Claes Andrén lyfter locket av glasslådan. Sänker den mot vattenytan och över kanten väller ett gäng brungröna små paddor. De kastar sig rakt ut i friheten och landar med ett litet plask bland andmat och pilört. Så börjar de energiskt simma med kraftiga bentag.

Ur en röd kylväska lyfter kollegan Göran Nilson upp nästa burk, och ytterligare paddor hoppar ut. När fyra glasslådor tömts kravlar ett hundratal småpaddor omkring i den lilla dammen och på stranden. Några har klättrat upp i gräset och börjat fånga insekter.

– Det finns gott om mat, konstaterar Göran Nilson och nickar mot småflugor och svarta hoppstjärtar som myllrar på vattenytan. Rena smörgåsbordet!

Claes Andrén och Göran Nilson är grod- och kräldjursforskare från Göteborgs universitet. Småpaddorna som de släpper fria är grönfläckiga paddor, en akut hotad art i Sverige. Paddorna är uppfödda i akvarier, och ingår i ett räddningsprojekt som Claes och Göran ansvarar för.

Det är mulet och blåsigt. Vi befinner oss strax norr om Landskrona och ett vresigt Kattegatt piskar mot stranden. På stenbumlingar ute i vattnet kurar mörka skarvar.

En bit från dammen fladdrar den vita flaggen för ett hål på Landskrona golfbana. En aldrig sinande ström av spelare slår in sina bollar på greenen strax intill. Ingen kommer fram och frågar vad vi håller på med.

Plums! En golfboll kommer vinande genom luften och landar i vattnet. Vi packar ihop och drar oss en bit bort. Därifrån ser vi ett golfsällskap komma fram till dammen. De spanar efter bollen och en av spelarna böjer sig fram och krafsar med klubban i dyn.

– Det är ett problem med folk som klafsar runt i dammen, säger Claes Andrén. Speciellt när paddorna leker och när det finns larver i vattnet.

Så resonerar Claes och Göran en stund om möjligheten att stängsla in dammen, eller om man i stället ska uppmana spelarna att strunta i vattenlupna golfbollar.

Claes Andrén och Göran Nilson menar att golfbanor kan bli en viktig tillflyktsort för den utrotningshotade paddan. Det gäller för övrigt även andra djur som är knutna till kulturlandskapet. Och då talar vi om gårdagens småskaliga och omväxlande landskap som försvinner i rask takt.

– Uppemot 70 procent av en golfbana används inte för spel, förklarar Claes. Det är skogsslänter, lövdungar, småvatten, stenrösen och stora träd. Sån´t som gör banan vacker och intressant för spelarna. Där kan kulturlandskapets hotade djur och växter finna livsrum.

Golfbanans vattenhinder och dammar blir lekvatten för paddorna och på det snaggade gräset kan de stulta omkring på sina korta ben och fånga insekter. I rösen och dikeskanter finns daglegor och övervintringsplatser.

Fast det gäller förstås att få golfspelarna intresserade. För att paddorna ska trivas måste användningen av kemikalier begränsas, och paddvänliga skötselrutiner införas. Som att inte håva bollar i dammarna under lekperioden och att inte klippa gräset på natten när paddorna är ute och rör på sig. Information till golfklubbarna är därför en viktig del av projektarbetet. I Landskrona fungerar det bra, tycker Claes och Göran. Där samarbetar golfklubben med kommunen för att höja banans naturvärden, och att få in grönfläckig padda på banan är ett led i detta.

Den grönfläckiga paddan har funnits på ett femtiotal platser runt Sydsveriges kuster. I dag leker den bara på tre ställen: på Falsterbonäset, på Eskilstorps ängar utanför Vellinge och i ett gammalt kalkbrott i Limhamn. Den svenska stammen beräknas till 400-500 vuxna djur.

