Klippiga bergen. Men här är det människan som har skapat stupen, som har huggit sig trettio, fyrtio meter ned i berget. Röd kalksten ger fina, stabila hus, det har bara varit för Cementa att ta för sig.

– Här är jordens ursprung, säger Stefan Jarl. Jag känner mig oerhört respektfull inför naturen här. Stenen är femhundra miljoner år, det ger en egendomlig, magisk känsla.

Så är det också på platser i bygden där han vet att stenåldersmänniskor eller vikingar har bott.

– Det är som om de vikt av därifrån ögonblicket innan jag kom. Det blir en känsla av andakt, av att här får man jävlar i mig uppföra sig ordentligt. Föregångarna ligger på lur i skogen…

Vi åker ned på brottets botten. Ute på Vänern piskar nordanvinden upp vita gäss. Ännu en snölös vinter. Vi ser uppåt. En röd, hög tvärbrant, här och där en liten tall som klamrar sig fast i en skreva. En Kiowa-indian i full stridsutrustning skulle mycket väl kunna dyka upp till häst uppe på krönet.

Vilket också har skett. Det var för några år sedan när Stefans film ”Jag är din krigare” spelades in. John Belindo flögs hit från Colorado. Väl på plats bland kalkstenen utbrast han: ”Damn! Ni kunde ju lika gärna ha kommit hem till mig!”

När Stefan var tolv låg han och betraktade en sten i skogen utanför Skara. Det var en grå bumling i granit, och det växte lite grön mossa på den. Plötsligt insåg han att den levde.

– Vilken chock det var… Den hade också liv, en annan sorts, visserligen, en lägre form av existens. Men ändå!

Stenen hade legat där i miljontals år, kanske hade den flyttats någon gång, och sedan fortsatt att ligga.

– Jag hade dittills inte funderat på förbindelsen mellan den inre och den yttre världen.

Sedan den gången har han sett allt i naturen som levande. Besjälat. Precis som indianerna gör, och samerna.

– De visar också naturen större respekt än vad vi svenskar gör.

I filmen ”Hotet”, från 1987, berättar en same för Stefan Jarl om hur de vuxna brukar förmana barnen att inte härja i naturen. ”För då blir ni stenar.” Han har läst mycket om indiansk filosofi och religion.

– Det är ungefär som när man är liten, säger han. Enkelt och ursprungligt.

Barndomen, och vägen bort från den, är temat i flera av Stefan Jarls filmer. I ”Goda människor” tar en pojke hand om en skadad stenfalk, och skapar sin egen värld i en koja i skogen, utanför de vuxnas kontroll.

”Jag är din krigare” handlar om pojken Kims gerillaliknande kamp för djuren och naturen. I den får utanförskapet våldsamma konsekvenser.

– Allt väsentligt händer fram till tolv, tretton års ålder, säger Stefan. Då är tillvaron magisk, det är det stora äventyret.

Han tror att vårt förhållningssätt till naturen grundläggs under barndomen. Ett stadsbarn blir knappast anemist (en som tror att ting har själ).

– Det förutsätter att man varit ute i skogen mycket och sett att det kokar, myllrar av liv, överallt där man sätter ned sin fot.

Stefan växte upp i Skara. Hans eget stora äventyr utspelade sig mest i kärrmarkerna vid Hornborgasjön. Dit brukade Stefan och en kompis cykla ut klockan fyra på morgonen för att se solen gå upp. Rördrommen blåste, tofsvipan pep. Så gick solen upp och dimman lättade. Vattnet kluckade lätt i brisen. Skulle den blå kärrhöken komma?

Att bli tretton var hans livs stora kris. Han skulle bli stor, och tillvaron styckades mer och mer upp. Totalmagin försvann. ”Jag vill inte bli vuxen!!!” skriker Viggo i ”Goda människor” innan han beslutar sig för att släppa falken fri.

