Jag är inte särskilt religiös av mig, men detta TV-program var en rent andlig upplevelse.

Först var det tekniken. Bildåtergivningen börjar nu nå sådana kvaliteter att man får en fysisk förnimmelse av hur underbar världen är. Fiskstim i hundratals färger jagade fram under den tropiska solens ljus som silades ner i vattnet. En kollektiv mångtusenhövdad organism som flög genom sitt element som styrd av en osynlig elektronisk regissör.

Huvudnumret var finkarna. Sedan Darwin iakttog att finkarna på Galapagos olika öar avvek en smula från varandra har detta varit helig mark för evolutionsforskare.

I samband med torka och skyfallsliknande regn har finkarnas naturliga föda decimerats. Istället har de sökt sig nya jaktmarker. Nu pickar de på sulor och andra större fåglar, rycker inte bara ut insekter ur skinnet på dem – som finkar länge gjort med ödlor – utan går på ungarnas späda vingpennor för att få hål och komma åt vätska, särskilt viktigt under torkperioder. Finkarna har lärt sig hur de håller sår öppna, till och med hur de skapar sår. Mest gripande var att se hur de lärt att hålla sig framme i själva födelseögonblicket för att slurpa i sig av de vätskor som följer ägget ut. Och hur de mest försigkomna bland finkarna sedan med raffinerad målmedvetenhet stöter ägget utför en brant så att det spricker och kan försörja några finkar i stället för att ge liv åt en sula.

Lamarck och Lysenko hade inte rätt: förvärvade egenskaper nedärvs inte. Men på artnivå sker en läroprocess, lika fascinerande som underbar och skrämmande. På några generationer har de finkar som mest framgångsrikt hanterar torkans eller vattensjukans kris bättre än andra förmerat sin avkomma. Ett brittiskt forskarpar har i årtionden följt finkarna på en av öarna. De vet på exemplaret när vilka fåglarna var, de vet därför också exakt när en ny fink av annan art dykt upp från en annan ö. De kan följa finkstammens förändringar i minsta detalj.

Forskning kan vara mycket, och vi bör kritiskt fråga vad vi använder pengar till – all forskning är inte nödvändig, eller ens särskilt bra. Men den forskning som detta timslånga TV-program visade rörde vid hela den jordiska existensens urgrund. Nya arter, undergången av gamla – inför våra ögon. Vad skulle vi göra utan denna kunskap? Hur skulle vi över huvud taget kunna tala med varandra?

Lars Gustafsson skrev en bok som hette ”Världens tystnad före Bach”. Ibland kommer någon och skapar något som gör att världen inte längre är densamma. Bach fick världen att låta annorlunda.

När man ser finkarnas blinda överlevnadsdrift, deras hjärtlösa tekniska subtilitet, och får veta med ovedersägliga data insamlade genom år av hängiven forskning, hur det går till när livets former skapas, då måste man nypa sig i armen – mitt i allt armod och alla översvämningar och allt våld – och säga högt till sig själv: vad vore denna värld utan Darwins idé? Hur fattiga vore vi inte allesammans?

Darwins idé är inte särskilt svår. Ändå har mänskligheten levt så länge utan att känna den.

Jag vet inte riktigt varför jag har skrivit en krönika om ett TV-program. Men jag tror att jag vill förmedla en upplevelse, som är så stark att jag knappast kan vara ensam om den. Jag tror det handlar om detta: när som helst kan det hända igen. Vi lever efter Darwins idé, som skapade världen på nytt. Vi vet inte vad vi lever före. Det brittiska forskarparet med sina finknät på Galapagos brännande sluttningar är ett slags ombudsmän för oss alla, för vår idé om att en dag ska kanske något ytterligare uppenbaras för oss, och världen än en gång stå ny.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.