Paddan trivs i torra och soliga områden med öppna marker där den kan jaga insekter. Liksom flera andra groddjur är den anpassad till ett varmare sommarklimat än Sveriges, och lever på sin nordliga klimatgräns här. Redan i Danmark är den betydligt talrikare, men har gått starkt tillbaka även där.

En huvudorsak till grönfläckiga paddans akuta läge är övergödningen – tillförseln av gödslande kväve och fosfor från jordbruk, reningsverk och vägtrafik. Resultatet blir att storvuxna och frodiga gräs tar över på magra gräsmarker, öppna vattenspeglar växer igen. Växterna skuggar och minskar solinstrålningen, och det blir kyligare både på land och i vattnet. Paddorna får svårare att jaga när gräset växer högt.

Dessutom har många småvatten dikats ut. Till detta kommer vattenföroreningar, som slår extra hårt mot groddjur eftersom de andas genom huden och därmed står i direkt kontakt med vattnet runtom. Ytterligare ett problem är vägtrafiken som skördar många paddoffer varje år.

Det är svettigt att vara padduppfödare. Termometern visar plus 26 och luftfuktigheten är hög. Kwesi Awuku har fullt upp med att rengöra akvarier, byta vatten och fixa fram mat. Larverna behöver äta mycket för att utvecklas. För lite käk och de blir missbildade och dör. Å andra sidan blir vattnet grisigt och ohälsosamt om de får för mycket och inte hinner äta upp.

Vi befinner oss i paddhuset på Nordens Ark i Bohuslän. En röd barack med stora fönster, mellan Przewalski-hästarna och storkhägnen. Med full insyn från Nordens Arks besökare pågår verksamheten här inne. Ett tjugotal akvarier med larver och småpaddor står på hyllor längs väggarna. Härifrån kommer en del av de grönfläckiga paddor som sätts ut i Landskrona.

Under larvtiden är paddorna vegetarianer. Ute i naturen äter de alger och multnande växtdelar. Här får de akvariefiskmat som smulas ned i vattnet.

När frambenen växer ut är larvstadiet snart över. Under en tid slutar paddorna äta och lever på svansen. När svansen ”tagit slut”, tillbakabildats, har paddorna fått bakben och är redo att kliva upp på land. Småpaddorna är glupska och kastar sig över allt som rör sig. De måste ha levande byten. I ett rum föder man därför upp syrsor, bananflugor, mjölmaskar och diverse andra småkryp. För att paddorna ska få så allsidig föda som möjligt fångar man dessutom insekter utomhus.

Kwesi Awuku har just varit ute och håvat. Fångsten har han i en vit hink med lock. Han skakar över en omgång insekter till en liten burk med nätlock och lägger ner till småpaddorna. De förstår direkt vad det handlar om. Beslutsamt kastar de sig fram, några klänger med spretande tår upp på nätet och trycker nosen mot. Övriga sitter på rad utanför och väntar. Där inne snurrar förvirrade flugor, stritar och småspindlar omkring. Den som kommer nära nätet blir strax offer för en klibbig tunga.

– Nätet är till för att stoppa stora spindlar och andra kryp som kan skada småpaddorna, förklarar Christer Larsson på Nordens Ark. Dem ger vi till de vuxna paddorna.

Vitsen med uppfödning är att utbytet blir större. I naturen kanske fem, tio procent av alla ägg som befruktas blir färdiga småpaddor, resten blir uppätna eller dör, till exempel av kyla eller torka. På Nordens Ark överlever kanske så många som 90 procent.

Projekt grönfläckig padda får ekonomiskt stöd från Världsnaturfonden och Naturvårdsverket. Sedan starten i mitten av nittiotalet har man släppt ut flera tusen paddor på lämpliga platser i Skåne, på Hallands Väderö och på Gotland.