– Socialiseringen går inte att undvika, säger Stefan. Men vi formas olika beroende på hur vi möter den.

Han beskriver livet från tretton som en sextioårig nedmontering av det som byggts upp under barndomen. Världen delas in i rum. På dörren till ett av Stefans rum står skrivet ”Film”.

– Där har jag låst in mig.

En av förklaringarna är Arne Sucksdorff. Stefan hade sett och älskat hans ”Det stora äventyret”, 1953. Sex år senare läste han i tidningen att Sucksdorff, som hyrde en gård i trakten, skulle spela in en ny film.

– Jag och en kompis cyklade dit och frågade om vi fick hjälpa till. Det fick vi.

”Pojken i trädet” hade premiär 1961. Då hade Stefan och kompisen redan hunnit experimentera en del med Sucksdorffs trettiofemmillimeterskamera.

– Han visade oss att det inte var förbjudet att lita på sig själv, att det inte var farligt att ”göra bort sig”, säger Stefan.

Hans far hade dött några år tidigare. Arne Sucksdorff kom att bli Stefans såväl läromästare som nye fadersfigur.

I mitten av sextiotalet flyttade Stefan Jarl till Stockholm för att börja på Filmskolan. Ibland kände han sig tvungen att gå till Sveavägen och titta bort mot Wennergren Center.

– Bara för att få se horisonten!

I övrigt bråkade han med Harry Schein, hoppade av producentutbildningen, gjorde korta dokumentärer till teve, bråkade med producenter, slet och släpade, var med och grundade Filmcentrum, tiggde pengar till att få göra film…

1968 kom genombrottet, av en recensent kallat ett ”filmdravel om slashasar”. En dokumentärfilm som blev publiksuccé: ”Dom kallar oss mods”. Stefan var aktiv i den filmpolitiska debatten, försökte demokratisera branschen. 1973 var han med och skapade Folkets Bio i syfte att få till icke-kommersiella visningsmöjligheter. 1979 avslutade han uppföljningen på modsfilmen: ”Ett anständigt liv”. Fyra år senare kom ”Naturens hämnd”, ett ursinnigt angrepp på miljöförstöring och kortsiktigt tänkande inom jordbruket.

I början av nittiotalet vände Stefan Jarl åter till Västergötland, till den lilla byn Forshem nära Vänern. För att närma sig naturen, men också för att försöka återskapa barndomens känsla av helhet.

– Känslor som varit förbundna med årets kretslopp och som varit förträngda i tjugo år, slog emot mig med en otrolig kraft, säger Stefan.

Han började fundera på livets mening och värde, sådant han inte hunnit med i storstaden.

– På landet dödar katten en mus, eller man plockar upp en död höna i hönsgården. Närheten till förgängligheten intensifierar närvarokänslan och livskänslan. I staden kan man lätt få för sig att man är odödlig.

Han lägger upp fyra tjugolappar på bordet. ”Livet”. Så plockar han bort tre.

– Dem har jag redan köpt upp.

Insikten om livets oändliga korthet gjorde honom för en tid sedan förvirrad och djupt deprimerad. Bob Dylans senaste platta blev en tröst.

– Den handlar om den sena medelålderns kris. Jag lyssnade på den och tog mig upp igen, en liten bit varje dag.

Engagemanget för de utanförstående och för naturen driver fortfarande Stefan Jarl. Dokumentären ”De hemlösa” hade nyligen premiär på Göteborgs filmfestival.

Han rasar mot nedmonteringen av de solidariska systemen i Sverige, och ”avskaffandet av demokratin – i och med EMU”. Statsminister Göran Persson kallar han för hycklare.

– Han pratar om att miljöproblemen ska kunna lösas inom EU. Och så är miljön inte ens med bland de fem viktiga punkterna när Sverige ska bli ordförandeland nästa år!

Det kanske är Göran Persson som borde akta sig så att han inte blir en sten?

– Ja, han och kyrkan som kalhugger skogen här i Västergötland.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.