TV visar skräckbilder från Moçambique, världens näst fattigaste land, där en löftesrik utveckling äntligen kommit igång efter årtionden av inbördeskrig. Nu dör tusentals människor under vattenmassorna. En miljon är på flykt. Vägar, järnvägar och hela byar har spolats bort. Och forskarna slår fast: cyklonerna, de omåttliga regnen – det vi normalt kallar naturkatastrofer – är inte naturliga, utan ett resultat av klimatförändringarna. Som i sin tur beror på livsstilen i den rika världen.

Samtidigt driver en kvällstidning i det lilla landet i Nord ett ”bensinuppror” och lockar 150 000 människor att kräva sänkt klimatskatt på bilbränsle. Utan att med en stavelse informera sina arga läsare om växthuseffekten.

Två världar. Två bilder av verkligheten. Hur får vi ihop dem?

Det förutsätter en bred debatt, där miljöfrågan inte reduceras till sopsortering utan handlar om hur vi bygger om Sverige till en ekologiskt hållbar nation i solidaritet med världen och de ännu ofödda.

Utmaningen är gigantisk.

Vi borde starta i insikten att miljökrisen är symtom på stora och delvis giftiga flöden av material och energi genom våra samhällen. Och på en skandalöst orättvis fördelning av naturresurserna inom och mellan länderna.

Det blir extra tydligt om vi blickar ut över planeten och räknar två generationer fram i tiden.

Om 50 år är vi sannolikt nio miljarder människor på klotet. Anta att alla länder då har skaffat sig samma välfärdsnivå som vi i de rika OECD-länderna njuter redan idag. Det är en utveckling vi av rättviseskäl borde hylla. Svensk biltäthet i Kina, tysk bostadsstandard i Ukraina och så vidare.

Men om det skulle ske är det samtidigt djupt problematiskt. Med dagens teknik för att omvandla naturresurser till mänsklig välfärd skulle det leda till global klimatkollaps och fortsatt utfiskning, markförsurning, sötvattensbrist och andra problem. Vilket i sin tur skulle orsaka konvulsioner i världsekonomin, växande sociala klyftor och väpnad kamp om basala förnödenheter. Som skulle driva på miljökrisen, i en fortsatt ond spiral.

För att skapa rättvisa – utan att gigantiska miljöproblem samtidigt uppstår – skulle det krävas kanske tio klot till. Det påstod forskarna bakom det uppmärksammade ”faktor tio-uppropet” från tyska Wuppertalinstitutet hösten 1997.

Problemet på kort sikt är att de förnybara ekosystemen – odlingsmark, fiskevatten, skog – blir så stressade av gifter och uttunnad biologisk mångfald att de inte orkar hålla jämn takt med befolkningstillväxten och ökade konsumtionskrav i den rika världen. De hinner helt enkelt inte producera tillräckligt med mat, sötvatten, bränsle. På lite längre sikt kan det också uppstå brist på olja, fosfor och andra fossila nyckelråvaror.

Detta är miljöfrågans innersta kärna. Men var finns debatten?

Svenska folket rankar miljön högt på listan när Sifo och andra opinionsinstitut frågar om angelägna framtidsproblem. Trots detta får den förvånansvärt liten plats i media.

Vem har till exempel läst en DN-artikel om ekologiskt uthållig tillväxt av ekonomiprofessorn Assar Lindbeck? Eller hört bankernas topprådgivare Klas Eklund och Nils Lundgren tala om miljö och ekonomi i TV?

När såg ni en essä på kultursidorna om miljön som värdefråga och moralisk utmaning? Varför deltar inte bildkonstnärer, poeter, filmare och artister i debatten om konstens roll för att öka fantasi, medkänsla och solidaritet – egenskaper som är A och O för att skapa hållbar utveckling?

Miljödebatten har drivits ut i marginalen. De stora drakarna satsar resurser på specialsidor för trafik, IT och ”din ekonomi”. Medan miljöjournalister tycks vara ett utrotningshotat släkte.

Vad är orsaken? I ett läge när FN utmanat alla länder till ekologisk omställning? När klimatkrisen börjar diskuteras hos gemene man? När miljödriven teknik håller på att bli en av världsekonomins mest lovande guldkalvar?

