Sju kvadratmeter blommande mångfald

Ängen är Pelle Nordmalms hobby. Eller ska man kalla det en sport? Dessutom ger den motion. För att inte tala om nöjet att se fler och fler arter komma upp och blomma...

Artikel 2000-1 kerstin otterstål

Radhusen i Stockholmsförorten är röda och bruna lådor från 70-talet, trädgårdarna mestadels stöpta i samma form med fruktträd och bärbuskar, rabatter vid husen och ett rhododendronsnår på skuggsidan.

Utanför tomterna själlösa grässlänter ner mot en gångväg av asfalt.

Utom utanför Näckrosvägen 17, hos Nordmalms. Där, i en södersluttning utanför radhusstaketet, frodas en miniäng på knappt sju kvadratmeter. En liten blåvingad fjäril singlar kring gräsen, en humla flyttar sig tungt från en blomkorg till nästa. När man kommer nära känns dofterna.

- Jag började gräva upp hösten 1993. Under den styva lerjorden fanns det byggskrot och fyllnadsmassa. Från ett grustag hämtade jag morän och grus och blandade det översta skiktet med ganska lite och mager jord, berättar Pelle.

De gamla utdöende ängsblommorna, som höskallra, prästkrage, johannesört och rölleka är förnöjsamma typer som klarar mager jord, men de klarar inte att tävla med arter som älskar näringsämnet kväve. Det handlar alltså om att anlägga en plantering med extremt näringsfattig jord.

- Man får gräva bort rätt mycket jord, drygt en halv meter på djupet. När man sedan fyllt på med ny grus/jordblandning är det bäst om man odlar potatis och havre, åtminstone första säsongen, för att dra ur näringen ur jorden.

- Jag hade inte det tålamodet, så jag sådde lite ängsarter och la på en täckduk för att slippa ogräs. Det var våren 1994. Täckduken tog jag bort i juli/augusti och det kom upp lite smått och gott. Duken hindrade ogräs från att gro, och gav en bra miljö för de sådda ängsfröerna.

- 1995 var första året som det började likna någonting. Örterna kom upp först, men gräsen var få.

Att skaffa äng är inte bara en hobby. Det är lite sport också. Det gäller att få så många ängsarter som möjligt att komma upp och trivas. Allra helst förstås "rarisar" som börjar bli sällsynta. Men man får aldrig, aldrig gräva upp en vild växt till sin äng! Det är fusk.

- Jag har köpt några små pluggplantor av en del lite svåra och långsamma blommor, som gullviva och slåttergubbe, säger Pelle. Men i övrigt är allting frösått! Somliga frön har jag fått av vänner, en del har jag köpt, men det mesta är insamlat från vilda gräs och örter.

När man samlar in vilda frön gäller det att behandla dem på rätt sätt för att de ska gro. Somliga behöver läggas i frysen i någon månad, andra behöver rispas lite i skalet - bådadera är följder av naturliga anpassningar, det ena till vinterkylan, det andra till trampet av betande djurs klövar.

De örter som anpassat sig till att bli trampade och ätna av betande djur börjar bli lika sällsynta som djuren…

- Man ska vara noga med grässvålen, säger Pelle. Egentligen har jag inte varit tillräckligt noga, det tar långt tid att få till en riktig grässvål.

Grässvålen är den tjocka matta av gräs och rötter som bygger upp marklagret på en äng, det som gör att inga ogräs får en chans att tränga sig igenom och se dagens ljus.

Ängen sköter sig i stort sett själv mellan maj och oktober. Den behöver inte vattnas och självfallet inte gödslas. Däremot brukar Pelle slå ängen - eller snarare klippa den.

- I slutet av juli brukar vara lagom. Jag klipper den med sax, och "höet" får ligga och torka på plats i några dagar, sedan vänder jag på det. På så sätt kan fröna falla av och bättra på ängen alldeles naturligt. När det har fröat av tar jag bort det, annars skulle det multna och bli till ny näring. Och ängen ska ju inte ha någon näring.

- Efter 20-50 år räknar man med att gräsproduktionen minskar, och att örterna börjar ta över. Men det gör inget att det tar lång tid, säger Pelle och ler milt.

- Det är snyggt med höga, blommande gräs

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.