Träden sticker upp ur något vitskimrande, likt skare. Associerar till en ovanligt snörik vinter. Mellan stammarna skymtar Gårdsjöns vindlande vattenspegel. Till det yttre en vanlig svensk skogssjöidyll.

Taket är stort som en fotbollsplan, 6 300 kvadratmeter, av plast. Det skyddar marken under drygt 300 träd, granar mest, från 95 procent av det sura nedfallet. Taket täcker ett helt litet avrinningsområde mellan skogklädda bergknallar. Den naturliga, sura, nederbörden mäts och samma mängd vatten återförs från sjön i renad form via sprinklers till marken under tak och träd. Med jämna mellanrum skyfflas granbarren tillbaka in under taket. Miljön ska vara så naturlig som möjligt, bara det sura nedfallet ska tas bort.

Floran under det skyddande taket är den typiskt artfattiga under skuggande granar; mossor, svamp, spridda bestånd av blåbärsris i en mjuk brun barrmatta. Träden strävar mot skyn genom hål i taket.

I sänkan mot sjön påminner spretande installationer om en avspärrad brottsplats. Plastband avskärmar mätinstrument under träden. Små vattenfall med givare registrerar avrinning och vattnets kemiska sammansättning, nedbrytning av barr med mera. Träd, mossor, lavar och kärlväxter mäts och bedöms. Forskare från England, Tyskland, Norge, USA och flera andra länder har sina egna små avspärrade referensområden här i Gårdsjöskogen. I den gula slangen bort mot taket har skogsmyrorna etablerat sin egen motorväg. Mätflaskor nere vid bryggan registrerar nedfall av allt från svavel till kadmium.

Apparaturen får vara i fred. Även älgar lämnar grejorna ostörda. De har väl vant sig, tror Hans Hultberg. Taket har stått här i drygt åtta år. Och genom alla de tusentals data som samlats in skymtar nu ett enkelt besked.

Marken minns ännu industrisamhällets övergrepp. Och kommer att minnas, länge än.

Sakta årtag i en kristallklar sjö. Tyst i den omgivande skogen.

För 30 år sedan satt zoologistudenten Hans Hultberg i en eka här på Gårdsjön. Han skulle vittja nät och räkna fisk. Det var ett examensarbete, sjöns djurliv skulle kartläggas.

Hans Hultberg hade en obehaglig känsla av att han var en katastrof på spåren. Ur sjöns djup fick han upp 47 jätteabborrar och tre dvärggäddor, sedan inget mer. Summa: 1,5 fisk per hektar i den 32 hektar stora sjön.

Sjön var genomskinlig och döende. Varför?

Vid den här tiden hade forskarna börjat kartlägga försurningen, men ännu hade inte stora miljölarmet gått. Det skulle dröja ännu ett år, till den stora FN-konferensen om miljö i Stockholm 1972.

Boken ”Tyst vår”, om jordbruksgifterna, hade ganska nyligen skakat om västvärlden. Nu skulle alltså den verkliga melankolin lägga sig över skogstjärnarna och inte ens storlommens ensamma rop skulle höras. Tiotusentals sjöar höll på att dö. Den fisk som fanns kvar var full av kvicksilver.

Gårdsjön ligger i ett av Sveriges mest försurningsdrabbade områden, några kilometer öster om petrokemiorten Stenungsund och fem mil norr om Göteborg. Hans Hultbergs roddturer på sjön blev början på en utveckling som gjort Gårdsjön till ett centrum för försurningsforskningen. Här började man göra systematiska mätningar i slutet av 70-talet. Här finns de längsta mätserierna i Sverige.

Och här finns taket, ett mångmiljonprojekt som ska ge svar på en både hoppfull och oroväckande fråga. Hur lång tid tar det för naturen att tillfriskna när vi väl fått stopp på det sura regnet?

I åtta år har marken under taket varit skyddad från det sura nedfallet. Ännu lider den av sviterna efter överdoser av svavel.

Det syns inte. De träd som står med fötterna under korrugerad plast – för övrigt en produkt av oljesamhället – ser likadana ut som de oskyddade bredvid.

– Gamla granar, förklarar Hans Hultberg. De lever sitt eget liv.

Inga synbara hälsotecken på träd som sluppit ytterligare försurning i åtta år. Vad ska folk tro om varningsklockorna? Träden växer för övrigt ofta snabbare i dag, gödslade av kvävenedfall. Men virket blir sämre och träden blir mer sårbara för påfrestningar, som torka och skadeinsekter. I maj förra året fick 25 träd i taket kapas och lyftas bort i en akutinsats för att stoppa en osedvanligt kraftig invasion av skadeinsekter. Träden i takprojektet riskerade alla att dö.