Jag kan se flera skäl.

Somliga har invaggats i föreställningen att samhället nu har kontroll över problemen och att de är på väg att lösas. Andra marginaliserar miljön till en hobbyfråga för naturvänner. Här är miljörörelsen medskyldig, eftersom den länge suttit fast i särintressen och missat chansen att visa på sambanden mellan sina hjärtefrågor och allmänpolitikernas agenda: ekonomin, välfärden, jobben.

I det avslagna medieklimatet skapas utrymme för ”back-lash” – en rekyl mot de senaste årtiondenas våg av miljömedvetande. Plats på scen för ett antal kritiker, överslätare och förnekare, med attityder som miljörörelsen bör syna i sömmarna.

Attityd 1: ”Miljöproblem – vad är det?”

Ja, det undrar ekonomen Karl-Axel Edin, ofta anlitad av Svenska arbetsgivareföreningen och dess ideologiproducerande förlag, Timbro. Edin erkänner att utsläppen av svavel och kväve tidigare varit höga, men att industrin åtgärdat dem. Om det i övrigt finns några problem så har politikerna själva skapat dem.

Det är en häpnadsväckande naiv ståndpunkt, som får även de mest ekonomistiska direktörerna i SAF att rodna.

Attityd 2: ”Lita på marknaden”

Nils-Gösta Vannerberg, pensionerad kemiprofessor från Chalmers och Timbromedarbetare, inser att det finns ett och annat bekymmer. Men de löser sig automatiskt, bara marknaden får ”spelregler som garanterar enskild äganderätt och rimlig beskattning”. Energiproduktionen och våra förpackningar ”är hållbara för överskådlig tid (och) kommer ständigt att förbättras, bli effektivare och miljövänligare”. Vannerberg viftar bort de stora ödesfrågorna, till exempel risken för global livsmedelsbrist.

Per T Ohlsson, chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet, tror inte heller på politiska styrmedel för att göra marknaden grönare. ”Fria individer och en fri ekonomi är bäst för miljön. Ty människor är fullt kapabla att tänka och ta ansvar – utan diktat ovanifrån”.

Attityd 3: ”Världen är på rätt kurs, domedagsprofeterna hade fel”

En extrem variant av teologin om marknaden som världens gröna frälsare förkunnas livfullt av Tor Ragnar Gerholm, pensionerad fysikprofessor. I månadsmagasinet Moderna Tider (december-januari 1999-2000) inbillar han sina läsare att alla som sysslar med miljöfrågor är tråkmånsar som slutat tro på framtiden. Men, försäkrar han, ”domedagen är inställd”, ta det lugnt, allt blir bara bättre.

Befolkningsexplosionen avtar, ”livsmedelsförsörjningen borde inte erbjuda något oöverstigligt hinder”, vi kommer inte att lida brist på råmaterial. Under de senaste 30 åren har produktionen per capita ökat med nästan 20 procent, trots en massiv befolkningstillväxt.

Enda molnet på Gerholms ljusa framtidshimmel är de fossila bränslena; ”de kan visa sig vara en flaskhals”. Professorn konstaterar att kol- och oljeanvändningen kommer att öka under de kommande tre, fyra decennierna: ”Men hittills finns inga bevis för att jordens klimat verkligen har påverkats av mänskliga utsläpp av växthusgaser”.

Med några pennstreck dömer Gerholm ut 1970-talets larmrapporter, böckerna som startade den moderna miljörörelsen globalt och här hemma i Sverige. ”Tillväxtens gränser” utgiven av den så kallade Romklubben, var en ”patetisk flaskpost från de i tidens hav skeppsbrutna”. Och hur kunde någon vettig människa bry sig om Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning” eller professor Gösta Ehrenswärds ”Före-efter”?

För oss som aldrig varit pessimister men strävar efter en mera saklig optimism framstår professorn som både lättsinnig och naivt ohistorisk. Istället för att ordinera samma problembefriade låt-gå-medicin för årtiondena framöver borde han fundera över vad som hade hänt om Romklubben inte slagit larm, om Rachel Carson och alla de andra så kallade domedagsprofeterna inte lyckats väcka politikerna till besinning.

