón. Han vet. Han skrev sin doktorsavhandling i farmakognosi (läran om medicinalväxter) om vattenklöverns antiinflammatoriska egenskaper och röllekan som myggmedel.

Tunón, före detta fältbiolog från Oxelösund, är med i ett forskarlag i Uppsala som kartlägger den folkliga kunskapen om den biologiska mångfaldens nytta. Etnobiologi i Sverige kallas projektet, som ska vara färdigt 2007, 300 år efter Carl von Linnés födelse.

Vitsen är att använda gamla folkliga källor som ett slags karta och kompass i djungeln av arter och kemiska substanser. Vilka växter och djur har använts? Vad kan tänkas fungera och vad var ren skrock? Ett av problemen är att urskilja det som verkligen är nedärvd folklig kunskap. Äldre nedteckningar om medicinalväxter är en salig blandning av mer eller (ofta) mindre trovärdiga uppgifter från när och fjärran. Författarna skrev av andra, ofta utländska, författares ”fakta” istället för att se vad som verkligen användes runtomkring dem.

Men någonstans i dessa gamla källor finns ändå en användbar kärna som kan ge intressanta trådar att nysta i för framtida läkemedelstillverkare, materialforskare och kemister.

Etnobiologerna gör, med andra ord, precis samma sak som Linné en gång gjorde. Men på senare år har sökandet fått ett nytt allvar. En sorgkant.

Växt- och djurarter har alltid kommit och gått på jorden. Men sex gånger under livets historia har plötsliga katastrofer mejat extra skoningslöst bland djur och växter. De fem första hade naturliga orsaker. Dinosaurierna försvann till exempel av allt att döma efter ett jättelikt meteoritnedslag för 65 miljoner år sedan.

Den sjätte utrotningskatastrofen är vi mitt inne i. Orsaken den här gången är människan.

Inte minst i de tropiska regnskogarna – och i världshavens myllrande motsvarighet korallreven – finns en oöverträffad rikedom av arter. En mångfald som nu försvinner i galopperande tempo. Förutom att världen på så sätt blir tristare, innebär det att vi försämrar våra egna möjligheter som art. Ämnen som kan visa sig vara livsviktiga riskerar att förbli upptäckta när djur och växter utrotas innan de ens har hittats av vetenskapen.

Ett axplock ur de senaste årens upptäckter visar vilka möjligheter som finns: antibiotika har framställts ur hudsekret från afrikanska grodor, medicin mot bröst- och livmodercancer av barken på ett träd i Söderhavet. Ett annat cancermedel, som skär av tumörernas blodtillförsel, har hittats i hajlever. Björngalla, som traditionellt använts mot buksmärtor, finns numera i läkemedel mot gallsten.

Och mer finns att finna. Men var? Redan idag känner vetenskapen till cirka närmare två miljoner växt- och djurarter och mångdubbelt fler är ännu oupptäckta. Hur ska man veta var man ska leta?

Den frågan kan etnobiologin svara på.

Medicinkvinnan Epenesa Mauigoa på Samoa i Söderhavet visade i slutet av åttiotalet etnobotanikern Paul Cox hur hon behandlade gula febern med en dryck gjord av innerbarken från det träd vetenskapen kallar Homalanthus nutans. Cox lät National Cancer Institute i USA testa barken. Den visade sig innehålla ett ämne, prostratin, som kan göra friska celler immuna mot HIV-virus, och som nu är på väg ut på läkemedelsmarknaden. (Hälften av inkomsterna från ett eventuellt läkemedel kommer för övrigt att tillfalla lokalbefolkningen på Samoa.)

Det är bara ett exempel av många.

Cox blev, efter sina år på Samoa, världsberömd. Speciellt i Sverige. Och när svenske kungen donerade pengar till en gästprofessur i miljövetenskap blev Paul Cox 1998 den förste på stolen. Sin tid på Centrum för Bioloisk mångfald i Uppsala använde han bland annat till att marknadsföra etnobiologi-projektet, vars vetenskaplige ledare han är.

Cox och Håkan Tunón är överens: de tänkbara nyttigheter som döljer sig i flora och fauna är inte bara ett argument för att bevara den rika biologiska mångfalden i tropikerna. Samma sak gäller i det jämförelsevis artfattiga Sverige.

– När man ser tillbaka 100 år märker man hur många arter som slutat användas och hur många nya som kommit till. Och så kommer det att fortsätta. Vi har alltså inga möjligheter att idag veta vilka arter vi kommer att behöva om 100 år, säger Håkan Tunón.

– Man kan alltså inte säga ”skit samma om brunkullan försvinner, den är ju bara en fin orkidé.” Den kanske innehåller något som en dag visar sig vara livsviktigt för oss.

Och läkemedel är långtifrån det enda sättet att i industriell skala bruka nya råvaror från naturen. Fibrer från nässlor, hampa och lin har redan börjat användas som armering i bilkarosser och betongbroar. Signalsubstanser från undervattensrovdjur, till exempel sjöstjärnor, kan användas istället för giftiga målarfärger för att hindra musslor och annat att fastna på båtbottnar. Feromoner, de molekyler som utgör ”bokstäverna” i skadeinsekternas doftspråk, kan vändas emot insekter, och på så sätt ersätta vanliga bekämpningsmedel. Substanser från gran används redan idag i ett finskt margarin som sänker kolesterolhalten i blodet. Bakterier och växter används för att rena jord från tungmetaller och andra föroreningar.

Däremot tvivlar Håkan Tunón på att man kommer att återuppta det gamla smörjmedel som hans kollega i projektet, smålänningen Börge Pettersson, hörde berättas om i sin barndom. Vanliga svarta skogssniglar användes där som fett i naven på kärror. Portionsförpackat och klart. Man tryckte helt enkelt vid behov in en snigel i en härför avsedd öppning i navet.

– Det funkar säkert, de är ju slemmiga så det räcker. Men … naee! säger han med en grimas.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.