Plötsligt ska våra hem vara sterila. Inte en endaste liten bakterie ska få gömma sig på diskbänken eller i skårorna på skärbrädan. Reklamen lär oss att bakterier, goda som onda, ska bort. Den antibakteriella trenden, som kommer från England och USA, har gett oss en rad nya produkter. I stället för att använda sunt förnuft och vara extra försiktiga när vi hanterar exempelvis rått kött uppmanas vi att dränka in disktrasor med bakteriedödande diskmedel eller köpa färdigpreparerade svampar. Även kläder ska vara bakteriefria. Genom att tillsätta kemikalier i till exempel sportstrumpor undviker man dålig lukt. Till en del av dessa produkter tillsätts ämnet triclosan. I de flesta fall i onödan och utan att vi konsumenter vet vad det är för ämne vi får med på köpet.

Triclosan är en klorfenol. Flera andra klorfenoler har förbjudits på grund av miljö- och hälsorisker. Triclosan kan dessutom omvandlas till dioxiner. Detta är fakta som fått den svenska sjukvården att sluta använda triclosan, trots att ämnet är en effektiv bakteriedödare. – Vården har slängt ut triclosan, säger Lars G.Burman på Smittskyddsinstitutet. Men nu tillsätts ämnet i stället till hushållsprodukter. Jag anser att det bara ska tas till när man verkligen behöver det. Och det är praktiskt taget aldrig. Nyligen undersökte kemisten Margaretha Adolfsson-Erici och några forskarkolleger vilka ämnen som passerar moderna reningsverk. Burar med regnbågslax placerades ut nedströms tre reningsverk: Ryaverket i Göteborg, Henriksdal i Stockholm och Gråbo i Lerums kommun. Analyserna bjöd på en obehaglig överraskning. Fiskar från alla tre platserna innehöll triclosan. Triclosan passerade både rötkammare och kemisk fällning. Forskarna kunde konstatera att triclosan inte bryts ned vid reningen utan lagras upp i fisk. – Tillverkaren uppger i sin produktinformation att ämnet kan brytas ned, vilket inte är det samma som att det bryts ned naturligt, säger Margaretha Adolfsson-Erici. En organisk klorförening som plötsligt dyker upp i levande organismer ute i naturen. Vi har varit med om samma sak förut. DDT. PCB. Bokstavskombinationer som i dag är miljöhistoria. Triclosan är dessutom mycket giftigt för vattenlevande organismer. Och en predioxin, vilket innebär att det kan bilda dioxiner vid förbränning. Svårnedbrytbara ämnen kan länge verka harmlösa eftersom det tar tid innan effekterna blir synliga och då är det så dags att dra i nödbromsen. DDT ansågs först ofarligt för människor eftersom det användes i låga halter. Sedan visade det sig att ämnet inte bröts ned utan ansamlades i fisk och påverkade fiskätande djur. Först efter flera år hade halterna blivit så höga att fiskätande fåglar började bli djuka. Fynden av triclosan i fisk har ökat Kemikalieinspektionens intresse för ämnet. – Det finns ett stort behov att kartlägga vilka produkter som innehåller triclosan. Möjligen ser vi bara toppen på ett isberg, säger Karin Toran på Kemikalieinspektionen. Triclosan kan framkalla allergier. Om ämnet kan vara farligt för människor på andra sätt, efter lång tids exponering i låga halter, vet vi inte. Det finns farhågor att omfattande användning kan göra bakterier motståndskraftiga mot viss antibiotika. Med andra ord: vår fobi för bakterier och lukt kan slå tillbaka mot oss själva, så att vi inte har något att ta till när det verkligen behövs. Triclosan tar död på de flesta bakterier och rubbar på så sätt balansen mellan goda och onda bakteriestammar. Det finns en risk att känsliga bakterier stryker med, medan mer motståndskraftiga och sjukdomsalstrande bakterier överlever. Dessa har då en möjlighet att utveckla resistens mot triclosan och kanske även mot vissa former av antibiotika. Det finns i dag inga belägg för att bakterierna kan utveckla resistens. Men vad händer om tio eller femtio år? Liknande fall har förekommit tidigare.

Ett antal myndigheter har nu bildat en utredningsgrupp som ska diskutera användningen av antibakteriella produkter i allmänhet och triclosan i synnerhet. Sökarljuset riktas mot ytterligare ett ämne i den flod av kemikalier som formligen sköljer över oss och bakas in i våra vardagsprodukter. Många är harmlösa, andra desto farligare. Om flera av dem vet man väldigt lite. Bara inom EU används fler än 20 000 olika kemikalier. EU driver ett stort forskningsprogram för att ta reda på mer om dessa kemikaliers farlighet. Principen är att man inte kan begränsa användningen av något ämne förrän det genomgått en fullständig bedömning. Arbetet började för sex år sedan. Hittills har man bedömt ett tjugotal ämnen. Inte ett enda ämne har förbjudits eller reglerats.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.