Hade världen då fått FN:s Riokonferens? Klimatstrategin? Kampen för biologisk mångfald? Bilindustrins satsning på bränslesnål teknik? Nya miljövänliga metoder i jordbruk och skogbruk?

Säkerligen inte. Det är forskarsamfundets väldokumenterade hotscenarier – den sakliga pessimismen – i kombination med positiva framtidsbilder som grundlagt den globala gräsrotsrörelse som kallas Agenda 21. Och som, förstärkt med kunskaper från miljörörelsen och andra folkrörelser, i sin tur driver fram tuffare lagstiftning, gröna spelregler för marknaden och krav på rättvisa mellan Nord och Syd.

Jag är själv framtidsoptimist. Men inte av Gerholms sort. Jag menar att de problem världen står inför är betydligt allvarligare än vad professorn föreställer sig.

800 miljoner människor går ständigt hungriga till sängs. Bristen på rent vatten hotar livsmedelssäkerheten. Globaliseringen av ekonomin vidgar klyftorna mellan rik och fattig. Ett enda bisarrt exempel: hälften av de pengar som vi européer köper glass för skulle räcka för att ge all världens barn och ungdomar en dräglig skolgång.

Ändå har jag samma arbetshypotes som Gerholm: problemen kan lösas. Skillnaden är att jag inte tror att den goda utvecklingen kommer av sig själv.

Vi har bara en jord. Men skulle behöva tio till!

Det som kan rädda mänskligheten ur denna minst sagt prekära situation är en dramatisk resurseffektivisering på alla nivåer och samhällsområden. I klartext: ny smart användarteknik i kombination med en varsammare livsstil bland oss som tillhör planetens medel- och överklass.

2050, om bara två generationer, måste vi i de redan rika länderna troligen klara vår välfärd med i genomsnitt en tiondel av de resurser vi tar ut från naturen idag. Bilar som rullar på en deciliter bränsle. Bostäder som byggs och hålls ljusa och varma med en bråkdel av dagens energiförbrukning. Mat från kretsloppsjordbruk, kläder utan giftiga kemikalier.

Beska piller? Ja, men mest av allt en svindlande positiv utmaning som – rätt hanterad – kan bli 2000-talets starkaste drivkraft för resurssnål teknik, hållbar tillväxt, gröna jobb, rättvisa och en mera stabil världsekonomi.

Testfrågan nummer ett är klimatet, kampen mot växthuseffekten. Utgångsläget visar det globala klassamhället som i ett nötskal: 250 miljoner amerikaner släpper ut 25 procent av all den koldioxid som påverkar jordens klimat. Medan 1 400 miljoner kineser – sex gånger fler – bidrar med bara hälften så mycket. Än så länge.

De närmaste decennierna kommer deras och alla andra utvecklingsländers utsläpp att öka kraftigt, av det enkla skälet att de skaffar sig bättre välfärd: bättre bostäder, bilar, industrier, konsumtionsmarknad. För att bromsa en förödande klimatkollaps måste våra, de rikas, staplar då pressas ned. EU har lovat att minska sina koldioxidutsläpp med 8 procent till 2012. Tyvärr pekar allt just nu på att de istället kommer att öka med 8 procent…

Vad ska vi då göra?

Min och mångas vision är att vi på en generation skapar ”Det Gröna Folkhemmet”. Och att Europa bryter ner sina murar mot omvärlden och går i spetsen för en ekologiskt hållbar utveckling.

Det finns ingen viktigare fråga. Den måste stå högst på dagordningen och bli ett självklart överordnat perspektiv – i politiken, i företagen, i forskning och utbildning, och hemma i köket.

När det gäller Sverige är jag optimistisk:

* 30 procent av allt material återvinns i vårt land, mot bara 3 procent i hela OECD. Utsläppen av försurande svavel har minskat med 80 procent på tjugo år. Skogsbruket har förändrats på bara fyra, fem år, med jämställda produktions- och miljömål, naturanpassade metoder och 40 procent certifierad (”miljösäkrad”) skogsmark.

* Antalet miljömärkta varor i affären har mer än fördubblats under åren 1995-1998, från 1852 till 4039 produkter. Sverige har fler miljöcertifierade företag per invånare än något annat land i världen.