Mätningarna visar att gammalt svavel fortsätter att rinna ut från marken under taket. Halterna har visserligen minskat med omkring 60 procent, men trots det är vattnet lika surt som tidigare. Det beror på att den utarmade jorden och växtligheten hårt håller fast det lilla som finns kvar av kalcium, magnesium och kalium, ämnen som motverkar – ”buffrar” – försurningen i marken. Årtionden av surt nedfall har förbrukat förråden.

Att det blivit mindre svavel i markvattnet har ändå fått en positiv effekt. Urlakningen av giftiga organiska aluminiumjoner minskat kraftigt. Det är goda nyheter, eftersom aluminium bär skulden till mycket av försurningsskadorna i våra sjöar. Mindre aluminiumurlakning ur marken betyder mindre aluminium i vattendrag och sjöar.

Med förtjusning har forskarna konstaterat att sötvattensgråsuggan, ett litet kräftdjur, är tillbaka i Gårdsjöns granne Stora Hästevattnet. Också grodorna är på plats igen. Okalkad, klar och ytterst fattig på näring uppvisar Hästevattnet ändå en viss återhämtning.

Längre norrut i landet, där nedfallet är mindre, har urlakningen av kalcium, kalium och magnesium inte gått lika långt. Där går återhämtningen snabbare. Örvattnet i sydvästra Värmland var kraftigt försurad under 1960-talet och har kontrollerats sedan dess. I dag har vitmossan som täckte sjöns botten praktiskt taget försvunnit. De härdiga abborrarna har börjat föröka sig igen, pH-värdet stiger.

I sjöarna märks det alltså att det försurande nedfallet över Sverige har minskat med 60 procent sedan 1980-talet. Men marken och markvattnet kommer inte att bli friska och normala förrän de förlusterna av kalcium, magnesium och kalium har ersatts. Det sker genom vittring av markens mineraler och genom naturligt nedfall från luften. Takprojektet vid Gårdsjön visar att det kommer att ta lång tid. Kanske hundra år, eller mer.

Men innan läkningen ens kan börja måste det sura regnet sluta falla. Och dit tycks det ännu vara ganska långt.

Takprojektet och den över 20 år långa mätserien av miljödata gör Gårdsjön unik. Besökare från hela världen kommer hit. Förra året var brittiska miljödepartement på besök. I den senaste forskarantologin om projektet pryds förordet av brittiska kungahusets vapen och är undertecknat av Prince Andrew. Prinsen, som själv besökt Gårdsjön, skriver att surt regn anses som ett av de största miljöhoten i de industrialiserade länderna. Han förklarar att fossilt bränsle byggde den industrisamhället och välståndet, men samtidigt har utsläppen skadat ekosystemen. I synnerhet i känsliga områden som Skandinavien.

Hans Hultberg, i dag professor vid Chalmers och verksam vid IVL, kisar mot den glesa granskogsranden i väster och ler vid tanken åt orden från Buckingham Palace. Trettio år efter att tre stackars undernärda dvärggäddor och en samling överåriga abborrar sprattlande lösgjorts ur näten. Kungsorden har en stark symbolisk laddning.

– Problemet är inte längre att övertyga britter och andra stora industriländer om att surt nedfall skadar naturen, säger Hans Hultberg.

Engelsmännen hävdade länge att deras utsläpp inte betydde något för miljöförstöringen i Sverige, berättar han. Numera gäller det att förhandla fram ännu skarpare internationella överenskommelser om utsläppsbegränsningar. De försurade områdena i Europa behöver täckas av ett tak av bindande internationella överenskommelser.

Det första av den sorten signerades för 20 år sedan, på norskt initiativ. Nästa försurningsprotokoll blev klart 1994. För närvarande pågår arbete med det tredje, som också omfattar ammoniak och kväveoxider. Förhoppningen är att det kan undertecknas av ett 30-tal europeiska stater samt USA och Kanada före milleniumskiftet.

Det politiska arbetet för att minska utsläppen har fått god hjälp av marknadsekonomiska och politiska omvälvningar. Omkring en tredjedel av minskningen kan hänföras till kommunismens sammanbrott i Östeuropa, som ledde till att brunkolseldningen upphörde, och Thatchertidens nedläggning av smutsiga kolgruvor och förbränningsanläggningar i Storbritannien, till förmån för naturgas.

– Det man uppnått hittills är oerhört glädjande, säger Hans Hultberg. Men det räcker inte.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.