Men det är först nu i vår som vi kan få veta något om hur det gått. Då är de djur vi satte ut först könsmogna, och då ska de samlas vid lekplatser och ropa. Innan de leker är det mycket svårt att avgöra hur det gått. Målet är att det ska finnas minst tio livskraftiga bestånd inom paddans naturliga utbredningsområde i Sverige.

Klick. Klick”. Claes Andrén och Göran Nilson tänder sina starka pannlampor. Det är snart midnatt och vi ska på paddjakt. På dagen är de grönfläckiga nästan omöjliga att hitta, då ligger de och trycker under stenar, i husgrunder och i strandbankarnas håligheter. Men när mörkret faller…

Vi har tagit oss till Falsterbonäset, det område som hyser flest grönfläckiga paddor i Sverige. Minst 200-300 lekande djur ska finnas här.

– Det är inte mycket, påpekar Claes. På 1940- och 50-talen fanns det uppskattningsvis tusentals paddor här.

På Falsterbonäset huserar två av Sveriges äldsta golfklubbar, och paddor och golfare har samexisterat här ända sedan seklets början.

Pannlampornas vita ljuskäglor sveper över greenerna. Vinden viner ihärdigt från havet och det slår i flaggor och linor. I fonden lyser Falsterbonäsets fyr med blåvitt och kallt ljus.

Där! Något kravlar iväg över gräset…

– En vanlig padda, konstaterar Göran Nilson rutinerat.

På avstånd ser vi Claes göra ett skutt framåt och fånga något i handen.

– En vanlig groda, säger Göran.

Va? Hur kan du veta…?????

– Det syns på stilen.

Göran och Claes har kamperat ihop länge. De träffades i tolvårsåldern framför ormarna i en zooaffär i Göteborg. Sedan dess har de erövrat både doktorshattar och docenturer, och har nu ett gemensamt företag som arbetar med hotade grod- och kräldjur jorden runt. Senaste resan gick till Kazakstan.

Att resa till nya platser och att hitta nya arter är en stark drivkraft för dem bägge. Den nyfikenhet och upptäckarglädje de förmedlar känns genuin, som ett par äventyrslystna smågrabbar. Och jo, Indiana Jones är lite av en förebild.

Tillsammans står de bakom en mängd räddningsprojekt för hotade grod- och kräldjur, både i Sverige och utomlands. De nöjer sig inte med att konstatera var de hotade arterna finns; de föreslår också åtgärder som kan förbättra djurens livsmiljöer, och de gör stödutsättningar i lämpliga områden. Exempelvis har de lyckats återinföra klockgrodan som försvann från Sverige på 1960-talet.

Vi följer en gammal körväg som löper mellan sanddyner och golfbana. En nyponhäck sänder en frisk nattlig doft av rosor. Några grönfläckiga har vi inte sett, och nu är vi snart tillbaka vid bilen.

– Tur att man inte försörjer sig på att fånga paddor, säger Claes med ett litet fniss. Men han blir strax allvarlig:

-Blåsten och kylan gör förvisso att paddorna ogärna lämnar sina gömslen, men hade vi kommit hit för tjugo år sedan hade vi fått en helt annorlunda bild. Då hade det funnits mycket paddor – även om det blåser.

Då. Plötsligt sitter den där i strålkastarljuset. På greenens kortsnaggade gräs, exotiskt vacker med jadegröna fläckar på gräddvit botten. En vild!

Göran lyfter upp paddan. Han synar ”handflatorna” och konstaterar att den saknar de körtlar som hanar har – en hona alltså, och inte så gammal av storleken att döma. Den känns torr och sval i handen, inte sådär kyligt slemmig som en vanlig groda kan göra. Paddan gör inga försök att slita sig loss, och när vi sätter ner henne på ”nålfiltsmattan” blir hon sittande stilla. Blinkar lite i lampskenet. Så tar hon ett rejält hopp framåt. Rakt ner i hålet. Hole-in-one.

Hoppas hon kravlar sig upp igen innan morgonens första entusiaster slår in på green.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.