* Riksdag och regering satsar 9 miljarder under sju år för ett hållbart energisystem. Kärnkraftsavvecklingen har påbörjats. Sveriges program för vindkraftutbyggnad, 8 TWh (terawattimmar) på tio år, tillhör de mest ambitiösa i hela världen.

Allt detta – och mycket mer – kommer på sikt att minska miljöbelastningen och återställa den biologiska mångfalden.

Ändå återstår det mesta att göra i praktiken!

Nästa steg kräver en synvända. Att vi flyttar blicken från ett snävt återvinnings- och reningsperspektiv i bakändan av samhällssystemet – till framändan: Hur gör vi rätt från början? Hur skapar vi en lika bra välfärd som idag – med betydligt mindre energi, råvaror och syntetiska kemikalier? Kan vi klara hela välfärden på halva energin?

Ja, tekniken lovar gott.

Ett vardagsexempel: Om vi i Sverige ersatte dagens fönsterglas i alla bostäder med den bästa glasteknik som finns tillgänglig (lågemissionsglas) skulle vi effektivisera bort 15 miljarder kilowattimmar energi. I klartext stora mängder olja och el, vilket betyder sänkta utsläpp av koldioxid och en knuff på vägen för kärnkraftavvecklingen.

Men inte bara det: De ekologiska fönstren är också en lysande affär. Det blir pengar över, som kan satsas på bättre sjukvård, barnens skolgång, kultur. Dessutom skapas nya jobb i tillverkning och service. Och en ny miljödriven bransch för export och ytterligare arbetstillfällen och inkomster.

Ett annat exempel: Systembolaget, med 250 000 kvadratmeter uppvärmd fastighetsyta, har på tio år minskat sin energiförbrukning med 70 procent, från 300 kWh till omkring 80 kWh per kvadratmeter. Man har utbildat sina fastighetsskötare och investerat i enkel reglerteknik. Årlig kostnad omkring 15 miljoner kronor. Nettovinsten – genom minskad energiförbrukning – är 25 miljoner per år, samtidigt som man minskat sin miljöbelastning, främst påverkan på klimatet.

Omräknat till hela den offentliga sektorns 130 miljoner kvadratmeter (lokaler och allmännyttans bostäder) skulle motsvarade satsning ge stora positiva miljöeffekter. Samhällsekonomiskt skulle vi tjäna 14-15 miljarder kronor, pengar som kan användas för nyttigare ting än att elda för kråkorna.

Få debattörer och politiker – och ganska få i miljörörelsen – inser att vi är mitt inne i en teknikrevolution där chips och systemtänkande hjälper oss att ta språng mot ”faktor tio”. Och börja framifrån. Mindre resursflöden från naturen in till våra samhällen resulterar i mindre utsläpp till naturen. Resurser frigörs för utvecklingen i andra länder och för kommande generationer. Tillväxten kan vridas in i sundare banor och ekonomin gynnas.

Vilka är drivkrafterna?

Konsumenterna, vi själva, påverkar utbudet genom att ställa krav, det har vi många exempel på. EKU, ekologisk offentlig upphandling, kan bli en stark motor. I Sverige handlar vi årligen för 400 miljarder i stat, kommun och landsting. Ett system för grön handel är på väg.

Men politiken behövs också: Grön skatteväxling, gröna investeringsstöd, stöd till miljöledning, miljömärkning och certifiering, satsning på skolan och forskningen.

Djupast sett handlar ”Hållbara Sverige” om etik, personlig stil, förnöjsamhetens livshållning. För tänk om teknikens effektiviseringsvinster äts upp av nya excesser i vår egen välfärd? Två bilar, fem mobiltelefoner, jordenruntsemestrar för dem som har råd? Då blir ju alla ansträngningar bara ett nollsummespel för naturen. Och alls ingen solidaritet med världens fattiga och de ännu ofödda. Alltså: Hur sätter vi, som redan mycket har, guldkant på vår tillvaro – utan att konsumera så mycket materiella ting? Hur ”färdas vi väl” genom livet?

Det nuddar vid de allra innersta frågorna livets mening och vårt ansvar, om filosofi, kanske andlighet.

TV-bilderna från klimatkatastrofens Moçambique manar oss att påskynda förnyelsen av Sverige. Och oss själva.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.